Jag har ju sagt att det sorteras Lego här i huset. Ni som följt mig sen många år vet att det finns en del Lego. För att inte säga löjligt och banalt mycket.
Vi har vårt Lego sorterat i färg. Har lådsystem från Ikea, sådana helt vanliga som typ alla har, med Legot i. Sen har vi de där specialla Legona i egna lådor för att inte blanda ihop just dem. Som Indiana Jones, Harry Potter och Star Wars tex.
Eftersom de är många och alla har önskat sig Lego genom åren och även fått det av både släkt och vänner, så har det gått rätt snabbt att samla ihop allt i en hel serie.
Så de har allt.
Men nu ska vi ta det ett steg längre. Färgsorteringen duger inte riktigt, det blir ändå för svårt att hitta det man söker. Det finns ju så mycket av varje färg. Så nu ska varje färg sorteras i bitar.
Bitsortering!
Alltså fattar ni vidden av idiotin?!
Detta är helt galet!
Men tydligen är det så de riktigt Lego-tokiga gör. Så nu gör vi också det. För Legotokiga är vi ju redan.
Mannen har köpt hem lite lådor. Bara en pall så där. Det borde räcka. Sen har vi börjat sortera källarLegot. För inte nog med att vi har patetiskt mycket Lego i barnens rum, vi har ju mängder i källaren också. Sånt där vi köpt billigt i andra hand.
Gah!
Till sakens fördel kan jag ju tillägga att sortera Lego är väldigt terapeutiskt. Nästan lite meditativt. Och det kan ju vara bra mitt i all galenskap.

Jag funderar på en kamera. Jag har inte ägt någon sen... hedenhös. Sen jag var barn kanske.
Min önskan är att ta skarpa foton på avstånd. Sådana där in the moment-bilder när man plötsligt ser sitt barn brista ut i gapskratt eller göra den perfekt volten i studsmattan. Den ska zooma bra även när objekt ellar fotograf är i rörelse. Och sen ska det vara otroligt lätt att få fotona till mobilen, en Iphone.
Självklart måste den vara liten nog att ha i fickan och snabb att få igång.
Jag är ju långt ifrån någon fotograf, men jag älskar att ta fina kort. Oftast på sånt ingen annan ser.
Nu har jag spanat in en Panasonic DMC-TZ70. Kan det vara nåt för en amatör som mig?

När färsen inte tinat som beräknat blir det pizza.

Vännens gradering gick kanon. Annat var det med min rygg. Klev upp på mattan, sprang några varv och gjorde några uppmjukande kullerbyttor. Stopp! Det tyckte ryggen inte om alls.
Att köra styrka eller att springa är en sak. Att göra motoriska övningar är något helt annat. När kroppen inte utsatts för sånt på ett tag, läs; en hel sommar, protesterar den. Ibland mer högljutt än annars.
Förutom att ryggen sa ifrån så blev jag något så in i norden illamående och snurrig att det var rent läskigt. Jag fick snopet kliva åt sidan och jobba på mjukheten istället. Slängde ut vår gigantiska tjockmatta, kastmattan som vi har för mjukare fall vid kastmängdsträning, och gjorde kullerbyttor och rullande framåtfall med otroligt långsamma intervaller.
Jag får väl börja från början helt enkelt.

Kan inte säga annat än att jag tycker det är riktigt mysigt med regnet utanför. Jag sitter vid det stora svarta ekbordet i köket med altandörren öppen och hör hur regnet smattrar mot trädäcket. Välkomnar den svala luften och njuter av regnets doft. Det är härligt.

Som vanligt vaknade jag först av alla och ålade mig ur sängen för att inte väcka de sovande. Det är skönt med en tyst och ensam morgon. 

Om några timmar väntar judo. Min mycket kära vän S ska gradera till blått och önskar mig där som kastdocka. Och då jag inte tränat judo på hela sommaren är det väl dags för mig att komma igång, sen ställer jag självklart upp när jag är önskad! Det kommer inte vara några problem alls. Hon fixar det lätt.

Kanske jag kan be om hjälp av henne sen, att börja träna för att ta svart...

Alltså. Vad händer?
Denna kvällen är suspekt märklig. Märklig och skönt avkopplande.
Jag fick tvn! Fick se både Grand designs OCH Big Bang Theory!
Far plus någon son sorterar Lego som de tokar de är. Och två är på vift fortfarande.
Sen händer det suspekta. Som om inte kvällen var konstig nog. In i vardagsrummet kommer fjortonåringen, sätter sig på det nya träbordet och frågar hur det var vi sprang vid ån sist!
Va?! Jag fattar inte vad jag hör och tror till slut att han driver med mig. Men nej. Hans kompis fick plötsligt för sig att de skulle ge sig ut och springa en sväng.
Jaha. Ok.

I ett plötsligt infall fann jag mig själv skala rabarber. På sonens inrådan var de tvugna att tas om hand innan de dött allihop.
Inte var de många och inte blev det mycket, men i med en drös frysta jordgubbar också så fyllde de nästan en liten ugnsform. Det spelar ju ingen roll egentligen. Det är ju ändå havrebollsdegen man vill åt!
Så nu sitter jag här. Mätt igen. Så bortskämd så!
Det var många rabarberbitar som fick spottas ut. Hårda som trä. Det var nog den där minsta jag slet med mig i rasket. Men degen var god. Och glassen. Inte att förakta.
Två gossar är på vift, helt ovetandes om deras pajförlust. Fast lilla Gossmor har minsann lagt undan lite. Så det går ingen nöd på dem.
Och nu väntar en kväll. Av något slag.
Hoppas innerligt att det inte blir ett slag med någon ring inblandad. För då hoppar jag in och snor den.

Min man tyckte vi behövde ett nytt soffbord.
Åh! Lyckliga jag kunde inte annat än hålla med när han kom hem med detta lilla snickeri.

Tro det eller ej, men jag höll ut ända till eftertexterna. Filmen rakt igenom. Nitton timmar i vaket tillstånd. Snudd på att jag dygnade.

En jobbarkompis pratade om tv här om dagen. Rabblade den ena filmen och serien efter varandra. Men den då, såg jag den? Nej. Det gör jag inte.
-Men ser du aldrig på tv!?
Och när jag tänker efter...så gör jag ju nästan aldrig det. Om jag ser på nåt så blir det någon film de andra ska titta på. Som Sagan om ringen eller Transformer.
Det är ju absolut inte så att jag undviker tv, men mina arbetstider gör ju att jag oftast går och lägger mig precis när det är tv-tittardags.
Vi följer Game of Thrones. Såklart. Och det gillar jag. Men när kompisen sen frågade; Men vad vill du se då?, fick jag fundera lite. Sen slog det mig.
Det som får mig att bli glad när det dyker upp i tv-rutan är Grand Designs med Kevin McCloud!
Grand Design, det är min cup of tea.