endastgossar

Senaste inläggen

Av Gossmor - 4 augusti 2019 19:03

Varm och mjuk rakt igenom möter jag upp vännen nere i relaxavdelningen efter våra spa-behandlingar. Kroppsinpackning i aloe vera och lavendel. Min hud är silkeslen och skallen mosig. Så underbart, ljuvligt skönt!

Nere i relaxen är ljuset dovt och stämningen otroligt avkopplande. Svag musik blandas med ljudet från porlande vatten. Vi sjunker ner i varmvattnet och bara myser.
Tidigare satt jag och slumrade i aromarummet alldeles intill den lilla bassängen med tempererat vatten. Och doften där inne är något man helst av allt skulle vilja plocka med sig hem. Hem och släppa ut i sovrummet.
Hur ska jag bäst bevara denna känsla av mjukhet och värme jag uppnått nu?

Varför gör man inte det här oftare?

ANNONS
Av Gossmor - 4 augusti 2019 09:17

Kika gärna in på min nya sida. Just nu kör jag dubbelt. Måste se vilken som passar mig bäst.

https://bakomsyrenhacken.home.blog/

ANNONS
Av Gossmor - 4 augusti 2019 09:14

Vaknar till en stilla regn som matat hela marken till bredden med väta. Det är dyblött utomhus. Poolhandukarna slokar där de hänger utspridda till tork lite varstans över altanen. På en stol, över bänken och på en äkta hängare. Lustigt att av fyra handdukar är det endast en som plaserats på avsedd plats.

Min yogarutin fick flytta in till köksgolvet och jag kände mig genast indragen till sedvanliga höstmornar. Ge mig en vecka till med lugna mornar på en ljum altan innan jag måste köra ekorrhjulet igen. Vill inte. Snälla.

Sitter vid det stora svarta köksbordet och låter magen smälta morgongröten innan det är dags för ett styrkepass. Det är skönt att ha det gjort tidigt på förmiddagen. Så behöver jag inte känna stress på att få in det i schemat. Och idag ska jag ta vännen på spa. Så då ska vi mysa och koppla av. Njuta.

Först träna. Sen njuta.
Låter som en perfekt söndag.

Av Gossmor - 3 augusti 2019 18:46

Badringen driver runt i poolen. Likt ett flipperspel studsar den runt från sida till sida lite hur som. Fast i slow motion.

Min mage är fylld till bredden av smaskiga revbensspjäll och jag känner hur jag jäser där jag sakta gunger i hammocken.
Huset har åter sjunkigt ner i lugnet. Utomhus råder stillhet och från vardagsrummet hörs några spridda röster från söner i slappa diskussioner. Om vad hör jag inte.

Den stora svartvita späckhuggaren ligger ihopsjunken mitt på altan. Ivägslängd efter något bad har den sakta tömts på luft. Ser lika trött ut som jag känner mig.
Lördagen har snart runnit ut och nu väntar bara en helkväll framför någon hjältefilm. Av respekt för min älskade födelsedagsson ska jag försöka hålla mig vaken. Men det är inte min favoritkategori av filmer.
Den som fyller år bestämmer.

Magen spänner och jag känner hur denna dag av vila kryper inom mig. En del av mig vill ge upp och bara kasta sig ut för en liten löprunda. Den behöver ju inte vara lång. Jag skulle ju må så mycket bättre då.
Fast en annan sida säger stopp. Vilodag idag. Och imorgon kan du både köra styrka och springa, om du verkligen måste.

Jag kan vila. Jag är inte rädd.

Av Gossmor - 3 augusti 2019 16:59

En födelsedag i huset ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Inte så att jag älskar den gossen mer än någon av de andra. Utan mer för det faktum att när han föddes, föddes även min roll som förälder.
Storpojken fyller år. Och jag firar min nittonde årsdag som mamma.

En dag i stillhet. Precis enligt pojkens smak.
Fikat och umgåtts med mormor, skrattat och njutit av minnen och gamla tokigheter.
Drömt om nya resor och suktat nya strapatser.
Maldiverna drömmer storpojken. Mmm. Visst.

