Mossa på klipphällen. Solbrända axlar. Skrubbsår på knän efter hala klippor. Tångruskor. Sjögräs på benet. Vinden som piskar i vassen och gör ringar på vattenytan. Fiskar i hinken och fiskar under båten. En räka. Grillkorv på klippan och rostad lök som smiter nerför kanten. Skrattmåsar. Tärnor. Getingar vi inte tycker om. Fågelskit.
Blöta handdukar på tork. En på havsbotten. Våtdräktsklädd gosse dyker runt på jakt efter den. Huttrar. Solen är för snål för att dela nån värme till havet.
Ett och annat moln som seglar förbi. Avundsjukt sneglar de ner på vår familjelycka. Vill inte störa. Bara förstöra lite grann. En stunds skugga har väl ingen sommar dött av.

Tallar som hukar för vinden. Böcker som lästs ut och korsord som byts från ögon till andra. Rättas och suckande ändras om.
En stock som släpats från stranden. Den lilla nyupptäckta stranden vi likt en familj a?la Columbus råkade på vid en av våra upptäcksfärder.
Bullar och kaffe.
Ren kärlek.

Sparkar ilsket av mig täcket tillsammans med nattens sista mardöm. Att inte ha barnen samlade tär på mig.
Flämtande kryper jag fram till öppningen och gör vad jag kan för att få fart på lutfomströmningen. Behöver luft. Svalka.
Solen värmer redan upp vårt sovrum (vad ska jag annars kalla den lilla kapellförsedda bäddsoffa vi spenderar våra nätter i till havs) så till den milda grad att det knappt går att andas. Jag går ner och öppnar även åt de sjusovande små (några är små och några är inte det längre) så att även de ska få lite nytt syre i lungorna. Märker att de inte ens har det varmt. Men det kan inte hjälpas. Jag öppnar ändå. Rättvist ska det va.

Ingen tänker tydligen göra mig sällskap i det vakna så jag tar mitt pick och pack (min telefon) (det är ju det enda man behöver nu för tiden) och går ut och sätter mig på berget. Ser solen. Nån uppgång är det inte tal om. Den är vaken långt före mig. Men jag ser den. Och det är alltid nåt.
Svensk sommar.

Så sträcker jag äntligen ut mig. Bäddar in mig i täcket. Lindar omsorgsfullt in mig i dagens alla varma sommarminnen. Alla barnaskratt. Alla varma sandkorn som fastnade på blöta fötter. Bäddar in mig till minnet av solvarma klippor och skrattande barnatjut över geggig havsbotten. Riktigt sjunker ner bland sköna återblickar av stunder i solen med inget annat än min bok framför ögonen.
Andas. In. Ut.
Imorgon.
Repris.

Så börjar det. Redan.
Årgångens studentfester. Det är stort och nu är hela kommunens, med kringliggande resegymnasister, inkluderade. Men det är artonårsgräns. Så min storpojke är inte bjuden.
Att kliva upp en årsklass har sina nackdelar. Som att missa studentfesterna till exempel. Han fyller ju inte arton år förrän efter avklarad skolgång. Så han missar dem allihop.

Känns lite kymigt. Han får inte gå på sin egen fest.
Men men. Sånt är livet.

Gårdagens väldiga regnoväder gjorde det svårt att samla ihop mina steg för dagen. Fick bara ihop fyratusen på hela dagen.
Så det blir till att jämna ut det idag istället!

Morgonens promenad till skolan med den lilla ettagluttaren fick därför fortsätta betydligt längre därefter. Tog en rejäl tur och såg till att få ihop mina tiotusen steg direkt. Så är det bara gårdagens sextusen missade steg kvar att skramla fram.

Tur att jag älskar att gå.

Sallad med ägg och bacon får bli dagens lunch efter ett underbart överkroppspass.

Idag började period två i min nya periodisering och det betyder att jag höjer vikterna och går upp på set om åtta repetitioner.
Jag var väldigt nervös när jag släppte de tunga vikterna och började med denna periodisering. Men efter att ständigt lyft tungt varje vecka i drygt två år kände jag att det vore nog bra för kroppen att får göra en omstart. Och det känns riktigt bra!
Vikterna ökade med sju och ett halvt kilo på mina tolvor under denna första period. Jag känner mig stark.
Idag gick jag ut tryggt och lade på fyrtiosju och ett halvt i bänken. Det gav fem snygga set på åttor.
Det går och rätt håll.

Ledig dag. Med storm och vräkande ösregn.

Jag har lagt till mig en daglig målsättning om rörelse. Jag vill öka rörelsen i allmänhet, bortsett från träningen. Tränar bra gör jag men har sett att jag ibland bara fått ihop tretusen steg på en dag. Och det vill jag öka till minst tiotusen.
Nu har jag ju aldrig mobilen på mig hemma, men det lilla får ju bli extra då. Och vissa dagar kan jag helt enkelt inte hinna med någon mer promenad utan får jämna ut det dagen efter. Men annars känns det jättebra!
Det får mig att verkligen tänka efter mer och att välja promenader istället för bilen. Och kvällspromenaderna med mannen har åter blivit en vana. Mysigt.

Men idag. Med hällregn och blåsväder blir det nog bilen till skolan ändå.
Får hoppas på bättre väder under dagen.

Nu är beslutet taget och jag andas ut.
Till slut gav vi upp. Både maken, jag och inte minst vår älskade nioåring.
Efter drygt tre år av kamp och fight för att få lugna lektioner med god arbetsro för våra barn så är det fortfarande en elev som tillåts klättra utanför huset på fönstrena när de sitter och har mattelektion. Och som tillåts gå omkring och smälla i dörrarna på lektionstid. Fortfarande tillåts en elev ränna runt över hela skolgården när resten av klassen förväntas gå på led till matsalen.
Jag kan inte under några som helst omständigheter acceptera detta! Det spelar ingen som helst roll vad denna gosse har för bokstäver eller diagnos, kan skolan inte ge honom det som krävs för att han ska följa den ordning som gäller bör han plockas ur klassen. Resten av alla tjugo barn har rätt till lugna skoldagar!

Nu har vi besökt skolan i grannhålan och dit flyttar gossen om ett par veckor. Och det kommer bli alldeles underbart.
Äntligen kan vi släppa detta spektakel.
Så skönt!