endastgossar

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Gossmor - Fredag 2 aug 16:18

Gräshoppornas spelande ger mig tinnitus. Ber dem skruva ner volymen. Men de bryr dig inte. Kaxigt likt tonåringar spelar de på helt bekymmerlöst. Som om hela världen häpet skulle applådera deras ljuva musik.
Stäng av!

Läser min bok av Anna Gavalda för femtioelfte gången. ?Tillsammans är man mindre ensam?. Älskar språket, takten, samspelet, gestalterna, interiören. Allt!
Det finns en film. Har inte sett den. Vet inte var den finns.
Så är det med alla filmer jag vill se. Jag hittar dem inte. Sen vill jag ju mest se gammalt förstås. Lever i fel århundrade.
Kaktusblomman, Hur man stjäl en miljon, En världsomsegling under havet, Tjejen som föll överbord, Den oändliga historien. Den sista har jag till slut hittat och köpt. Men de första? Det var filmer jag såg om och om igen i yngre tonåren.
Nu vet jag inte var jag ska hitta dem.

Det bästa har redan gjorts.
Så är det bara.

ANNONS
Av Gossmor - Fredag 2 aug 10:54

Födelsedagar.
Jag firade min sista födelsedag när jag blev tjugo. Då hade mannen och jag tagit vårt pick och pack, flyttat tio mil för att skaffa oss en egen plats på kartan och köpt vår lilla stuga i skogen.
Jag blev tjugo och den lilla närstående släkt jag har och några vänner kom. Jag fick en kartongko som jag fick mjölka på filmjölk, var inne i en ko-period. Inte hade jag en susning om hur mycket ko jag själv skulle bli några år senare.
Där och då slutade jag fylla år.

När jag blev trettio hade jag fått mitt femte barn, han var sju månader och helammade fortfarande och att ha något minsta typ av firande slog jag vasst ifrån. Maken flög familjen till Paris och jag firade mina trettio år uppe i Eiffeltornet.
Kunde i och för sig inte bli bättre.

Så skulle jag fylla fyrtio.
Mannen hade ett jättetrevligt firande med öppet hus på sin fyrtioårsdag och jag funderade på om det ändå kanske vore mysigt med något sånt även för egen del. Jag var mest rädd för att bli våldgästad, fyllde ju år på en vardag, då ville jag absolut inte ha massa folk som stormade in.
Sen fanns ju förstås tanken. Vem vill fira mig? Den lilla del av släkten jag har kontakt med är inte stor och vännerna som jag umgås med på regelbunden basis är inte heller särskilt många. Sen finns det många jag tycker mycket om, men de träffar jag ju aldrig.
Nej. Vi struntar i det här. Vill inte.

Till slut beslöt jag mig för att bestämma ett datum då jag bjöd på tårta. För att åtminstone gardera mig mot rutinbrytare.
Mannen snodde uppgiften och sa att han fixar inbjudan och allt. Glöm det, sa han.
Vi bokade in helgen efter min dag och jag försökte att inte oroa mig.
Äh. Kan vi inte bara dra iväg?

När sen helgen före min födelsedag närmade sig visade det sig att maken bokat resturangbesök. Det är bara för oss sa han, så vi får en mysig kväll själva.
Ok? Jo, men det blir skönt.
Sen kom den dagen. Och vartefter timmarna gick kände jag vibrationerna i luften. Det är något på gång.
Håren på mina armar reser sig när jag minns känslan.
Jag anade att det kanske inte skulle bli bara vi på den där resturangen. Men vilka kunde tänkas komma? Vi hade ju öppet hus nästa helg. Kanske mor- och farföräldrar. Svåger med familj?
Nerverna började fladdra. Men jag var ändå ganska lugn. Det blir ju bara mysigt.

När det bara var någon timme kvar tar maken mina händer. Jag vill att du ska känna dig fin, säger han. Du ska nog sminka dig lite.
Vad? Jag sminkar mig så gott som aldrig.
Där åker stresströskeln i backen och jag blir riktigt nervös. Vad nu?

När jag gjort mig iordning, lagom fin för ett resturangbesök, vill ju inte se ut dom nån galadrottning, går vi alla ut och sätter oss i bilen.
Ok, säger maken och räcker mig en halsduk. Du måste sätta på den här för ögonen och sen ska du få lyssna på radio.
Gulp. Holy shit. Vad händer?

Jag följer varje sväng vi gör med bilen och vet exakt vart vi åker. Till judolokalen. Det säger jag högt, skriker förmodligen eftersom jag har peltorlurar med radion på. Lyssnar på någon ointressant hocheymatch. Då gör mannen lite extra rundor och till slut får jag kliva ur bilen.
Skakig. Nervös. Smått panikslagen.

