Med avslappnat bestämda steg gick vi med självklarhet mot kyrkans vallokal. Medlemskapets vara eller icke vara är den stora frågan. Men så länge medlem, så länge röstar jag!
Vikten av att ta sin rösträtt på fullaste allvar vill jag lära in i mina barn, därav fick jag putta och stöka något på äldsta gossen min. Sjutton år gammal fick han använda sin rösträtt för första gången i detta kyrkoval.
Han tog lite blanketter, fick sina kuvert och klev iväg till båset. Gjorde sitt val och stod med mig och far sin i kön för att avlägga sin röst. Som jämlikar.
Stort!

Väl framme lägger han fram sin legitimation. Kyrkans man letar i sin lista.
Letar. Letar. Kollar födelsedatum. Letar lite till.
Nej. Min gosse stod inte med!
Snopet fick han slänga röstsedlarna i soptunnan.
Nu pågår en jakt på gossen min i kyrkans papper. Ilsken är jag över detta slarvande!
Rösträtten blev han tydligen av med.

Vad är det som smärtar? Vad är det som svider så?
Hur ska jag det läka, vad jag ej kan förstå?
Min spegelbild ändras och mitt jag suddas ut.
Vem är jag då nu, om ej som förut?

En värld som blandas, där upp blir till ner.
Där jag inte hittar dit där jag inte ser.
Igår var jag någon, men vem är jag idag?
Vem ska jag vara när jag ej längre är jag?

Se mig i ögonen för där är jag trygg.
I dina ögon är jag ej längre skygg.
Jag ställer mig därför mitt framför dig.
För det är jag i dina ögon som är mig.


-KT 2016

Börjat sticka igen.
Det är en sådan där syssla som kommer tillbaka varje höst. Tända ljus, en kopp te och en stickning i soffan. Gosiga garner i murriga färger.
Höstmys.
Nu ska jag försöka mig på en ny variant av poncho. Spännande att se vad det blir av det.

Med doften av mossa och fuktiga löv i luften kröp vi in bland grenarna vid vår lilla svampgömma i eftermiddags. Och nu så hade de äntligen börjat titta upp. Trattisarna.
De flesta var ännu på tok för små, men vi fick ändå med oss lagom till en smaskig middag.
Torskrygg med vitlöksfräst svamp.
Mums.

Den stora dagen kom. Och stunden flöt förbi. Ilsket gråtandes vägrade lilleman kliva upp på mattan. Mamma var tyvärr inte med och kanske blev det fel att gå på judo med pappa.
Och att dessutom träna för annan tränare.
Blir att tänka på det i framtiden!
Även om jag alltid ser till att så gott som undvika honom på träningarna, just för att det är tokigt att vara tränare åt sina egna barn. Men det är ju alltid jag som är tränare när han går på judo.
Måste nog bli ändring på det.

Rotade fram gamla bilder från 2010.

Min högt älskade förstfödda gosse, som slukade böcker i travar i många år.
Lärde sig läsa innan skolstart. Läste 'Lasse-Majas detektivbyrå' när han gick i sexårs och plöjde hela 'Harry Potter'-serien när han gick i ettan. Tyvärr slutade han läsa när han kom upp i högstadiet. Jättetråkigt.
Böcker är viktiga. Läsning är viktigt.

Min go'a gosse nummer fyra. Si.
Gillade musik tidigt. Dansade och rockade loss med påhittad gitarr tills familjen köpte en riktig. Den plinkade han på med fantasins melodier.
Riktiga gitarrlektioner började han ta för ett år sen och han är riktigt duktig. Är med på framträdanden och har till och med ställ upp på soloframträdanden. Han är tuff.

Minstingen E. Här fyra veckor.
Kommer för alltid vara min bebis. Stackaren.
Så otroligt söt och envis. Med ett humör utan dess like. Blir kanske så med fem äldre bröder.

Imorgon är en stor dag. Men lilleman tycks inte känna av det. Kanske kommer nerverna pirra imorgon. Kanske inte.
Judo och gradering är lite vardag i det stora blå huset. Men nu är det hans allra första. Kommer han lyckas?
Klart han gör, annars hade jag ju inte släppt dit honom!

Första graderingen för liten och sista första-graderingen för den här familjen.
Imorgon kommer samtliga familjemedlemmar ha graderats i judo.
Alla utom pappa.

Andäktigt tog jag stegen ner till källaren och mitt älskade hobbyrum.
Gymmet riktigt drog efter andan när jag tände lampan. 'Kommer hon nu? Ska vi leka?', viskade det välkomnande.

Idag har ryggen varit hundra gånger bättre. Som om endast samtalet med kiropraktorn fick smärtan att stilla sig. Värken sitter mer lokaliserat i höger höft och jag inser att mina återkommsnde ryggproblem måste tas på allvar. Något måste jag förändra i min träning för att det ska bli mer hållbart.
Nu blev det nog för mycket med tung styrketräning av rygg och ben plus utökad löpning. Höften och ländryggen säger ifrån.

Löpningen vill jag inte plocka bort. Den ska finnas där i rent meditativt syfte. Men den tunga träningen av marklyft och knäböj är kanske något jag inte behöver prioritera. Den kan jag lägga på en mer balanserad nivå utan någon större plan på balla maxvikter. I alla fall för en tid. Försöka fokusera på att bygga upp en stabilare rygg som inte går sönder hela tiden.
Istället kan jag få låta bänkpressen ta plats. Det är ju den jag gillar mest ändå.
Så nu ska jag försöka lägga upp en ny träningsplan.

Det började med en liten mysig stund av rehab och rörlighetsövningar för axlar och skuldror. Det är inte klokt vad ett kilo kan vara tungt!
Åh, vad jag älskar mitt gym.