Slänger mig raklång i hammocken bakom köksdörren. I vardagsrummet hörs bruset från finalmatchen på tv. Jag smiter. Jag skiter i denna match och tar en egen stunds timeout istället.

Himlen är fortfarande klarblå och solen är fortfarande varm. Men det finns en tillstymmelse till svalkande vind som sveper över mig. Det går att andas.
Sista tvätten hänger på tork och middagen är undanplockad. Diskmaskinen gör sitt (hoppas jag för den är inte helt hundra) medans jag tar en paus. Mina trötta ben behöver det.
Igår var planen att ta mig ut på en skön löprunda i den svala sommarkvällen. Men när väl svalkan kom blev olusten för ensamlöpning en lördagkväll i sommaren för stor. Så jag körde ett underkroppspass på altanen istället.
Ett riktigt hatpass.
Jag gav mig in i det för första gången för ett par veckor sen. Trodde jag skulle kunna ta det som en uppvärmning på morgonkvisten. Göra det som ett komplement till kvällens kommande löpning.

Pyttsan!
Det var det jobbigaste jag gjort på bra lönge.
Lofsan, PT?n (?lofsans? på Instagram), har satt ihop flera sommarträningspass med i största del kroppsviktsövningar. Träning man kan ta till då man är på semester och inte har tillgång till någon utrustning.
Detta var första passet. Och jag var helt slut efter varv 1/4. Och då körde jag nivå 1 av 3. Fick kämpa för att ta mig igenom det.
Efter det kunde jag inte gå på flera dagar. Tog närmare en vecka innan jag var helt återställd.
Där och då lovade jag mig själv att aldrig, ALDRIG!, göra om detta pass.
Fast.
Det är ju nåt med träningsvärk. Det liksom får en att må bra inuti. Jag kände ju att all denna smärta kom av att jag plötsligt lyckats träna muskler jag inte kommit åt tidigare. Att jag gjort något rätt. Och att det nog vore bra att göra det igen.

Så. Igår gjorde jag det igen.
Men nu på nivå 2 av 3.
Det var sjukt jobbigt och jag var helt slut efteråt. Passet som är beräknat att ta 30 min tar mig en timme. (Fattar inte?!)
Jag såg med skräckblandad förtjusning fram emot flera dagar av förskräcklig träningsvärk. Såg för mitt inre hur jag krampaktigt höll emot mot stolssitsen när jag skulle sätta mig och hur jag stapplade upp steg för steg i trappan.

Men. Jag vaknade imorse. Sträckte på mig som vanligt innan jag klev upp. Kände hur det drog lite från höften ner i benen. Men i övrigt. Inget särskilt.
Rackarn?s.

Njuter av tystnaden. Ser fotbollsmålet stå öde och vänta på lek. Men ännu är det tyst och stilla. Hela huset sover.
Värmen är påtaglig och min plats i hammocken ligger nu i solen så jag tar min morgonstund på bondbänken vid det stora altanbordet istället. Allt för att söka skugga.

Igår lyckades jag få igenom tre maskiner tvätt. (Jädrans så produktiv jag var.) Och min pengatörstande gosse (han är märkestokig och därmed kär i pengar) tog tag i skurandet av alla tre badrum och toaletter och dessutom dammsugningen av hela nedervåningen.
Himla bra! Den som är kär i pengar får lära sig jobba!
Eftersom det blev så mycket gjort igår har jag ju mindre att göra idag. Skönt.
Mycket skönt.
Fast nån maskin till lär jag kunna ta mig an.
Det är ju ett evighetsprojekt det där med tvätt. Tar aldrig slut.
Och är man borta ett par dagar...

Jag håller på med något kul också.
En fotovägg.
Jag är så ledsen över att jag så otroligt sällan får se alla älskade kort jag har på mina barn och våra upptåg. Så jag har skickat efter de jag gillar mest. Både från tjusiga händelser och sådana där vardagliga enkla foton tagna i stunden. Hundra stycken lät jag skriva ut.
Och nu tänker jag helt sonika sätta upp dem på väggen. Inget avancerat alls. Inga ramar eller krusiduller. Bara en vägg med massor av foton på.
En vägg med vårt liv. Helt enkelt.
Det är inte klart på långa vägar. Men ni kan få se hur det är på väg att växa fram.

Fläkten går för högvarv och bilen är alldeles tyst. Vi är en trött skara som är på väg hemåt. Trötta och varma. Termometern visar 29 grader och på himlen syns inte många moln. Så någon svalkande skugga är det inte tal om.

Vi har haft en jättemysig resa. Tre familjer på vift. Barnen har rännt runt mellan klomaskiner och lekrum medans vi vuxna lapat sol på soldäck eller skrattat åt dåliga musikshower och sjungit ikapp åt gamla favoritlåtar.
Då och då har vi pustat ut i hytten däremellan. Och shoppat i taxfreen.

Drinkar med lysrör och konstiga blå smaker. Läskiga troll och oberäkneliga små drakar. Allsköns konstigheter har vi mött på vår resa. Många skratt och en och annan tår, så där som det blir när man är många och mycket händer runt omkring.
Nu ska vi hem och pusta ut. Svalka oss i poolen och dricka eget kaffe. Lata oss i soffan och sova med egen kudde.

Borta bra.
Men hemma bäst.