Jag leds in genom dörren. Uppför en trappa.
Ah, tänker jag och sträcker ut höger arm och greppar vant tag i stålräcket som leder upp längs den svängda trappan. Jag visste ju var vi var.
Till sist säger mannen åt mig att det kommer en höjning och jag slår då i med foten i en höjning som jag noterar är tom under. En scen. Vi är på zumban. Jag vet var vi är.
Mannen ställer mig med ansiktet mot väggen och tar av mig hörselkåpor och ögonbindel. Det är alldeles tyst och mitt hjärta slår i trehundranittio. Jag är livrödd.
Jag vågar inte vända mig om. Förstår att det står människor där. Men törs inte.
Till slut tar maken tag i mig och vrider mig runt.

Ett enormt grattis hörs i kör från den stora människoskara som står framför mig. Jag tror jag ska svimma och får luta ansiktet mot maken en liten stund.
Det är så många kända ansikten på plats att jag bara gapar. Så många. Närmare sjuttio stycken får jag veta i efterhand. Bara vänner. Och min syster med familj som tagit sig ner fyrtio mil bara för detta.
Så många människor som jag tycker så mycket om. Ett kramkalas utan dess like. Jag kan gå från famn till famn och det känns som att det aldrig tar slut.

Det var gamla jobbarkompisar, träningskamrater och vänner jag bara träffar alldeles på tok för sällan.
Så många som fick mig att gråta över deras närvaro. Som fick mig så lycklig.
Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad så älskad och så rörd.

Och den underbara lilla skara som fixat allt detta. Jag hade ingen susning. Så många timmar de lagt ner.
De hade ordnat en liten insamling för att gästerna skulle slippa köpa presenter och hade häpnats över att det aldrig slutade rulla in slantar.
När jag efter maten togs upp på scen för att motta ett förstorat foto på det alltid så vackra Manarola i Italien, Cinque Terre, och en check för att hjälpa mig återkomma dit var summan uppe i över tiotusen kronor. Jag föll ihop på golvet och bara grät. Det är inte klokt. Helt vansinnigt.
Har ni gjort det här för mig?

Det var stort att fylla fyrtio.
Men det var större att få omges av så många älskade vänner.
Jag är än idag så ofantligt tacksam. Den där dagen kommer jag bära med mig för resten av mitt liv.
Tack.

ANNONS
Av Gossmor - Torsdag 1 aug 13:19

Ätit lunch, makrill med ägg och sallad (som vanligt) och sitter med min kaffe i solen på altanen.

Framför mig brottas maken och trettonåringen. Vet inte om det är någon slags naturlig tuppfight det handlar om. Men tack och lov skrattar de samtidigt.

Sitter och väntar på att mitt källargym ska bli ledigt. Att ha ett eget gym är ovärderligt. Men att ha tonåringar skapar köer.
Ska kanske gå ner och starta min egen tuppfight. För att få ut dem därifrån.

Av Gossmor - Torsdag 1 aug 09:47

Det var den kvinnliga listen ja.
Eller. Var det bara den där någon som var tvungen att ta tag i problemet?

Igår morse satt jag och suckade över träden på vår tomt. Suckade och beklagade mig.
När jag suckat färdig och kaffet var slut började jag googla arborister. För vad det gäller mitt konstiga halvt hängandes träd gäller det ju inte trädfällning. Där behövs ju kunnig person för att reda ut hela härligheten.
Så. Googlade.
Ganska snabbt ramlade jag in hos ett par engagerade trädvårdare från grannorten. Klättrande trädvårdare som visade utförda arbeten inifrån hela Stockholmsområdet. Arbeten beställda av trafikverket. Kändes ju seriöst.

Men jag är ju lite feg. Och ni vet det där med telefonsamtal. Uhuh. Nej.
Men ett litet tjusigt frågeställningsformulär kunde jag ju skicka in, tänkte jag och började bocka i svar på färdigställda frågor.
Vad är det för träd?
Halvt hängandes, halvt upprätt. Pil? Ask?
Gäller det fällning? Njae.
Beskärning/ gallring. Njae.
Alltså. Det var ju inga raka svar jag kunde ge.
Men. Skickade in. Med mailuppgifter. Telefonnummer? Tom ruta.

Sen glömde jag det. Och gick och skurade badrum på övervåningen. Innan någon knappt vaknat.
När jag kommer ner för att hämta fönsterputs tittar trettonåringen häpet på mig. Är du hemma? Eh. Ja. Städar badrum.
Någon var här och frågade efter dig. Pappa pratar med den där ute.
Va?!

Hör det pratas från altan och kliver ut.
God dag. Där är du ju.
Världens trevligaste arborist tar mig i hand och berättar att han fick ju inget telefonnummer, men hade vägarna förbi.
Maken hade lite förvånat, hade ju ingen aning om mitt inskickade formulär, lett honom in i trädgården. Visste ju ändå vad det handlade om.

