Solen tittar fram och jag kastar mig ut till solstolen. Slänger ihop en kopp kaffe, tar med mig min bok och börjar skriva.

Känner mig produktiv idag.
Inte så mycket för att jag lyckats åstadkomma många saker, utan mer för att jag blivit van vid att inte uträtta något alls. Det är skönt med semester. Sommarlov.

Idag fick jag i alla fall ändan ur vagnen och kom iväg för att få till nya foton till körkortet som måste förnyas. Den uppgiften har legat och hånat mig från hallbänken i flera veckor. Att ta kort är inget jag längtar efter. Särskilt inte när nån annan ska ta kortet på mig.
Men sen har jag ju heller aldrig stått framför en riktig, proffessionell fotograf.
Det gjorde jag inte nu heller.
Fotot blev rödmosigt och mina ögon skräckslagna. Men det är väl också en sann bild av hur jag skulle se ut om jag blev stoppad av polis och behövde identifiera mig.
Nä. Usch. Fotot blev lika förskräckligt som tidigare och chansen att mitt nya körkort kommer bli mindre pinsamt än det nuvarande är ytterst minimal.
Men. Nu är det gjort.
Check på den.

Vännen fyller år och presenter är jag totalt värdelös på. Och som med allt annat är jag världsmästare på att skyffla besvärande uppgifter framför mig.
Men jag har haft en tanke på ett mysigt spa-besök. Tanken har tänkts. Och där har det stannat. Lite för länge.
Eftersom det finns en besvärlig del till i detta liv jag lätt manövrerar förbi, knuffar undan, glömmer bort eller skyfflar framför mig. Telefonsamtal.
Gillar dem inte.
Vet inte vad det kommer ifrån.
Eller jo. Jag hör ju aldrig vad folk säger och det slutar alltid med att vi pratar i mun på varandra. Hemskt. Pinsamt.
Jag vill se den jag pratar med.
Men. Telefonsamtal avklarat och spa-dag bokad.
Check på den.

I taket utanför sjuttonåringens fönster finns ett stort vädringsspår in till vinden. En lång öppning som ska vara försedd med finmaskigt nät. Detta nät är dock borta sen ett par år och istället har en svala huserat därinne. Otroligt söt och fridfull.
Men. Ockupanter av det väsentligt mindre söta slaget har i år tagit över. Getingar. De kommer och går som de vill. I vindlande fart och i enorma antal.
Vi har ett getingbo på vinden.
Hur man får bort det lättast är en svår nöt att knäcka.
Vinden är av varianten kryp så långt du når platt på mage, lite väl utsatt mot ett, vad vi gissar, stort getingbo.
Utifrån blir då ståendes från ett fönster, en våning upp, med aktning av balans och tungan rätt i mun bland förmodat attackerande getingar i flock. Usch.
Mannen tänkte. Googlade. Tänkte lite till.
Sen gick han ner och hämtade sin byggdammsugare...
Gömd bakom gardinen kunde han sen stoppa upp dammsugarröret i öppningen i taket och bara lyssna till rasslet av uppslurpade getingar. Radar hjälpte till att ta kål på dem i dammsugarpåsen sen.
Alla sätt är bra utom de dåliga.
Nu får vi se vad resultatet blir.
Förhoppningsvis flytt.
Check på den. (Vet att maken gjorde jobbet, men kvinnans list är att delegera)

Underbart. Massa gjort.
Nu ska jag läsa bok i solen en stund.
Fortsätta mitt lata sommarlov.

Så hände det plötsligt.
Dagen då jag satte på mig en långärmad tröja för att gå ut med min frukostgröt på altanen.
Genast kommer en svidande könsla inombords.
Är det slut nu?
Är sommaren över?

För det är ju lite så vi funkar.
Blir det kallt i två dagar lever vi i känslan att det varit kallt i evigheter. Och blir det plötsligt enormt varmt i några dagar glömmer vi genast bort att vi suckade och frös veckan innan.
Smått idiotiskt.

Regnet har forsat hela natten och vår gräsmatta skrattar av lycka. Altanen är vrålblöt och poolhanddukarna dyngsura. De kommer kanske inte behövas idag.
Min mage vrider sig av hunger och jag slukar gröten fortare än kvickt.
Trots vädret sitter jag på altan. I gul stickad tröja och kalla fötter. Det är ju ändå sommar. Och om några veckor finns inte möjligheten längre.

Vill suga i mig av denna ljusa, ljumma årstid så mycket jag kan.

En kopp te tack.
Varsågod.

Mina trötta ben vilar mot soffbordet. Morgonens löpning känns faktiskt.

En massage tack.
Nehe. Inte det.
Sluta stirra så där. Jag är inte dum. Bara trött.
Gick ju upp en timme tidigare än tidigt imorse. Och borde gå och sova nu.

Tänk att det är lika svårt att gå och lägga sig som att gå upp. Hur kommer det sig? Nån korrelation?

Men nej. Jag ska ta mig i kragen nu, eller nackskinnet, nån krage har jag ju inte. Ska gå och borsta tänderna och lägga mig.
Kommer ju ändå läsa ett par timmar.

Får se när klockan ringer imorgon. Den lever ju sitt eget liv den där.

Så lade sig åter tystnaden över vår lilla altan. De tjoande små försvann plötsligt iväg på annat upptåg och kvar är endast storpojken. Smått slumrandes glider han omkring i den stora badringen.

Jag hämtar andan efter att ha röjt och plöjt bland hyllor och pryttlar i badrummet. Skurat toalett och torkat skrymslen. Plockat undan onödigheter och funnit glömdheter.
Känns skönt.
Skönt att ha fått rent och skönt med en paus.

