Jag stryker från listan allt eftersom sakerna läggs i korgen.
Korv, korvbröd, köttbullar, kulpotatis i folieform. Ja ni fattar. Enkel mat för enkla förhållanden.
Nu har vi varit hemma några dagar, tvättat igenom en drös maskiner smutstvätt, fixat diverse, ätit rejäl mat. Så nu drar vi igen. Med båten.

Vi blev med båt för typ tre år sen och trots att vi försöker komma ut med den så mycket som möjligt blir det inte mer än en handfull turer per säsong.
Förra sommaren jobbade jag ännu på flygplatsen med jättekrångliga arbetstider. Bland annat varannan helg. Vilket komplicerade båtlivet en hel del.
I höstas började jobba inom skolan med ett underbart schema som ger mig fritt jul- och sommarlov. Så det borde bli fler trippar med båten i år. Vi har hunnit med en.

Sommaren är inte slut än. Det är långt kvar. Långt. Kvar. Det är det.

?Bara gört? skrev jag i maginalen och började mjuka upp min stela kropp.

Jag älskar träning, det har nog inte undgått någon, men vissa delar gillar jag bra mycket mindre. Som knäböj.
Det är en sån grej som jag många och väldigt långa perioder hoppar över. Men som min pt barskt sa åt mig att jag måste lägga till.
Så jag har jobbat på det det sista halvåret. Att lägga till benträning.
Jag vill ju hellre löpa och tänker att det kan väl räcka. Fast det gör det ju inte. Det förstår jag ju. Och för att stärka min kropp till att klara av många kommande års löpträning bör jag ju prioritera ett och annat styrkepass även för underkroppen.
Därmed inte sagt att det behöver vara så nedrans tungt och innebära något fokus på progression och styrkeökningar. Eller?
Det kan ju bara vara att genomföra det.

Så jag skrev upp min planerade träning i sin enklaste form. Frontböj och marklyft.
Sen skrev jag dit ?bara gört? i marginalen och gjorde just det.
Genomförde.

Koltrasten sjunger mig god morgon där jag står i hunden och känner stretchen genom ryggen. Morgonyoga på altanen är ändå bästa uppvaknandet.
Solen viskar lovande bak molnen och jag vågar hoppas på en fin dag.

Hela huset sover och jag njuter av att kunna börja dagen i ett sådant lugn. Känner nästan lite stress över att halva sommarlovet passerat och jag ska tillbaka till vardagssnurret igen om en månad.
Jag trivs verkligen så här.

Gårdagens fullbokade aktivitet byts idag mot total ledighet.
Tänk om jag fick en dag med soligt altanhäng.
Vilken lycka.

Fjärilarna hänger gigantiska och spöklika i det mörka taket inne i tunneln intill Haga. Bellmans strof ristad på väggen.

Vi rullar sakta hemåt. Köbildning.
Besökt muminmormor och promenerat längs memorylane hela vägen till centrum.
Sett stora lekplatsen jag lekte på som barn. Den var större då. Och det inte för att jag var mindre, utan för att det var fler klättertorn med fler våningar. Blått.
Vi lekte kull och flög mellan tornen och hoppade från höga höjder. Klättrade och flängde.
Förmodligen för farligt för dagens barn. De tycks ömtåligare än min generation.

Mitt i lekparken rann också ett vattendrag, det började med en djup brunn högst upp i parken och rann sen stegvis ner och ut i en rejäl pool. Grund plaskdamm. Där lekte vi varma sommardagar. Badade och stänkte omkring.
Nu. Fylld med sand.
För farligt för dagens generation.

Men jag överlevde. Utan brutna ben. Och kul hade jag. Utan mobil. Med kompisar.
IRL.

Över gräsmattan hänger sittknappen till linbanan så ödsligt. Gungar stilla i vinden.
Är det inte en fasligt blåsig sommar vi har? Och hur kommer det sig att ensamma barnleksaker alltid ger känslor av skräck?

Äter frukost på altan. Som vanligt. På en blåsigt osomrig altan. Sommaren tycks ha gått på sommarlov i samma stund som vi tog semester. Suck.

Inne i huset sover gossarna. Åtminstone fem av dem, med mannen räknat. Småknattarna ligger i soffan framför sommarlov. Barnkanalen.
Idag står en tripp till hemorten på schemat. Hälsa på lilla muminmormor som brutit handleden. Stackarn. Och säkerligen göra ett besök i det numera gigantiska Täby Centrum.

Det är nåt visst med att komma tillbaka till barndomsmiljön. Det liksom suger i en på något sätt. Som att få sjuhundra minnen nedtryckta i halsen på en och samma gång. Både bra och dåliga. Man kan liksom inte värja sig.
Men på något sätt känns det mysigt.

