Solen står ännu högt på himlen men hettan börjar sakta mildras. Temperaturen sjunker lite lite, sakta sakta.

Det är fruktansvärt hett ute på sjön idag. Luften dallrar och varje por på min hud svämmar över.
Vi är sex stycken som kom iväg och vi pustar och suckar ikapp, inte utan att irritationen kryper i oss.
Havet vill locka oss i, med sitt svala plaskande mot klipporna, men ytan ör täckt av gul algsoppa och ser allt annat än hälsosam ut. Nej.
Vi sitter här och förgås av värmeslag och kan inte göra nåt åt det.
Vi längtar till kvällens svalka.

Hoppas på svalare dag imorgon.
Aldrig är man nöjd.

Väcks av klockan och kliver direkt upp. Gör min morgontoalett och går ut till min matta på altanen. Känner sträckningarna genom hela kroppen medan jag gör min lilla yogarutin.
Vaknar.

Idag ska vi ut med båten igen. Några dagars guppande som jag ser riktigt mycket fram emot.
Vet inte vilka vi blir. Men åtminstone de tre små. För är man under femton är man liten. Punkt.

Det är underbart att åka iväg lite nu och då. Men för en inbiten motionär med ett visst träningsupplägg blir det ibland lite tjorvigt. Jag vill inte hoppa över styrkepassen. Alls. Annat kan jag råka missa ibland, men styrkan. Nej.
Därför väckte jag mig själv av klockan och ska snart bege mig ner i gymmet.
Att ha eget gym i källaren är fenomenalt. Superlyxigt. Men jag skulle aldrig kunna ha det på annat sätt.
Jag har inte tid att lägga på transporter till och från eller på att vänta på att andra människor ska bli klara och släppa fram mig till någon viss station.
Plus att jag verkligen inte tycker om att gymma bland andra. Det är inte trevligt alls.

Så har man möjlighet att avvara ett rum, ett utrymme eller en hörna, så är ett eget lite gym värt sin vikt i guld. Träningen blir så mycket enklare. Ursäkterna så mycket färre. Framstegen så mycket lättare.

Våra steg trummar rytmiskt mot den heta asfalten. Vi faller in i tystnaden där endast våra trummande steg hörs. Det blir som en hypnos.

Tramp. Tramp. Tramp. Tramp.

Den planerade femman går av sig självt. Vi kör på autopilot. Varje kurva, varje backe, är sen länge invand. Välbekant.
Vi småpratar emellanåt om både ditt och datt. Men är lika bekväma i tystnaden. Det är det som är så skönt. Fullkomligt avkopplat. Okonstlat.

Femman tar plötsligt slut. Långt innan jag var beredd. Förvånad stoppar jag klockan och vi låter sista biten blir skön nedvarvning.

Det var en skön kväll. Och efter en runda med vännen kan jag sjunka ner i soffan med gott samvete.
Ännu en bra dag till handlingarna.

Likt en mosquito myser jag i bikini vid poolen. Njuter av den varma solen och könslan av avklarade sysslor.

Mina bristningar på magen lyser bleka över den brunbrända magen. Utan pardon sträcker de sig upp och förbi naveln. Det finns ingen skam i deras självklara uppenbarelse.
Det är bara jag som kan tycka det är pinsamt.

Min kropp har gett mig så mycket. Med stolthet har jag burit mina sex barn. Kroppen har kämpat med graviditeter, förlossningar och återhämtning. Och jag har älskat varje minut. Älskat förändringarna det har inneburit och älskat min kropp som mäktat med.
Det har inte alltid varit lätt och biverkningarna har funnits där.
Men jag är inte den som kan gnälla. Det kunde ha varit värre.

Det som kvarstår efter tio år av barnafödande är en slapp mage och dessa bristningar.
Mina flames.
De borde bäras med stolthet. Bevis för vad min kropp klarat av.
Det händer att någon ser dem och reagerar med häpnad. Undrar vad som hänt.

Mina sex barn, svarar jag. Mina sex barn har hänt.

Jag öppnade altandörren i ett försök att få in lite svalka. Vaknade i stillastående varmluft och trodde jag skulle somna in i syrebrist. Men luften utomhus står visst lika stilla.
Värmen är enorm.

På spisen puttrar grytan jag drog igång redan innan frukost. Vill att den ska hinna stå där och gosa till sig ungefär sex timmar innan det ska ätas. Kokade upp den på ett rödvin jag hittade i vinkällaren. En flaska jag fick när jag fyllde i höstas. Den sprider en underbar doft hela vägen ut på altan.

