Poolen undanplockad och till och med tomt och altan har nu officiellt tagit farväl av sommaren. Ganska skönt när sånt är undanstädat. En sak mindre att tänka på.
På studsmattan skränar en drös yngre tonåringar. Deras hesa målbrottsstämmor fladdrar lite så där gulligt i takt med studsandet.
Det är mysigt att ha son med ett gäng kompisar i närheten. Jag är glad när de väljer att vara hos oss. Dels för att man får en chans att lära känna vännerna och dels för att man har någorlunda koll på vad de gör.
Allt är bättre än när de drar runt på byn.

När poolen nu äntligen undanröjts från altanen förvandlas den åter igen till den förträffliga bandyplan den egentligen är. Där springer just nu lilleman runt med sin tjusiga blå klubba och jagar en orange bandyboll.
Det är lite barn varstans med andra ord.
Så där som jag vill ha det.

Titta vilken fiffig nyckelhållare elvaåringen kom med häromdagen. Far i huset skruvade genast upp den i hallen och fixade nyckelringarna till passande legobitar. Blev mycket praktiskt och bra!

Och här har vi äldsta gossens fina legoskåp. Han har precis städat ur och fixat till det med sina legobyggen. Förut var det till brädden fyllt av sten, snäckor och fossil. Som den geolog han är. Eller var. Nu vet jag inte riktigt åt vilket håll det bär.
Student i vår och sen lumpen. Sen får vi väl se hur stjärnorna står.

Jag längtar ut med min kamera!
Längtar ut till skogen och efter att få låta allt som fångar mitt intresse och det som får det att pirra i mig komma på bild.
Imorgon är det förresten kalas. Igen.
Det är den säsongen nu.
Liten gosse fyller straxt sju år stor och imorgon bjuds därför familj och vänner på fika.
Då kan man nog leka med kameran.

Två gossar river och sliter vid snickarbänken. Far i huset har kommit hem med ett utsågat svärd. Det är i olika delar och ska sättas ihop och slipas till.
Slipmaskinen viner högt och dammet ligger tungt i luften.
Det är roligt att tillverka saker själv, tycker små pojkar. Att få leka med något som man själv filat fram.
Det är de allra roligaste leksakerna.

Ibland ramlar man över saker. Saker som kan få det att skära i bröstet, både av kärlek och saknad.
Det kan vara så att hjärtat svämmar över ibland.
Ett foto.

Tog min frukostrast utomhus. Som jag brukar. Tycker det är skönt med frisk luft och tystnad. Lite lugn och ro efter stimmigheten inomhus.
Men shit!, vad kallt det var. Nästan väder för vantar!
Jag måste plocka fram en varmare jacka.
Det är nog dags att gå igenom vintergarderoben. Och se över barnens utstyrsel. Där behövs det nog kompletteras en hel del.

Föräldramöte som drar ut på tiden.
Bra samtal och engagerade föräldrar, bestämda assistenter och villiga lärare. Klockan tickar och middagstid passerar.
Då kommer ett litet sms från storpojken. 'Hur vet jag när de är klara?'

Vilken glädje att ha underbart hjälpsamma barn som tar tag i maten när vi föräldrar fastnar i trångmål!
Det är så jag velat forma dem. Hjälpsamma, omhändertagande, empatiska och kärleksfulla.
Och ibland känns det som att jag lyckats.

Ibland känner man sig lite så där extra duktig.

Gårdagens inplanerade löpning blev lite trångt att få in i schemat mellan skoldag, middag och judoträning. Så jag tänkte att det kunde jag ta imorgon (läs;idag) istället, i lugn och ro. Jag är ju ändå ledig. Och även om jag springer en tur på morgonen grejar jag ju kvällens judopass.
Så vaknade jag denna morgon till en dag av ösregn.
Tog barnen till skolan med regnkläder och gummistövlar och tänkte att 'skit!' Det här hade jag ju inte räknat med!
Hemma fixade jag lite tvätt och väntade ut det värsta regnet.
Sen bet jag ihop. Klädde mig, drog igång musiken och gav mig av. Planen var en sjua med fokus på att hålla ett jämnt tempo. Någonstans runt 6.30/km
Japp! Satte mål, höll min plan och klarade det. Trots regn och allmänt tråkigt väder.
Trotsade motståndet.

Då känner jag mig lite så där extra duktig.

Papper, papper, papper...
Drösen med papper som kastas över en förälder direkt efter skolstart är nästintill oöverkommelig. Det ska läsa och bockas i, fyllas i telefonnummer och skrivas under. I det evinnerliga. Det tar aldrig slut.
Men när det precis tycks sina. Då översvämmas man av mängder av möten och föräldraråd. Och ännu fler papper.
Kommer ni på mötet? Hur många kommer ni på mötet?
Och självklart krockar hälften av alla möten.
Sen sitter man där i en rävsax.
Är gymnasiepojken viktigare än föräldraföreningens rektorsmöte? Är högstadiegossen viktigare än pojken som börjat i första klass?
De är ju precis lika viktiga allihop. För allt rör mina barn och deras skolgång!
Åh!
Man skulle behöva vara ännu fler föräldrar.