Sitter på soldäck i svalkande skugga. Måsarna skriar ovanför och på avstånd ser jag stadens eget ?Pariserhjul? sakta gå sitt varv.
För några timmar sedan satt jag själv däri. Det var jag och ett tjog ungar i olika åldrar. Vi tog två vagnar och vinkade åt varandra där vi turades om att vara högst. De vuxna satt i skuggan på trygg mark.

Sen har vi vandrat. 12000 steg kan jag snabbt konstatera från klockan på armen. Vi har vandrat oss trötta och överhettade. Genom saluhall och salutorg. Genom köpcentrum och varuhus.
Till slut föll vi ihop inne på pizzahut. Vräkte i oss ny energi och orkade släpa oss ombord igen.

Att virra omkring ihop med en hel skock människor är... annorlunda. Inte på nåt dåligt sätt. Nej. Bara speciellt. Det krävs liksom känselspröt och tankegångar åt alla håll och riktningar.
Men vi sydde ihop det rätt bra. Alla fick det de ville. Allt från nya skor till apotek och Fazerbesök.
Jag fick ett par nya solglasögon. Så jag är nöjd.
Fast. De hade jag ju redan köpt på båten.

Segelbåtar som kryssar sig fram. Vackra villor utmed strandkanterna. Solen värmer från klarblå himmel och barnen sippar på varsin cola. Vi är på kryssning.

Ett helt gäng har vi blivit. Inte tjugo men inte heller långt ifrån. Orkar inte räkna. Fem hytter fick vi sno åt oss i alla fall.
Vi ska åka hela vägen till Helsingfors. Turista i sann turistanda. Promenera och titta. Köpa choklad. Äta smörgåsbord. Äta frukostbuffe.
Längtar mest till frukosten om jag ska vara ärlig.
Får nog gå och sova nu.
Fattar aldrig vad klockan är.

Andas. Djupt. Känner ryggmusklerna slappna av. Låter mig sjunka ännu lite djupare. Reser mig upp och sträcker mig lång innan jag åter igen fäller överkroppen framåt.

Jag har yogat förr. Det har varit ett bra sätt att mjuka upp kroppen efter förlossningarna. Men sen har jag alltid släppt det och gått över till mer konditionskrävande grejer. Som löpning, eller förr var jag mycket på Friskis & Svettis.
Fast för tre månader sen, mer bestämt i April, bestämde jag mig för att försöka få in lite yoga mer kontinuerligt i min vardag. För just framåtfällning är något jag alltid gör och som min rygg mår så himla bra av. Så jag tror att yoga är bra för mig.
Jag gav mig själv en utmaning. Hittade en enkel serie positioner, rörelser som både stärker och sträcker, och bestämde mig för att utföra den en gång om dagen under hela April.
Det var en väldigt liten serie. Tog kanske en kvart att utföra. Tröskeln att ställa mig på yogamattan fick ju inte vara stor alls. Tvärtom.

Allt eftersom jag kom in i utförandet av yogaserien lärde jag mig positionerna bättre och bättre. Jag blev stadigare, starkare och mer balanserad. Och till slut kunde jag på eget bevåg utveckla och göra några positioner mer och mer avancerade. Vilket förstås var jättekul! Jag kände mig duktig och tyckte så klart att det hela blev ännu roligare när jag såg att jag utvecklades.

April gick. Och jag har lyckats hålla kvar yogan hela tiden. Kör samma serie i grunden. Även om den förändrats och utvecklats i takt med mig genom tiden. Och jag mår bra av den.
Det är otroligt rogivande att gå in i sin yogabubbla och andas sig djupare i trånga positioner. Att bara lyssna och känna av sin kropp. Stänga ute allt annat.
Bara vara.
Här och nu.

Det hänger blöta handdukar och badbyxor överallt på altan. På gräsmattan spelas det fotboll.
Eftermiddagens svalka känns helt underbar efter dagens hetta. Även fast den värsta värmen blåste bort nere vid havsbadet.
Vi har varit på stranden idag.
Ätit smörgås, druckit kaffe och hoppat ifrån hopptorn. Allt utfört i oorganiserad oordning. Lite hur som helst med andra ord.
Fått sand överallt och värmeutslag på armarna.

Men jag har inte bara latat mig idag. Fick till ett bänkpresspass också. Ett gäng treor på 57.5kg Sju stycken skrapade jag ihop.
De var inte strikt perfekta. Men jag är ändå nöjd. Känns ok.
Nästa pass jobbar jag vidare på 60kg. Försöker få till några tvåor alternativt så många ettor som möjligt.
Vill lyckas ta ett nytt pb här i slutet på sommaren.
Får väl se hur det går med den saken.

Stegen trummar mot den jordiga marken som utgör underlaget för vår löprunda. Vi säger inget. Våra andetag är ansträngda.
Stigen slingrar sig framåt, uppåt och över bergskanten vid toppen. Blicken hakar sig fast där uppe i ett försök att dra mig dit.

Det är inte ofta jag och väninnan lyckas sy ihop våra löprundor. Men idag hände det. Och det är mysigt.
Det är skönt att ha med sig en kompis att flåsa ikapp med. En som synkar i takt och distans. Som inte står och väntar otåligt ovanför backen eller joggar baklänges i ett försök att fördriva tiden med nåt ointressant samtal mitt i mina tunga andetag när jag helst skulle ramla ihop i en hög i diket.
Ja, en löparkompis som man kan prata lite med när man börjar komma igång, men som är lika trött som jag när det är jobbigt.

Vilken lycka jag har. Som har en löparkompis av varje sort!