Jag sitter med benen lojt över poolkanten. Mannen står och rengör vattnet innan han plötsligt hoppar i och stänker ner mig.
Funderar på om jag ska göra honom sällskap. Det är varmt. Så varmt.

Onsdag.
En dag utan full kalender. Ändock inte tom.
Inköp behöver göras. Vad ska vi äta på nästa båttur? Tvätt behöver tvättas.
Bara sånt där vanligt fix.
Och en löptur på det. Sen är en dag till avbockad.

Men nu sitter jag här.
Det är sommar. Semester.
Och jag har det väldigt bra.

Om jag var trött igår. Vad är jag då idag. Helt slut.

Dagen har gått i ett. Full rulle. Bra rulle. Rensningen hos min käre mor gick över förväntan. Har gjort henne av med så mycket skräp, tömt flera skåp och slängt förskräckliga gamla rangliga möbler. Känns fantastiskt.
Och gamla mamma är nog helt dränerad på känslor nu. Stackarn.

Studentsonen fick iordning ett helt förträffligt rum. Vilken lyx. Han kunde inte fått ett bättre studentboende. Helt perfekt.

Vägen hem gick förbi det gigantiska köpcentrumet. Och där slet jag mig loss från mina tillhöriga och drev loss för egen hand.
Så skönt.
Strosade runt. Bland kraftigt upplysta galgar och tjusiga golv. Dova färger och mängder av rea-skyltar. I min egen takt. På mitt eget sätt.
Och tänk. Jag som aldrig ser något jag tycker är snyggt. Som, om jag bemödar mig att prova något, aldrig hittar något som sitter bra. (Ok, hittade en jättesnygg klänning för ett par veckor sedan. Vilket nu känns lite som en kickstart inför det som hittades idag.) (Men vi bortser från det just nu.)
Idag kom jag hem med flera kassar. Som en början till en ny garderob.

När man fyllt fyrtio är det kanske dags.

Och den dagen är förresten en helt egen historia. En pånyttfödelse som förtjänar en stund i eget rampljus.

Tar kalaset en annan dag.
Idag blev det en ny garderob.

Från en intensiv dag till en annan.

Storpojken ska börja studera. Igen.
Han tog studenten för ett år sen. Vilket var ett år före sin årskull eftersom han hoppade upp en klass i lågstadiet.
Så detta år tog han det lugnt. Jobbade lite och slappade mycket. Han tog igen sitt år.
Men nu ska han läsa marinbiologi på Universitetet.

Eftersom mormor bor närmare och har ett extra rum till övers tänker vi göra om det till gästrum. Så finns det möjlighet för gossen att ta någon natt där om det känns lättare. Då har han bara någon kvarts resväg.

Det kräver ju dock en del förflyttning av befintliga möbler hos min käre mor och inflyttning av möbler som passar bättre för ändamålet. En säng för en bokhylla.
Men för en dam i äldre modell som levt ensam i över tjugo år är varje möbel en kär vän. Och nu kommer vi och sliter i hennes hem.

Stackarn.

Men det blir bra.
Och alla ska bli nöjda.
Till och med bokhyllan.

Trött mamma ska straxt krypa ner i sängen. Trött och lycklig.

Fyra genomsvettiga barn, fyra barn, lyckliga rakt igenom, föll in genom bildörren när det var dags att köra hem. Fem timmars lyckorus gjorde dem så utmattade att de knappt orkade klättra upp på sätena i familjebussen.
Att se barnen så lyckliga värmer hela mig. Fyller mitt hjärta med sån galen kärlek. Den här dagen blev så stor för dem.
Jag hade ingen aning.

Känner mig så nöjd och tillfreds med att det blev så bra. Att det ändå var så lite folk som det trots allt var.
Vi gick för att se om vi kunde köra lazergame. Det låg på nedervåningen, tillsammans med go cart bland annat. Och där var helt folktomt. Öde. Var bara att betala och gå in.
U. N. D. E. R. B. A. R. T.

Efter att ha roat barnen ordentligt, roade jag mig själv med judo till kvällen. Judo med världens bästa judokompis.
Att träna med någon som förstår ens egenheter, som kan spegla ens knasiga sidor och hakar på fåniga ideer. Skrattar ihop. Åt och med varandra.
Kan det bli bättre?
Nej.

Tack.
För en helt underbart härlig dag.
Tack.