Med små korta steg trippade jag runt en femma i eftermiddags. Försiktigt testade jag min rygg. Det gick inte fort men det flöt tryggt framåt. Såg säkert skitfånig ut där jag tog mig fram som med en bricka på huvudet i bästa tarahumara-stil (mexikansk löparstam), men det fick jag bjuda på. Gjorde vad jag kunde för att hålla höften stabil och ryggen smärtfri.
Och faktiskt. Det känns bra!
Får se vad jag säger imorgon...

Kvällen spenderade jag med en drös vilda judokids. Det var kull, kast och fasthållningar. Och återigen bestämda påpekningar om att vi säger aldrig nej till en kompis som vill träna och låter aldrig besviken över vilken kastkompis man tilldelas. Kille tränar med tjej och vitbältad med högre graderad. Man anpassar sig.
Och där med punkt.

Jag och min kaffekopp slog oss ner på altan. I min hammock.
Det är inte så varmt nu för tiden. Mer kyligt faktiskt. Sett många tjocka dunjackor och vinterplagg idag. Så nu börjar det.
Två gossar hemkomna från skolan. Sitter med läxböcker vid köksbordet. Matte. Liten vill läsa. Jag vill ta kafferast. Du får läsa snart tycker jag. Nej!
Han går och läser själv.
'Vi ser en säl.', gastar han från köket.

Uppdatering!

Gossen som haft problem med klasskompis och hamnat i slagsmål, där jag häpnadsväckande nog blev hemringd och informerad och lovades rektorbesök för samtliga inblandade har nu faktiskt verkställts! Gossen och klasskompisen fick göra var sitt besök hos rektorn för att redögöra sin version av utvecklingen som ledde till slagsmål.
Jag är otroligt nöjd och glad över att skolan äntligen visade krafttag och tog barnens konflikt på allvar! Vilket jag också berömt dem för massor!
Gossen var aningens skärrad över besöket men fick sig nog en tankeställare. Jag har nu klargjort för honom att om någon bråkar eller retas med honom hämtar han en vuxen, han ska inte börja tjafsa emot så allt eskalerar till ett bråk.

Gällande gossen som inte fick medverka i sitt första val eftersom han inte fanns uppskriven i loggarna så har vi nu konstaterat att trots ett dop för typ sexton år sedan har han inte registrerats in i Svenska Kyrkan och är där med inte heller medlem. Eftersom han döptes samtidigt som min näst äldsta utgår jag från att detta även gäller gosse nummer två.
Katastrofdåligt av Svenska Kyrkan!
Men eftersom jag vet hur fruktansvärt dåligt vår församling sköts är jag inte det minsta förvånad!
Som det är just nu står vi med ena foten på väg att gå ur kyrkan helt och hållet och bryr oss därför inte om att fixa till detta strul.
Två mindre att avregistrera.

Jag är så stolt över mina stora gossar. Äldsta går sista året på Natur och känner i år att tempot är mycket lugnare och allting mycket lättare. Till och med sista kursen i matte som han valt extra är plötsligt jätteenkel. Handlar mest om logik.
Tänk att han snart har klarat av sina tre gymnasieår på en av de tuffaste linjerna på den tuffaste skolan med de högsta meritpoängen. Och han kommer inte ens ha fyllt arton när han går ut!
Och min näst äldsta som just börjat Teknik och tydligen kör lika många mattekurser som Naturarna. Och han trivs riktigt bra och känner att allt flyter på som det ska. Har första riktiga matteprovet på fredag, men känner bara lugn inför det. Även han är ju ett år yngre än de andra.
Mina underbara gossar. Mina stoltheter.
De ger mig lugn. De behöver jag inte oroa mig för.

Med pulsen dunkandes i öronen går jag ut ur klassrummet. Ställer mig i korridoren utanför och drar några djupa andetag.
Tar en sväng förbi rektorns kontor. Hon sitter i möte.
Det är helt galet vad arg man kan bli över ett gäng små skitungar. Inne i klassrummet råder total anarki! Någon ålar omkring på golvet, en har gått ut i kapprummet för att sparka boll, någon leker med en leksak hemifrån medans en annan hänger uppochner på sin stol.
Det pratas tvärs över klassrummet och de som faktiskt gör vad de ska är ytterst lätträknade. Mitt inre håller på att brista fullständigt. Jag tar ännu en lov förbi rektorns kontor. Fortfarande möte...
Stackars fröken, som inte alls är någon fröken utan är tänkt som en resurs, har blivit inslängd i något helt oplanerat och kämpar med att göra vad hon kan. En eloge till henne!
Men detta är helt ohållbart!
När lektionen är slut får jag äntligen tag i rektorn. Efter ett känsloinstensivt samtal från båda håll, den ena lika frustrerad som den andre, går vi åt varsitt håll.

Jag åter in i klassrummet. Plockar med mig min son. Och går hem.

För tre år sen skrev jag en text om varför jag blrv judotränare. Årtal och grader är ju förändrat idag, men grunden är den samma.

'Varför är jag tränare?

