Solen bränner redan. Det är redan hetta ute på altan. Och jag känner för att städa iordning här ute och bara lägga mig i bikini med nya låneboken och lata mig resten av dagen.
Låta det bli en riktig hemmadag i sann sommarlovsanda!
Kanske till och med doppar mig om den andan faller på. Och i denna hetta gör den nog det.

Klockan är inte tio än men det är endast jag och de två knoddarna vakna. Resten lär ju dröja.
Vi har lite olika åsikter om det där med lov och dygnsvila. Jag tycker att man fortsätter att sova på natten, medans de vill sova förmiddagar. Fast jag försöker få upp de sista till senast tolvsnåret. Plus att jag går och petar och drar i dem långt tidigare.
Hemska människa!
Men nån måtta får det va.

Tacofärs ligger utsmulad här och var över matbordet. Den nyss så vita duken är inte det längre. Tacochipsskålen glider runt bland oss som ännu sitter kvar och den svala sommarluften sveper in genom den öppna altandörren. Vi skrattar. Högt och ofta.
Barnen (de mindre) ränner runt kors och tvärs. Går ut genom altandörren. Kommer ner ifrån trappan. Passerar förbi ifrån vardagsrummet. En och annan slinker ner under bordet. Man kan tro att de är hur många som helst. Men kul verkar de ha. Precis som vi vuxna. Och tonåringarna.
Till och med tonåringarna. De som så ofta får gnälliga blickar över osocialheten i att sitta undangömda med sina mobiler. Till och med de sitter aktiva i våra samtal. Skrattar med våra skratt.
Det pratas om tält. Om fotboll. Om kryssningar. Minnen blandade med framtidstankar. Planer blandade med drömmar.
En underbar kväll helt enkelt.

Sitter med blött ruffsigt hår på köksbordet. (Ja. Skojar inte.) Magen börjar kännas hungrig och nu väntar jag bara på tiden för avgång. Vi är bjudna på middag.
Ser riktigt mycket fram emot ikväll och har proseccon på kylning. Kommer bli en jättemysig middag.
Frågan är bara hur vi ska få plats. Men vi storfamiljer brukar kunna få till det. Finns det hjärtrum och allt det där.

Vinden rasslar i björken. Solen leker i skuggan över altanen. Jag ser mina pelargoner törsta där de står på trappan. De är på sommarkollo. Några veckors (eller månader, i den här sommarvärmen vet man aldrig) njutning utomhus i sol och friska luften. Ett och annat poolstänk kan de också få erfara. Men det är bra att de får känna att de lever.
Fast det gör de nog inte snart om de inte får lite vatten.

(Jag springer och ger dem en rejäl rotblöta)
Så! Nu känns det bättre.

Idag tycks det bli en varm dag. För ovanlighetens skull. (Vem försöker jag lura? Det har ju varit govande hett konstant på sistone!) (utom igår då)
Och jag har egentligen ett löppass på schemat. Mitt eget schema. Min alldeles egenhändigt ihopsnickrade träningsplan, som innehåller massor av kul flera gånger i veckan. Så långt alla andra schemor synkar.
Fast fredagens förskräckliga överhettning vill jag inte genomlida igen. Så då borde jag springa nu? Innan det blir jättehett...
Nej. Jag vill ha min morgon. En stund till.

Man kan ju göra andra saker också. Lite benträning i gymmet. Gymmet är en väldigt skön plats den här tiden på året. Liksom tvättstugan. Det är mina favoritrum just nu. Två svala utrymmen i källarplan.
De kan dessutom kombineras. Ytterst praktiskt. Göra några set där och göra några upphängningar här, några reps här och några ihopvikningar där. Tvätt med styrka kallar jag det. Alternativt värmesmitning.

