Avslutade dagen med ett roligt judopass med många återvändare på mattan. Härligt att återse alla trevligt glada ansikten!

Vi är ett stort gäng judotränande i vår klubb. Men livet tar oss alla genom olika perioder. Ibland får vi hinder i vardagen som skapar svårigheter för oss att komma ifrån och att ta oss till träning.
Så är det för alla. Men vi är inte desto mindre judoka för det. För rätt vad det är lyckas vi, hinner vi, klarar vi av att vara med och träna igen. Och då blir vi alla lika glada.

Även en ny liten bekantskap vågade sig in hos oss idag. Vilket vi tar emot med lika glada och öppna armar.
Varje ny deltagare kan vara morgondagens OS-vinnare. Så dem tar vi noga och väl hand om. Hoppas på att hon kände sig välkommen och hade roligt, så att hon återkommer!
För vi vill alltid bli fler. Ju fler vi är desto bättre träning får vi.

Åh så underbart att äntligen få till ett ordentligt pass i gymmet igen!
Det är ren lycka att få komma dit ner och jobba hårt med kroppen.
Nu är det andra veckan på högrepsperioden. Och jag jobbar lika med alla övningarna. Inga tunga fårepare i bänk ens. Känns läskigt, men jag känner mig stark och får till riktigt snygga och tekniskt korrekta set så det är nog bra.
Känner tilltro till fortsättningen.

Alla barn uppe och ätna. Så även gossmor.
Gårdagens besök i skolan var åt det positiva hållet.
Bråken och slagsmålen på rasterna fanns ännu där, men vuxna var närvarande. Och klassrummet var betydligt lugnare. Tre vuxna var på plats. Då räknar jag självklart inte mig själv.
Jag har fått stort förtroende för rektorn. Hon gör ett hästjobb och har väldigt mycket arbete framför sig. Men det känns att hon har kavlat upp ärmarna.
Får se hur det fortskrider.

Middag hemma.
Nånting annat än måltiderna vid medelhavet.

Det är som att ha varit i ett parallellt universum.
Kontrasten från de små bergsbyarna i Italien till livet i en halvdan by i mellansverige är häpnadsväckande.

Vi satt och åt middag mitt i Manarola här om dagen. En by som består av en enda lång slingrande backe och en vindlande massa trappor. I backen utanför resturangen står tre pojkar i tolvårsåldern och pladdrar snabbt på Italienska, så där så det är ett under att inte tungorna vrickas.
Plötsligt kliver de in i en av alla vackra trädörrar med gigantiska nyckelhål och drar ut en cykel.
Inget konstigt med det. Tre kids med sina cyklar en eftermiddag efter skolan.
Bara det att de bor på ett berg. I världens längsta backe.

Universum ser olika ut.

Trött vaknade jag denna morgon.
Ilskan höll mig vaken länge igår kväll.
Hur ska man komma till rätta med denna värld när det finns föräldrar som rättfärdigar att deras barn slår andra, som menar att en del barn klarar inte av att säga förlåt, och då med undermeningen att de ska inte behöva göra det?!
Helt sjukt och galet att det finns inte.
Ska de argumentera på samma sätt när de hämtar sina barn i häktet?
Åh. Ge mig lugn.

Hemma igen.
Underbart att få krama barnen igen och att få komma hem till egna soffan.
Det tog inte många minuter innan en tvätt var igång och det är väl dags att gå och hänga den nu.
Imorgon väntar en härligt vanlig dag och jag gör väl återigen ett besök i skolan.
Får se om jag klarar av att stanna kvar i klassrummet i åtminstone en lektion då i alla fall.

Fyrtiotusen steg, inklusive fyratusen trappsteg och drygt sjuhundra höjdmeter, har jag tillryggalagt på två dagar!
Inte konstigt att det känns i vaderna. Nog mer konstigt att kroppen inte protesterar mer.
Denna resa ger ingen ångest över missade träningspass eller av för mycket god mat. Kan snarare kallas träningsresa.
En resa helt i min smak.