Jag är inte den mest kunniga tränaren på mattan och har inte alla tekniker klara för mig med kombinationer, kontringar och försvar.
Jag har inte levt med judo sedan barnsben och är långt ifrån uppvuxen inom kampsportsvärlden.
Men jag bidrar med något annat som väger nästan lika tungt...

Klubben startades för ca.sju år sen och jag var där, den allra första träningen. Äldste sonen fick för sig att vilja prova, då goda vännen var insatt i detta nystartande projekt och tänkte vara med.
Så där stod jag och lyssnade till Mattias, klubbens ordförande, första samtal till oss föräldrar, i en pytteliten kall lokal på loftet över en verkstadsanläggning. Och vidare stod jag där vid varje träning och kände adrenalinet pumpa i mina muskler då sonen och hans träningskamrater kampade på mattan. Då det startades en tjejgrupp i MMA var jag inte sen att haka på. Detta med kamp var verkligen min grej!

Klubben växte, fler söner hakade på, vi fick flytta till större lokaler och jag tog klivet in på judomattan och sen även in i BJJ'n.
Träningsgrupperna ökade ständigt i antal barn och gav tränarna fullt upp.
Vi hade tre judotränare, de bästa man kan önska, tre stora, starka och äkta kampsportskillar. Barnen älskade dem och de gav superroliga pass!
Fast behovet av fler tränare började kännas
och snart landade frågan hos mig. Skulle jag kunna tänka mig att kliva över till tränarsidan?

Tankarna började snurra.
Jag är ju inte den med jättestor judoerfarenhet eller stor tekinvana. Men som enda tjejen i en stor familj på åtta personer kände jag vikten av att visa att det inte bara är stora starka äkta kampsportskillar som tränar judo. Utan att det faktiskt finns små tjejer på mattan också!
Då tog jag beslutet att jag kan också bli tränare.

Klivet in på mattans tränarsida var jättespännande!
Plötsligt kom jag in på träningens baksida, med planering och pass-struktur. Jag kunde se detaljer i tekniker och på vilket sätt de lättast lärdes ut. Och att barn kan och orkar mycket mer än vi vuxna tror!
Däremot kunde jag också snabbt märka skillnader i föräldrars och barns förhållningssätt gentemot oss tränare, mot de stora grabbarna på tränarsidan och mot lilla mig. För det var olika.
I början visade det sig tex att en del barn hade ganska svårt att ta till sig mina instruktioner, eller att över huvudtaget sig mig i ögonen, så där fick jag riktigt visa vad jag krävde för bemötande. Men desto roligare då jag efterhand kunde känna hur respekten för mig ökade och hur vi till slut blev riktigt goda vänner - jag och alla barnen.
Grupperna jag har varit tränare för har varierat en del, från barnen i sexårsåldern upp till de som nu är fjorton, så jag kan nu säga att jag känner dem alla. Vilket är jätteroligt!
Jag kallar dem för mina judokids.

Så min roll är mer än att bara lära ut judo, det är även att visa att tjejer kan vara små och ändå starka. Att tjejer både kan träna judo och vara tränare. Och framför allt att tjejer också har rätt att kräva respekt och uppmärksamhet.
Detta inte enbart för att stärka tjejerna som kommer till klubben, utan även för att stötta killarna och deras världsbild.
Därför valde jag att bli tränare.'

Med armar som knappt orkar lyfta sig själva matar jag mig med ett hulkenlass av pastasallad med ägg och skinka.
Har lotsat mig själv genom ett rejält volympass nere i gymmet. Med stort fokus på kroppskänsla och teknik började jag nu en period av låga repetitioner, många set och mycket volym.
Kroppen är med min nervösa rygg inte beredd på någon tung träning nu, så därför börjar jag om istället. Var mycket försiktigt med allt som överhuvudtaget involverar ryggen det minsta lilla och bytte ut flera övningar till snällare positioner. Så med ryggen var det ingen fara.
Det kändes riktigt bra och mina armar är väldigt mycket tröttare än vanligt. Huvudövningen bänk lät jag gå ner i vikt och körde även den i samma repsantal som allt annat. Vilket känns läskigt! Kommer jag tappa all styrka nu?
Nu kör jag på med denna periodiseringsmodell ett varv och får utvärdera därefter.

Uppe vid kyrkan har redan lövblåsen börjat brumma. Gula fuktiga höstlöv viner omkring. Med ett leende blir jag hälsad när jag går förbi.
Eric Clapton sjunger för mig där jag går min promenad framåt. Har lämnat älskade barn vid skolan och har nu en hel förmiddag för mig själv.
Promenerar och känner mig igenom hela kroppen. Ryggen vill vara med. Viskar lite där smärtan förut satt. Yogan de sista dagarna har känts bra.
Jag kan ingen märklig tjusig yoga utan nöjer mig med solhälsningar och mycket framåtböjning. Det är riktigt skönt för ryggen och något jag ofta gör just därför.

Marken är blöt efter nattens regn. Det doftar alltid lika härligt.
Världen är som vackrast efter ett regn. Människan mår som bäst efter smärta.
'Det är alltid så skönt när det går över.'