Nu väntar smaskig middag och filmkväll med hela gossfamiljen i soffan.
En mysig familjedag.
Nitton år som familj. Är det inte otroligt vad tiden driver med oss?

Av Gossmor - 2 augusti 2019 16:18

Gräshoppornas spelande ger mig tinnitus. Ber dem skruva ner volymen. Men de bryr dig inte. Kaxigt likt tonåringar spelar de på helt bekymmerlöst. Som om hela världen häpet skulle applådera deras ljuva musik.
Stäng av!

Läser min bok av Anna Gavalda för femtioelfte gången. ?Tillsammans är man mindre ensam?. Älskar språket, takten, samspelet, gestalterna, interiören. Allt!
Det finns en film. Har inte sett den. Vet inte var den finns.
Så är det med alla filmer jag vill se. Jag hittar dem inte. Sen vill jag ju mest se gammalt förstås. Lever i fel århundrade.
Kaktusblomman, Hur man stjäl en miljon, En världsomsegling under havet, Tjejen som föll överbord, Den oändliga historien. Den sista har jag till slut hittat och köpt. Men de första? Det var filmer jag såg om och om igen i yngre tonåren.
Nu vet jag inte var jag ska hitta dem.

Det bästa har redan gjorts.
Så är det bara.

Av Gossmor - 2 augusti 2019 10:54

Födelsedagar.
Jag firade min sista födelsedag när jag blev tjugo. Då hade mannen och jag tagit vårt pick och pack, flyttat tio mil för att skaffa oss en egen plats på kartan och köpt vår lilla stuga i skogen.
Jag blev tjugo och den lilla närstående släkt jag har och några vänner kom. Jag fick en kartongko som jag fick mjölka på filmjölk, var inne i en ko-period. Inte hade jag en susning om hur mycket ko jag själv skulle bli några år senare.
Där och då slutade jag fylla år.

När jag blev trettio hade jag fått mitt femte barn, han var sju månader och helammade fortfarande och att ha något minsta typ av firande slog jag vasst ifrån. Maken flög familjen till Paris och jag firade mina trettio år uppe i Eiffeltornet.
Kunde i och för sig inte bli bättre.

Så skulle jag fylla fyrtio.
Mannen hade ett jättetrevligt firande med öppet hus på sin fyrtioårsdag och jag funderade på om det ändå kanske vore mysigt med något sånt även för egen del. Jag var mest rädd för att bli våldgästad, fyllde ju år på en vardag, då ville jag absolut inte ha massa folk som stormade in.
Sen fanns ju förstås tanken. Vem vill fira mig? Den lilla del av släkten jag har kontakt med är inte stor och vännerna som jag umgås med på regelbunden basis är inte heller särskilt många. Sen finns det många jag tycker mycket om, men de träffar jag ju aldrig.
Nej. Vi struntar i det här. Vill inte.

Till slut beslöt jag mig för att bestämma ett datum då jag bjöd på tårta. För att åtminstone gardera mig mot rutinbrytare.
Mannen snodde uppgiften och sa att han fixar inbjudan och allt. Glöm det, sa han.
Vi bokade in helgen efter min dag och jag försökte att inte oroa mig.
Äh. Kan vi inte bara dra iväg?

När sen helgen före min födelsedag närmade sig visade det sig att maken bokat resturangbesök. Det är bara för oss sa han, så vi får en mysig kväll själva.
Ok? Jo, men det blir skönt.
Sen kom den dagen. Och vartefter timmarna gick kände jag vibrationerna i luften. Det är något på gång.
Håren på mina armar reser sig när jag minns känslan.
Jag anade att det kanske inte skulle bli bara vi på den där resturangen. Men vilka kunde tänkas komma? Vi hade ju öppet hus nästa helg. Kanske mor- och farföräldrar. Svåger med familj?
Nerverna började fladdra. Men jag var ändå ganska lugn. Det blir ju bara mysigt.

När det bara var någon timme kvar tar maken mina händer. Jag vill att du ska känna dig fin, säger han. Du ska nog sminka dig lite.
Vad? Jag sminkar mig så gott som aldrig.
Där åker stresströskeln i backen och jag blir riktigt nervös. Vad nu?

