Judotränare. En del av mig och min vardag.
Men jag tog ett egoistiskt sommarlov och höll inte ett enda pass på hela sommaren. Ibland måste man vara egoistisk. Tillåta sig att göra som man vill helt för egen del. Utan att vara snäll.
Fast det kan vara svårt att ta klivet tillbaka när man varit borta så länge. Det är som att man blir rädd att man glömt allting.
Idag var jag dock på plats igen. Utan någon jätteutvecklad plan, enstaka ideer var allt jag hunnit skrapa ihop.
Det brukar ändå inte spela någon större roll hur välplanerade pass jag kommer med. Det blir i alla fall alltid något annat.
Så även idag.
Efter en hel dag i skolan bar jag på en del frustration över bristen på fast inramning och konsekvens, så jag blev nog fyrkantigare än vanligt. Men det behövdes.
Jag anpassar och formar sen så gott som alltid träningen efter vad barnen ger mig. Ser vad som behöver jobbas på och utgår från det.

Och idag kändes det bra. Och då får jag väl känna mig nöjd.
Det var roligt att vara igång igen.

Jag blev ifrågasatt idag. Lite lätt och artigt så där. Men ändå ifrågasatt.
Vad har vi föräldrar för krav av en klass tioåringar?

Ja. Det fick mig att fundera. Vad är rimligt?

Är det rimligt att kräva att klassens barn alltid ska vara kärvänliga och urgulliga med samtliga andra klasskamrater?
Nej. Men det känns rimligt att vid de tillfällen A skriker att B är en psykopat ska A få en konsekvens och föräldern meddelas.
Är det rimligt att kräva att klassen alltid ska ge varandra beröm och en hjälpande hand så fort man ser att någon behöver det?
Nej. Men det känns rimligt att vid de tillfällen A kastar sig över B och slänger hen med våld i backen så ska någon vuxen se det, gripa in och ge A en konsekvens och föräldrar meddelas.
Är det rimligt att kräva att samtliga elever alltid sitter knäpptysta och alltid räcker upp handen innan de öppnar munnen?
Nej. Men det känns rimligt att de som pratar utan att räcka upp handen ska få konsekvenser på grund av störande beteende och deras uttalande ska inte ges någon uppmärksamhet.
Är det rimligt att kräva att alla klassens barn alltid gör precis som lärare säger?
Nej. Men det känns rimligt att de barn som inte gör som de blivit tillsagda ska mötas av konsekvenser och sker det vid upprepade tillfällen bör förälder meddelas.

Eller är det alldeles för mycket begärt?

Ok. Idag är det min tur.
Idag ska jag vara med i gossens skoldag. En dag i klass 3C.
Giv mig styrka. Tyvärr vet jag att det kommer behövas.
För vet ni vad? Bara för att barnen slutar berätta om alla hemskheter och bråk som sker om dagarna så betyder det inte att det slutar hända. Att det blivit bra.

Det betyder bara att barnen slutat berätta.

Som förälder i en större familj finns ofta inte utrymme för plötsliga och spontana fikastunder hos andra. Att bara ge sig iväg rätt vad det är mellan middag, disk och nattning är inte så lättvindigt. Åtminstone inte om man formar sitt liv och familj efter rutiner. Vilket vi gjort. Vilket vi absolut tror är det ultimata för att få en familj att flyta smidigt och barn att vara trygga och harmoniska.
Sen lättar ju allt såklart ju äldre barnen blir. Desto mer självgående de blir och varefter de sköter kvällsprocessen mer själv, desto lättare blir det naturligtvis för oss vuxna att skapa rum för egna påhitt.
Men när vi nu istället får påringning av goda vänner som vill smita in till oss på en snabb kaffe, som aldrig blir någon snabb kaffe, är det alltid lika underbart.
Dörren är alltid öppen för besök av hjärtliga, underbara vänner.

Trött. Plötsligt blev jag så in i bomben trött.
Jag var inte trött förut. Har lyckats genomföra ett riktigt bra böjpass och gick och tog en dusch. Sen var det som om någon slog mig i huvudet. Skulle kunna somna rakt upp och ner!
Klockan är bara halv fem.
Måste gå och steka blodpudding.