Igår kom femtonåringen ner för trappan. Det är han som är familjens fashionista, om en kille kan vara det. Han som fixar håret var tionde minut och vägrar bära vilka kläder dom helst. Han som hittar på hundra sätt att tjäna pengar på och får och skickar paket ideligen.
Han som bryr sig om hur han ser ut, hur det ser ut och hur allt ser ut.
Igår kom han ner och bad mig och mannen komma upp till hans rum.
Tadaa. Ommöblerat. Igen.
Nu vet jag av erfarenhet. Liksom säkert du också. Att ommöblering betyder något. Nämligen nya inköp.
Suck.

?Imorgon när vi åker hem kör ju vi förbi Ikea. Jag behöver större säng.?

Femtonåringen på väg till avslutningsbalen för några veckor sen. Stilig som få.

I need a break.

Pausar till ljudet av gräsklipparen.
Semestern är till för avkoppling, sägs det. Det är en myt. Så sant som det är sagt.
Vad gör man på semestern? Flänger runt för att roa barn och familj. Flänger runt för att få gjort sånt som man inte orkat ta tag i förut. Flänger runt för att fixa trädgårdsbitar man inte hunnit med innan.
Ett fasligt flängande.

Just idag fick mannen för sig att städa baksidan av vår tomt. Garagehörnet. Platsen där allt skrot samlas som han inte klarar av att göra sig av med. Skit som kan vara bra att ha. I framtiden. Nån gång. Eventuellt.
Fast så fort går inte tiden. För till den framtiden når vi aldrig. Just den tiden står liksom stilla.

Men när han städar är han lite ilsk. Smått aggressivt irriterad över allt som konstant är i vägen. Och då gäller det att passa på. Smida medan gubben är varm så att säga.
Tunnan, som legat i tio år, kan vi göra oss av med den? Japp.
Jag fyller släpet med bråte och ser till att vi far till tippen innan han kallnar.
Blir av med mängder av skräp som varit på väg så länge. Så skönt. Förlösande.

Nu är det fint på baksidan. Städat. Sandhögen undanskyfflad. De nödvändiga bra-att-ha-sakerna placerade lite så där prydligt.
Nå, prydligt var väl att ta i. Men det ser i alla fall bättre ut.

Och nu. Nu kan vi koppla av.
Åtminstone till imorgon.

Sitter och betraktar mina blommor. De lever ännu.
Klockan är halv tolv och jag har precis ätit min frukostgröt. Det blev lite sent idag. Storpojken hade körlektion i stadsmiljö och jag lovade plocka upp honom så han får köra hem också. Motorväg. Köra mer helt enkelt.
Och helt plötsligt valde kroppen att sova två timmar mer än vanligt. Så jag fick snällt åka så fort jag blivit klar med morgonrutinen.

Molnen hänger tunga på himlen. Tycks inte bli någon varm dag idag heller. Som jag tänkte; förra sommaren tog värmekvoten för flera somrar på raken.

Men jag har en hel del fix ändå. Tvätt. Så kanske lika bra att inte solen lockar.

Till slut orkar jag inte mer. Tigger och ber om att få gå hem.

Säga vad man vill om mobilspel, men vad gäller Pokemon Go så bidrar det knappast till stillasittande. Tvärtom.
Elvaåringen har gått femtio, 50, kilometer denna Ölandsvecka. Helt galet. Vansinne.
Men sen är han ju lite speciell vad kommer till energi. Har hur mycket som helst. Så där så det blir över.

Jag ville ut och ta en långpromenad nu efter middagen. Har bara tränat i gymmet idag och kände mig lite rastlös. Hmm. Det var det där med energi. Genetik och allt.
Men ok. Några pokemonare kan jag ju ta med mig. För sällskaps skull.
Fick med mig två egna plus en extra. Hade min planerade timmes runda i fokus och trampade iväg. I bra hastighet. Min hastighet.

Och minsann. Fanns visst pokemons och gym och stop och krok och flax och allt möjligt längs vägen. ?Det ligger en flux där, dit måste vi gå.? ?Vet du var det här är mamma?? Bild på rutschkana trycks upp i mitt ansikte. ?Ja det vet jag.? ?Vi måste dit.?
Och vi gick. Och gick. Och gick tillbaka. Här har vi varit förut, tänkte jag men orkade inte yttra mig.
Min hastighet höll dem. Med mål framför sig kan man visst gå hur långt dom helst. Och fort.

Efter två timmar sa jag stopp. Jag blev trött. De orkade visst gå hur långt som helst.
Pokemon. Mobilspel. Mobilt så det räcker.