När jag gjort mig iordning, lagom fin för ett resturangbesök, vill ju inte se ut dom nån galadrottning, går vi alla ut och sätter oss i bilen.
Ok, säger maken och räcker mig en halsduk. Du måste sätta på den här för ögonen och sen ska du få lyssna på radio.
Gulp. Holy shit. Vad händer?

Jag följer varje sväng vi gör med bilen och vet exakt vart vi åker. Till judolokalen. Det säger jag högt, skriker förmodligen eftersom jag har peltorlurar med radion på. Lyssnar på någon ointressant hocheymatch. Då gör mannen lite extra rundor och till slut får jag kliva ur bilen.
Skakig. Nervös. Smått panikslagen.

Jag leds in genom dörren. Uppför en trappa.
Ah, tänker jag och sträcker ut höger arm och greppar vant tag i stålräcket som leder upp längs den svängda trappan. Jag visste ju var vi var.
Till sist säger mannen åt mig att det kommer en höjning och jag slår då i med foten i en höjning som jag noterar är tom under. En scen. Vi är på zumban. Jag vet var vi är.
Mannen ställer mig med ansiktet mot väggen och tar av mig hörselkåpor och ögonbindel. Det är alldeles tyst och mitt hjärta slår i trehundranittio. Jag är livrödd.
Jag vågar inte vända mig om. Förstår att det står människor där. Men törs inte.
Till slut tar maken tag i mig och vrider mig runt.

Ett enormt grattis hörs i kör från den stora människoskara som står framför mig. Jag tror jag ska svimma och får luta ansiktet mot maken en liten stund.
Det är så många kända ansikten på plats att jag bara gapar. Så många. Närmare sjuttio stycken får jag veta i efterhand. Bara vänner. Och min syster med familj som tagit sig ner fyrtio mil bara för detta.
Så många människor som jag tycker så mycket om. Ett kramkalas utan dess like. Jag kan gå från famn till famn och det känns som att det aldrig tar slut.

Det var gamla jobbarkompisar, träningskamrater och vänner jag bara träffar alldeles på tok för sällan.
Så många som fick mig att gråta över deras närvaro. Som fick mig så lycklig.
Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad så älskad och så rörd.

Och den underbara lilla skara som fixat allt detta. Jag hade ingen susning. Så många timmar de lagt ner.
De hade ordnat en liten insamling för att gästerna skulle slippa köpa presenter och hade häpnats över att det aldrig slutade rulla in slantar.
När jag efter maten togs upp på scen för att motta ett förstorat foto på det alltid så vackra Manarola i Italien, Cinque Terre, och en check för att hjälpa mig återkomma dit var summan uppe i över tiotusen kronor. Jag föll ihop på golvet och bara grät. Det är inte klokt. Helt vansinnigt.
Har ni gjort det här för mig?

Det var stort att fylla fyrtio.
Men det var större att få omges av så många älskade vänner.
Jag är än idag så ofantligt tacksam. Den där dagen kommer jag bära med mig för resten av mitt liv.
Tack.

Av Gossmor - 1 augusti 2019 13:19

Ätit lunch, makrill med ägg och sallad (som vanligt) och sitter med min kaffe i solen på altanen.

Framför mig brottas maken och trettonåringen. Vet inte om det är någon slags naturlig tuppfight det handlar om. Men tack och lov skrattar de samtidigt.

Sitter och väntar på att mitt källargym ska bli ledigt. Att ha ett eget gym är ovärderligt. Men att ha tonåringar skapar köer.
Ska kanske gå ner och starta min egen tuppfight. För att få ut dem därifrån.

Presentation


Mor till världens finaste söner. Sex stycken till antalet och mina största stoltheter i livet.

Gossarna

 

2014  

 

   

2014

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Följ mig via blogkeen

endastgossar

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Väl värda ett besök

Roliga sidor

Några egna ord

Statistik

Annonseringsplatser

Bloggar av mammor och gravida

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se