Spindeln placerades alltså på hyllan på kontoret i väntan på att mannen skulle ta med den till jobbet och kompisen dagen därpå.
Jag höll mig långt därifrån och var allt annat än nöjd! Muttrade surt och var allmänt tjurig.
Sen glömde naturligtvis mannen bort att ta med sig den nästa morgon och jag började bli orolig att den kunde ha rymt! Tänk om den inte stod där längre?! Jag blev tvungen att öppna dörren, kliva in på kontoret och titta så att plastlådan verkligen stod på hyllan och inte hade ramlat ner och öppnats!
Men den stod kvar. Spindellådan stod blickstilla kvar i bokhyllan.

Så gick dagarna. För naturligtvis glömde mannen bort det upprepade gånger! Och jag kollade titt som tätt att den inte ramlade ner.
Efter några dagar började jag undra om den kunde ha smitit från sin plats på hyllan?! Tänk om lådan var tom?! Nu blev jag riktigt nervös och blev ju såklart tvungen att säkerställa att den var i lådan och inte någon annanstans!
Men hur? Den stod ganska högt upp.
Jag fick ta en stol och försöka luta mig framåt, men ändå på så stort avstånd som möjligt. Och jo. Hu! Det var något svart och ludet i lådan. Skönt! Då vet jag var den är i alla fall, tänkte jag och gick ut och stängde dörren noga.
Dagarna gick och fler med dem. Dörren hölls konstant stängd, men jag var ju tvungen att kolla att den verkligen var kvar i lådan med jämna mellanrum!
Och sakta men säkert vande jag mig. Till slut behövde inte dörren ens vara stängd längre.
När det så nästan gått två veckor började jag tycka synd om henne, för det var en hon, så mycket hade jag fått klart för mig. Hon som bara satt i en plastlåda i bokhyllan på kontoret. Och att mannen inte alls planerade lämna tillbaka henne hade jag ju också begripit vid det här laget.
Så till syvende och sist sa jag åt mannen att så här kunde hon ju inte ha det! Du får ju för tusan fixa henne en ordentlig bostad!
Mannen fixade snabbt ett terrarium med en tjusig orkide i och spännande bakgrund på och spindeln flyttade helt sonika ut till köket.

Nu har vi nog haft henne i ungefär fem år och hon har ömsat skinn två gånger och jag har kommit så långt att jag tycker att hon är riktigt söt!
Det är mysigt med ett litet djungelinslag i hemmet.

Men nog är det lustigt. Hur anpassningsbara vi människor är och hur snabbt vi kan vänja oss vid saker och ting.

Har jag berättat om vårat husdjur?
Jag är inte så räddsen av mig. Vill jag tro i alla fall. Har inte så många rädslor, inbillar jag mig, men de jag har sitter desto bättre.
Getingar är en sådan där varelse som sakta men säkert byggt upp en större och större skräck hos mig för varje stick jag fått. För det gör förbaskat ont! Och inte går det att lita på dem heller.
Spindlar har heller inte varit någon favorit. Inte för att jag varit rädd att bli biten, mer att de kan dyka upp och kasta sig över en lite oberäkneligt och i tysthet så där. Mycket obehagligt!
Men så kom det sig som så. Mannens vän gick och köpte en fågelspindel, eller det var tre för priset av en! Liksom hallå?!
Och vad skulle han med tre stycken till? Inte precis avelsdjur...
Nej, så min man var snäll och tog hand om en. Va?! Nej tack!!, sa jag och vägrade låta den komma in medans jag själv störtade ut på altanen och han gick in med spindeln på kontoret. Jaha?!
Ok, menade maken. Jag tar med den imorgon.
Så den stod i sin flyttlåda i plast i bokhyllan på kontoret. Dörren stängd.

Får fortsätta berättelsen imorgon!
Nu Game of Thrones.

Äkta konst är den du har känslor till.
Många av barnens skapelser är sådana där underbara små ting som bara blivit så vackra!
Mycket blir ju jox man får hem från dagis och skola som i bästa fall hamnar i en låda i källaren. För dem själva att kasta om några år.
Men ibland. Ibland blir det underverk.
I mina ögon.
Skönheten ligger i betraktarens ögon.