Det kokar inom mig. Av rutten ilska mot föräldrar som legitimerar sina barns slag mot klasskompisar. Som hittar allsköns ursäkter till barnets agerande och som naivt och blåögt litar på sitt barns lögner om händelseförloppet.
Förbannad på föräldrar som formar sina barn till små ligister som tror sig ha rätten att agera precis som de vill, det är bara att komma på någon lagom trolig ursäkt. Man kan alltid säga att den andre var dum! För det kan man ju alltid tycka.
När sen en vuxen agerar med att med ett grepp om barnets arm leda bort den för att be om ursäkt till den hen gav en redig örfil så har förälderna mage att bli arg för att någon tog tag i barnet! Det gjorde ju ont. Stackars liten fick ont i armen.

Jag förstår hur jobbigt lärarkåren har med sådana imbaciller tillföräldrar.
Risken är stor att ett sådant barn åker på rejält med stryk när det ger sig på fel person en vacker dag.
Och vems fel är det då?
- Föräldrarnas.

Väskan ligger öppen på golvet. Kläder ligger snyggt vikta i hög. På bänken står sminkväska och den lilla plastpåsen med deo, tandkräm och schampo.
Har jag packat rätt saker? Är det bra klädval? Vilken jacka ska jag ta? Sportig eller snygg?
Det är svårt och jag har resfeber.
Men jag är redo.

Jag. I en spegelbild i ett land långt bort.
En dag kommer vi tillbaka.

Med varsin tiptop myser jag och två pluttar i soffan. Väntar på Idol. Glassarna kostar tio kronor styck just nu på Ica och då är det vi som tömmer frysen! Började tömma tiptop-kartongen.
Tre morgnar med mitt-i-nattenuppstigning och på tok för lite sömn börjar ta ut sin rätt. Könner mig som en zombie. Lyckades ändå genomföra veckans andra överkroppspass.
Så nu är jag värd en glass.
Får se om jag håller mig vaken till den är slut.

Drar några djupa andetag av den svala morgonluften. Slappnar av i axlarna och känner mjukheten komma.
Spänningen runt huvudet släpper lite.
Det blev en sen frukost och på tok för lite sömn. Men det blir nog bra.
Till slut.
God morgon.

Två timmars kataträning. Judo. Alldeles galet roligt, svårt och lärorikt.
Vissa bitar klaffade jättebra och andra ville absolut inte. Men det är ju så det är. Och ska vara. Det kräver många, många års träning för att få allt att sitta.
Men det är resan som är målet.
Och kanske, kanske, kanske att jag är på resan nu. Mot första dan.
Mot svart.

Stormen rev inatt. Det fräste och slet i träden utanför så mardrömmarna löpte amok. Vaknade flera gånger och trodde jag försovit mig.
När det väl var dags att gå upp var jag hur trött som helst.
Hoppas på en lugnare dag.