Vilken dag!!
Till att börja med vill jag bara säga; 'Du måste åka hit!'
Detta är en riktigt lifetime-upplevelse som ingen borde missa!

Vi har idag vandrat ungefär 500 höjdmeter och galna sträckor mellan tre av de fem små byarna. Och känslan är helt fantastisk! Utsikten är enastående och att få spendera tid här är ett sant privilegium.
Vi gick från hotellet i Volastra över till Corniglia där vi strosade runt och tog en glass och kaffe. Otroligt vacker by som ligger lite högre än de övriga. Den når aldrig ner till vattnet.
Sen beslöt vi oss för att ta en sträcka till och gick vidare till Vernazza. Där satte vi oss vid hamnen och åt lunch. Dagens fångst från havet. Underbart!
Tåget tog oss vidare till Monterosso. Den byn föll mig minst i smaken. Mer utbredd och med en bred sandstrand lockar den säkert många som önskar en playa på semestern. Vi köpte istället båtbiljett och reste raka vägen tillbaka till Rio Maggiore där vi återigen strosade runt innan vi slog oss ner med glass och kaffe.
Vi tog åter tåget hem till Manarola igen där planen var att åka bussen upp till hotellet på berget. I Volastra.
Men nej. Inte sitta och vänta i fyrtiofem minuter!
Vi gick. Denna galna trappväg upp till toppen.

Så nu har vi minsann sett dem allihop.
Cinque Terre.

Någon har säkert räknat trappstegen.
De var oändligt många.
Den slingrande stigen ner till Manarola från hotellet var en upplevelse i sig. Helt galet brant och bitvis läskig att ta sig genom.
Vi tog såklart den extra långa 'panorama-vägen'.
Utsikten var slående!
Väl nere i Manarola fick jag kämpa med tårarna över det faktum att jag var där. På den plats jag bara sett på bild! Så otroligt vackert och med häpnadsväckande arkitektur.
Benen skakade av den långa vandringen ner. Men det fanns inte ens en tanke hos mig att vi inte skulle ta samma väg upp.

Slog oss efter några timmars flanerande ner på en liten resturang som serverade de godaste musslor i vitvinssås jag ätit. Sedan var det dags att ta sig upp igen.

Helt tagen av denna resa.

Med själen fylld till bredden av intryck kraschar jag i sängen.

Morgonen spenderades i Pisa. En mycket liten och sliten gammal stad känd för sitt felbygge.
Därefter rullade vi upp längs branta slingrande vägar till bergstopparna med sin välkända ådra av carraramarmor. Otroligt hur den vita stenen driver sig genom berget. En riktig häftig upplevelse att få se var detta magnifika inredningsämne bryts fram.

Till sist kom vi fram till Manarola.
Breathtaking.

Med tårarna brännande innanför ögonlocken försöker jag ta in omgivningen.
Obegripligt vackert.

När jag var liten och satt i min fars lagård föddes en kalv. Den stod ganska snart upp på vingliga ben och jag fick uppgiften att ge den ett namn.
Pisa.

Vaknar på ny plats till en ny utsikt.
Fyller magarna med en stadig frukost och ger oss ut på nya äventyr. I en ny bil. En väldigt liten.
Det är mycket nytt nu.
Typ allting.

Så kom vi iväg.
Till en annan del av världen.
Sitter med min man och ett glas vitt vin på en helt annan plats på kartan.
Tittar på turistkartan och hittar allt möjligt spännande vi vill se.
Carrara. Är inte det marmor?
Åh, vad detta är mysigt!
Ett litet enkelt äventyr.