Solvärmda och trötta efter allt badande ramlar trettonåring och lilleman ner i soffan tillsammans med oss vuxna för en kvällsfilm.
Doften av grillat dröjer sig kvar ute i köket efter att en av storpojkarna kommit hem sent och återvärmt sin del av dagens middag. Det är ofta någon av de äldsta kommer hem först efter middagen nu för tiden. Ju äldre de blivit desto längre bort tar de sig. På moppe eller med bil. Ingen av dem har körkort ännu, men då två av dem hoppat upp en klass har de ju äldre vänner. Med körkort.

Dinosaurierna skriker på filmen. Hur många gånger har jag inte sett detta?
?Later it will be running and screaming.?

Tårarna byttes inom en inte allt för lång stund ut mot glädje, då trettonåringen dök i poolen med lillpojken. Lite plask botar det mesta!
Det och lovad grillkväll. Med rött kött...

Så ringde telefonen.
Och plötsligt var den minsta lämnad ensam. Bästa brorsan for iväg till kompisens torp på egna äventyr. Kvar på stentrappan sitter liten. Tårar rinner nerför kinden och hulkande undrar han vad han ska göra nu.

Det är härligt att vara en del av en duo. Men hemskt när den blir delad itu.

Tomheten delade rum med tystnaden. Tältduken fladdrade ensamt i nattens mörker. Barnen släntrade in med famnarna fulla av kuddar och täcken redan innan kvällens film dragit igång.
Men i tid med solens första strålar trampade små barnafötter genom daggfuktigt gräs ut i tältet igen. Sittandes i solstolen intill den nybyggda plaskpoolen lyssnar jag till deras tjattrande på andra sidan tältduken.
De är två och de håller ständigt ihop.


Stilla andas jag in lugnet. Känner morgonens första värme mot mina bara fötter. Hör duvans kurrande läte från toppen av granen som skuggar vår altan. Tar in känslan av sommarlov.
Det senaste året har jag jobbat i skolan. Och med det följer ett helt ledigt sommarlov. Något jag planerar njuta av till fullo.
Hoppas jag hinner lära mig hur innan det är slut.

Vinder drar mjukt i trädtopparna. Solen kastar sina bleka kvällsstrålar över hustaken. Middagen är undandiskad och jag sitter trött nedsjunken i den billiga solstolen på altanen.
Solstolen vi köpte ett gäng av på Ullared. I år ska vi nämligen ut och tälta!
På vänners initiativ bär det av till befolkade på Böda på Öland och jag vet inte hur den veckan kommer gå. Men solstolar har vi i varje fall.
Och tält.
Vi satte upp det för första gången i förmiddags. Det är stort, grått och luktar plast. Vi har gjort vårt bästa för att tältet ska vara lockande för tonåringarna att vistas i.
Det har ett yttre rum med plats för matbord och stolar, ett inre allrum med mjuk härlig matta i. Och sen finns där tre separata innertält tänkta för två, två respektive tre personer.
Vi som är åtta har tänkt att två sover i allrummet. Föräldrarna förmodligen.

Bakom mig rumsteras det just nu för fullt i detta tält. Självklart ska det sovas i ögonblickligen. Tur att det lockar till sig några av barnen.
Får se hur det blir med de äldre.

Så. Ett par lediga dagar igen. Puh!
Igår morse var jag så trött att det var galet. Upp mitt i natten tre mornar i rad direkt efter fyra veckors semester. Tufft!
Och så ville jag få ihop ett löppass på det. Tänkte låta gubben släpa runt mig en sväng, det brukar bli lättare då. Men han ville minsann långt.
Och jag säger ju aldrig nej till att testa mig och min kapacitet. Så visst!
Fast det var jobbigt. Jag hade så ont i benen när jag kom hem.
Tack och lov mötte vi ett par vänner och stannade och pratade en stund på halva varvet. Skönt med vila. Trodde jag skulle ramla omkull.
Det var bra jobbigt!

Såna pass är ändå lite balla. På ett morbidt sätt. Att försöka kämpa fast man är så trött.
Egentligen var jag väl mest trött psykiskt och sömnigt liksom. Inte fysiskt och kroppsligt.
Jag hade ju sovit ganska bra natten till igår. Sju och en halv timme är väl ändå ok?
Det var ju bara det att jag var så trött efter jobbstarten. Efter att ha haft semester.
Men det blev ju ett pass med att träna pannbenet och att träna på att kämpa sig framåt trots utmattning.
Perfekt inför Tough Viking tänker jag.

Två dagar sen semestern tog slut. Två dagar av arbete. Två dagar av vardag. (Eller ja, på ett ungefär. Barnen är ju hemma på lov ännu)
Men det har bara gått två dagar och det känns som om det var ett år sen semestern.
Nästan i alla fall.

Det går fort att komma in i stressen igen.
Men jag är nog i och för sig ganska bra på att inte stressa. Så det var kanske fel uttryckt.
Det går fort att komma in i bortprioriterandet av saker. Snabbt började jag känna att jag struntar i ditt och jag kan göra datt en annan gång, just för att jag känner att jag har inte tiden. Att jag vill inte klämma in det också. För då blir det stressigt.
Så därför ligger jag nu i min hammock, i bikin i den extremt varma sommaren, med en köttfärslimpa i ugnen (nej att knöla ihop en klump färs i en form och köra in i ugnen är ingen stor matlagning). Trots att jag borde kolla tvätten. Gott och väl kunde ta tag i ett samtal och eventuellt kunde städa nåt eller bäddat sängen.
Men det skiter jag i.
Däremot har jag tränat lite. För det mår jag bra av.

Med raska steg trippade liten ner till oss inatt. Det hann dundra en gång från den mörka åskhimlen innan han var nere. Snabbt kröp han ihop på min arm och jag kunde snusa i hans hår. Sen låg vi och lyssnade till åskans muller och regnets smattrande mot fönsterbläcket.
Det var redan två andra gossar bredvid mig då liten kröp dit. Så vi sov halva flocken ihop. Då sover jag som bäst.
Att ligga där med sina tre små (åja åtta, tio och tretton är smått i jämförelse med arton) och höra det efterlängtade regnet var underbart mysigt. Åskans muller.

Klockan ringde sen halv åtta imorse. Vill försöka vara trött ikväll så jag kan somna tidigt. Ska ju jobba imorgon!
Men jag orkade inte klova upp förrän halv nio i alla fall. Får se hur jag pallar att gå upp imorgon.
Gulp.

Storgossen, han som tog studenten för nån månad sen och fyller arton om en vecka, gick till jobbet imorse. Ett sommarjobb han lyckades få innan skolan var slut på den lokala matbutiken. Gångavstånd!
Ett jobb som han nu blivit erbjuden en halvtidstjänst på till hösten. Gångavstånd!
Alltså. Han har sån tur! Måste ju göra nåt rätt också antar jag.
Behöver jag säga att jag är stolt, eller lyser det igenom?
Vi väntar med spänning på besked om lumpen, vilket han vill göra innan fortsatta studier.
Men som sagt. Han har ju inte fyllt arton än.