Vaknar i egen säng. Du underbara känsla.
Vanlig morgonrutin. Du underbara känsla.
Morgonyoga på altan. Du underbara känsla.
Hemmagjord grötfrukost med proteintillskott. Error.

Jaja. Det var bara att åka och handla. Kylen var ju tom. Men det var Ica också, så det var ju snabbt avklarat. Och så fick jag hem mitt paket från Bokus.
Som jag beställde en vecka innan vi for till Öland för att kunna ha med mig Anna Gavalda till stranden. Valde och betalade för snabbfrakt, 1-2dagars leverans.
Lade beställningen den tjugofjärde, 24, juni. Den andra, 2, juli skickades dem och kom till mig dan därpå. Mig, som var på Öland, fick snällt vänta på Gavalda till jag kom hem igen.

Varför? Jo, svaret från Bokus lyder att böckerna har först en hanteringstid på 2-5 dagar då de ska komma från deras leverantör. Sen är det frakttiden.
Vad f***n. Då kan man inte låta någon beställa med något som kallas snabbfrakt. Lurendrejeri.
Beställer inte därifrån en gång till.

Fortsätter.
Hemmagjord grötfrukost med proteintillskott. Du underbara känsla.
Kaffestund i morgonsolen. Du underbara känsla.
Ny efterlängtad bok i min hand. Du underbart underbara känsla.

Havet skummar. Gässen seglar fram.

På avstånd ser vi bilfärjan gunga runt bland vågorna. Igår var de helt inställda på grund av blåsten. Men idag kämpar de sig visst fram i vinden. Det går lite på tvärsen.

Nervöst betraktar jag det faktum att denna båttur betyder en drygt två timmar lång åksjuketur för oss som trettonbarnssällskap. Och jag. Jag blir nog åksjuk först.
Nej. Vill inte.

Ändrade planer. Igen.
Istället för att vänta nittio minuter på att få åka med färjan, tar vi en glasspaus och bestämmer oss för att ta vägen runt. Och resten av sällskapet slår följe.
Vi vill inte åka gungig båt idag.

Hippien med rullatorsparken sa det. Våra tältkompisar säger det. Väderkunniga säger det. Det brukar inte vara så här kallt och blåsigt på Öland den här tiden.

Normalt bryr jag mig inte om väder. Det blir vad det blir och det enda väder som betyder något är det jag vistas i. Jag lever i dagen.
Men när man tältar blir det desto intressantare. Regn är mindre mysigt.
Därav har vi haft lite mer koll än vanligt på vädret som kommer. Och nu kommer regn. Hela natten till söndag och söndag morgon ska det regna. Mindre mysigt att packa tält då.
Därför ändrades resplanen.
Istället för att packa och dra imorgon bitti far vi ikväll.
Det blev sista dagen vid poolen. Sista solen.

Discokulan glittrar från taket. Musiken ljuder ur de väl tilltagna högtalarna.
Det är ganska mycket folk samlade framför scenen på Böda Sand. Vet inte om de kommit för bandet som ska spela eller för gästartisten. Vi kom för den senare.

Har man ändå inget att göra kan man ju lika gärna gå och se vad som händer när det sker något.
Det tog inte ens en minut av första låten bandet startade med, så lämnade den första av oss sex som tagit oss dit. Tre till smet iväg efter två låtar. Bara jag och vännen dröjde oss kvar för att få se gästartisten. Vi hade ju ändå kommit hit.
Han är ju ingen superstor artist, Erik Segerstedt, men vi hade ju ändå inget annat för oss. Och hade vi nu stått ut några låtar av detta slaktarband som stod på scen, kunde vi stå ut några till. Och så lång blev inte väntan. Men så värd det.

Vilken klasskillnad. Vilken nivåhöjning.
Jag måste erkänna att jag blev lite häpen. Vilken röst ändå. Han sjöng ju riktigt bra.
Eller var det bara just effekten av dåligt kontra bra som fick hans prestation att skina så?
Hur som. Fast det tror jag faktiskt inte.

Nu fick veckan lite glitter över sig också.

Det finns att göra här.
Aktivering är inget problem.

Av de fem vindkraftverken jag ser på avstånd är endast ett i rörelse. Trots att det blåst konstant hela veckan. För en lekman som mig är det obegripligt.

Sitter på rad i våra brassestolar nedsjunkna längs sanddynerna. Tysta njuter vi av just tystnaden.
Molnen avlöser varandra och våra lägen växlas mellan upprätt och liggandes. Det är tröjor på, tröjor av, mest hela tiden.

Barnen har redan tröttnat på strandstunden och det börjar vankas lunchtid.
Utan grill i tre dagar försmäktar vi på denna ö.

Med elvaåringen snusandes i mitt öra ligger jag och vaknar till liv på luftmadrassen. Den nyinköpta värmefläkten håller temperaturen konstant här inne och jag har för första natten denna vecka inte frusit en minut.

Utanför ser jag solen stiga upp och läser på smhi att det ska bli en fin dag idag. Men vinden blir vi inte av med. Den slog följe med oss hit och kom för att stanna. Vill väl också ha semester kan jag tänka.

Igår satt vi framför tälten efter frukost och såg campingens arbetsfordon köra runt på sina små uppdrag. En stor traktor körde också omkring. Till slut körde den mot oss.
Snopna såg vi den ta sina gafflar lyfta upp vår hitbaxade grill och köra iväg.
Jaha. Var ska vi nu grilla?

Vi håller i oss så knogarna vitnar och skriker rakt ut när vi plötsligt tvärt styrs åt vänster. Rakt ut över ängen.
Vi som sitter i framsätet kan inte göra annat än att hänga med. Styret sitter i baksätet. Likaså motorn. Det vill säga pedalerna.

Middagen åt vi allihop på den lilla resturangen vid havet. Bästa utsikten. Dock utomhus. Infravärmare varsågoda. Håll till godo. Därefter gick vi iväg frusna så vi hackade tänder allihop. Vad gör vi nu?
I nästa stund hade vi hyrt fyra stycken trampbilar. Fyrsitsiga. Baksätet var två pedalförsedda platser. Det vänstra med ratt. Fram var det bara att åka med.

Sen drog alla iväg. Till att börja med åt varsitt håll. Trampade så benen skakade och rattade efter bästa förmåga. Ingen servostyrning på den inte. Halvt livsfarligt.
Varefter sightseeingen var gjord började alla söka efter varandra och jakten var till slut ett faktum.
Det gick undan. En och annan vätskepaus blev det, men i övrigt var det en timmes galen trampbilsfärd över gropig asfalt och kottig campingmark.

Vem som vann? Ingen.
Men kul hade vi.