En paus är aldrig så skön som när det finns något att pausa ifrån.
En kaffe till tack.

Fjärilarna visar vägen. Fladdrar framför mina steg på den grusiga bilvägen ut från byn. Följer mig fram till skogsbrynet där jag viker av, in i skogen.

Flåset könns helt ok och värmen har ännu inte slagit ut mig. Kom iväg i skaplig tid tack vare att klockan väckte mig en timme tidigare än jag bett om. Jag och teknik.
Solen lyste blekt med sin frånvaro när jag satt med min morgongröt på altanen. Svalkan lockade mig ut på en löptur innan resten av huset vaknade.

Jag springer längs snirklig stig i skogen. Den tar mig över vindlande rotsystem, genom steniga bergspartier och runt skarpa kurvor. Skapad för modiga cyklister utmanar den även mig på snabba fötter.
Hör musiken i mina lurar och känner rytmen löpa ner till mina ben. Låter fötterna minska stegen för att hålla jämnt tempo med favoritlåten för tillfället, Måns, Better now.
Jag älskar att springa till musik. Som att dansa fram bland lövträd och tallar.

Tiden är det som styr mig. Målet är att springa i en timme. Och då är det sextio minuter och inget annat som gäller. När jag närmar mig hemmet får jag löpa loopar lite hur som för att få ihop tiden. Femtioåtta minuter duger inte. Sagt mål gäller.

Till slut slår klockan rätt och jag snubblar in genom dörren och ut på altan. Älskade gossar som nyvaket sitter i soffan kommer genast till undsättning och serverar mig ett vattenglas.
Sen öppnar jag poolen. Sliter av mig klöderna och hoppar i. Vilken lyx.

Första träningspasset för veckan är gjort och jag njuter till fullo av svalkan i vattnet.
Måndag.
Bra start.

Sitter lättklädd på altanen medan barnen fortsätter att plaska i poolen. Det är äntligen skönt och svalt ute. 

Jag känner doften av grill från grannen och kan inte annat än känna suget av en god köttbit. Trots att vi åt för bara ett par timmar sen. Köttfärslimpa. På mormors vis. 

I torkskåpet hänger dagens andra tvätt och jag har struntat i att sätta igång det. Det kan lika bra torka av sig självt i den här värmen. Låter dörren stå öppen och sprida doften av nytvättad tvätt. 

Mannen ligger nedsjunken i soffan framför sin nya favoritserie, nån spansk. Han går omkring och öser all möjlig spansk vokabulär över oss nu för tiden. Vet inte om han själv vet vad han säger, men det låter bra.

Jag skulle hemskt gärna vilja kunna spanska. Blir avundsjuk på barnen som läser det fyra år i skolan men ändå inte vill kännas vid att de kan något. Om de ändå förstod vilken lyx de har!

Tänk om jag hade förstått det när jag gick i skolan. Läste tre år tyska, men helt ointresserat och oengagerat. Lärde mig nog lite, men inte i närheten av vad jag hade kunnat lära mig. Om jag bara förstått. 

I gymnasiet däremot, då läste jag teckenspråk. Älskade det och sög i mig allt! Drömde om att bli tolk. Drömde är fel ordval, jag skulle bli tolk. Det var bara det som fanns.

Sökte direkt in på teckenspråkshögskolan efter studenten. En liten skola med få elever och de önskade sökande med arbetslivserfernhet och helst trettio plus...

Jag kom inte in.

Hopplösheten tog mig.

Läst tre år omvårdnadsprogram enbart med sikte på teckenspråket. Jag ville inte jobba i vården. Inte alls!

När man lär sig ett språk kan man hålla det vid liv genom att se filmer, läsa böcker åka till länder där språket talas. Men med teckenspråk...

Jag hade ingen möjlighet att träna någonstans. Det rann sakta bort.

Sen kom livet dessutom. Det sattes inte på paus i väntan på att jag skulle söka året därpå.

Jag flyttade ihop med min pojkvän, köpte hus i annan stad och flyttade tio mil söderut. Blev tvungen att ta jobb inom vården, det var ju det jag var utbildad till och sen gifte vi oss. Barnen kom och livet rullade på fortare än någonsin.

Sen skulle jag tillbaka till arbetslivet och var långt över trettio. 

Vad gör man då?

Efter många turer har jag nu hamnat i skolan. Elevassistent. Hur länge det varar vet man aldrig. Personalomsättningen är relativt hög. Vad vill jag göra när jag blir stor? Jag har ju passerat fyrtio. Att plugga är för sent.

Tänk om man förstod när man var tonåring. Förstod vilken lyx man hade. Hela utbildningsvärlden vid sina fötter. Bara fantasin som kan sätta stopp.

Tänk om man förstod när man var tonåring. Att du kan bli vad du vill! 

Om du bara inte ger upp!

Efter att ha kommit igång med mitt skrivande igen har jag nu tagit mig i kragen för att uppdatera bloggen lite. Plocka bort gamla länkar och sånt fix.
Det fick mig att notera min lilla bloggs födelsedag. Och det visade sig att den firar tio år i år. I maj 2009 lade jag in min första text. Mitt första inlägg.

Min familj såg lite annorlunda ut då. Endast fem små gossar.

Grattis endastgossar.

Femte gossens dop 2009. Min syster klädd i grönt blev gudmor.

Uppklädda gossar vid ett bröllop 2018. Storpojken tog studenten dagen innan.
Samma gossar. Utökade med en. Lite större.

Follow my blog with Bloglovin