Vi pratar om... allt. Allt och lite till. Vi vandrar längs ån och förbi forsen med alla änder. Vi tar en kvällspromenad. Jag och sonen.
Vi har ingått ett avtal. Ett löfte. Med varandra. Så vi är lite mer bundis just nu. Vi har godislöfte. Till att börja med Juli ut. Jag vill inte ta ut svängarna så kraftigt att vi stupar i diket direkt. Men om vi grejar en månad så kan vi ta det därifrån sen.
Varför? Ibland måste man dra lite i bromsen vad gäller kalori/sockerintaget. Och det är ju bättre att göra det innan det blir ett problem. För jag vill inte påstå att sonen är tjock. Absolut inte! Men han äter för mycket godis och rör sig för lite.
Och då kör vi ett godislöfte, han och jag. Som en liten bundisgrej.

Så nu ska vi fixa lördagsgodis.

Sitter i hammocken och lyssnar till regnets droppande mot altanens plasttak. Dricker varmt citronvatten och lyssnar. På långt avstånd hör jag en motorcykels arga framfart. En duva ropar från björken.
Huset sover. Som vanligt när jag går upp. Två små söta grisar rullade snabbt över till mammas kudde så fort den blev ledig. Nu ligger de ihopkurade tätt intill varandra och sover sött.

Det är svalt. Det är skönt. Jag andas djupa regndoftande andetag. Njuter.
En vecka har passerat av semestern. Storpojken har en arbetsdag kvar. Sen ett par veckors semester.
Tänk att min gosse tagit studenten och börjat jobba!
Studenten var helt perfekt. Så underbart vacker dag. Strålande sol och vilt lyckliga studenter. En helt perfekt dag.
Att gossen inte är arton och inte fått vara med på studentfesterna tycks inte ha plågat honom. Inte nämnvärt i alla fall.
En tjusig skolmiddag var han med på. På slottet. Det serverades alkohol. Hans namnlapp vid bordet hade ett rött kryss. Festen skulle pågå framåt småtimmarna. Jag var beredd på nattkörning.
Klockan tio ringde han. ?Kom och hämta mig?
Det var inte så kul längre. När alla var fulla. Klasskamrater som lärare.
Det är bra att han sett hur det ser ut från den nyktra sidan.

Nu väntar besked om lumpen. Min son har blivit stor.

Jag känner doften av smultron. Jag känner hur mina fötter bränner. Känner smaken av min ökentorra gom och hör flåset från mina flämtande andetag. Jag ser den slingrande stigen full av upphöjda rotsystem framför mig.
Jag springer. Med alla mina sinnen.

Det är varmt. Alldeles galet varmt och jag skäller på den som kom på denna vansinniga ide att ge sig ut och springa (springa, lufsa, hasa, släpa. Whats the difference?) i den här förskräckliga hettan. Skäller argt. Men jag bryr mig inte. Lyssnar visst aldrig på mig själv! Tänk att ingen kan säga åt mig! Nehedå. Istället snörar gubben på sig dojorna och följer med. Bara så där! Argh!
Och han verkar inte särskilt beklämmad över värmen. Bara travar på där framme. Stannar artigt ibland för att se att jag hänger med.
?Hela vägen upp!? gapar han mitt i längsta skogsbacken. ?Fram med höften? instruerar han medans han lugnt står högst där uppe och latar sig medans jag flämtande kämpar. Kämpar med mina brännande fötter. Kämpar med mina överhettade lungor. Kämpar med mina tunga lår. Skitgubbe!

Fast det är klart jag fixade det. Jag kom upp. Kom runt. Kom hem. Dog på trappan en stund. Men jag klarade det.
Tack vare skitgubben.

Vaknar till en morgon utan samma gassande sol som igår. Men det är likväl bastuvarmt under kapellet.
Mannen tycks ha sovit ikapp för denna morgon vaknar vi samtidigt. Båda vill upp. Båda vill ha frukost. Kaffe. Då är det bara att maka på sig för alla sjusovande barn. Här kommer två törstande kaffekameler!
Sängen (den multifunktionella som agerar säng, soffa och matplats i ett) bäddas upp under små gnällande protester.
Liten vill inte vakna. Än.

Doften av pannkaka som sprids genom båten några ögonblick senare får dock igång även den sömnigaste.

By the way. Kamelen är inget annat än en häst designad av ett team. Har jag lärt mig.