Sen fick vi lära oss att det vi har på vår tomt är en hängask som fått spunk och börjat vöxa uppåt i ena ändan. Han hade aldrig sett något liknande. Och att han självklart kan hjälpa oss att få det tillrättalagt.
Han såg öven att en del av det hängande inte mådde så bra, men att det kunde han gallra lite och när det uppåtväxande försvann och lät solen nå fram skulle trädet nog börja må mycket bättre.

Maken drog sedan runt denne kunniga arborist till alla våra stora frågetecken och fick tankar och ideer på lösningar för lite allt möjligt. Och granen. Den kunde de lätt plocka ner samtidigt som de fixade asken.
Vilken hjälte.

Så. Kvinnlig list eller bara någon som skulle ta tag i problemet?
Strunt samma. Nu kom lösningen och knackade på dörren.
Eftersom jag vägrade ge mitt telefonnummer.

Av Gossmor - Onsdag 31 juli 19:53

Appen piper till och en kvinnlig röst talar tydligt om för oss att nu ska vi öka tempot och springa snabbt i trettio sekunder. Vi lyder.
Med armarna pendlande tätt vid sidan trycker vi oss framåt.
Det piper till igen och vi får direktivet att sänka hastigheten under två minuter. Vi pustar ut och drar ner till ett lagom lunk och försöker hämta andan ordentligt innan det är dags för nästa intervall.

Jag älskar att bli tillsagd om vad jag ska göra när det gäller träning. Pressa femtiofem kilo två gånger i sex omgångar. Eller spring snabbt i trettio sekunder med två minuters lugn återhämtning. Det är bara att lyssna. Göra. Och sen känna sig superduktig.

Idag drog jag med mig vännen på ett förlängt intervallpass. Först åtta snabba intervaller, vilket skulle ta en halvtimme, och sen fortsatt lunk för att förlänga arbetstiden lite.
Vi sprang och kämpade med intervallerna, lufsade vidare och blev nöjda när vi nått sju kilometer. Intervaller med extra lufs var kanon. Som att få in två pass på en gång.

Intervaller är jättekul. Sen är det inte så lätt att följa direktiven med exakt tempo, idag skulle vi enligt programmet springa på 5.40 tempo, men det visade sig efteråt att vi hållit ungefär 4.10 tempo, men det spelar väl mindre roll.
Det är skönt att följa order och bara utföra. Det får hela löpturen att gå rasande fort. (Hihi) Plötsligt är det bara färdigt.

Jag mådde fenomenalt bra vid hemkomst. Och jag mår fenomenalt bra hela kvällen. Så nöjd så.

Av Gossmor - Onsdag 31 juli 13:29

Känner mig som värsta hackern. Till trettonåringen skrattar åt mig. Känner mig som en tant.

Suttit och klurat ett tag på att skapa en ny blog. Börja om och förbättra. Jag har lite vuxit ifrån denna sidan. Det var här barnaskaran formades, växte och grundades.
Nu står jag i nästa fas i livet. Äldre, mognare och med barn som sakta håller på att förvandlas till män.

Men att börja om är inte lätt.
Jag är otroligt förtjust i normalitet. Bekväm. Vill helst ha det som det brukar vara.
Fast att börja om kan ju vara riktigt lärorikt. Stimulerande. Framåtdrivande.

Denna plattform har funkat, men den visar sig ha fastnat i enkelspårighet och tycks ha blivit smått omodern.
Prövar mig fram bland andra verktyg. Får se hur det går. Om min utveckling fortskrider.

Fortsättning följer.

Av Gossmor - Onsdag 31 juli 09:04

Letar upp den soligaste platsen på altanen. Men det står en gran ivägen.
Solen slinker igenom grenarna bäst den kan och jag suger åt mig varje lite värmestråle som kommer åt mitt håll.
Fryser.

Tacksam över att solen ändå visar sig. Men missnöjd över hur låg temperaturen trots det är. Bylsat på mig mysbyxor och tjock gosig tröja. Vägrar strumpor. Kaffet tog slut lite väl fort i den här kylan och funderar på en kopp till.

Äh. Tusan. Kan inte någon såga ner granen? Borde inte vara så svårt. Kan vi inte göra det själva? Vår gran. En klen gran. Men lång. Hög. Ser ut som att man skulle kunna dra omkull den. Får bli nästa kvinnliga list-projekt.

Appropå träd. Jag har ett.
Många egentligen.
Men ett är lite speciellt. Helt anonymt ståtar det mitt på tomten. Till hälften ser det ut som en vacker hängpil, till hälften ett enormt rakt träd. Bladverket är det samma, så det är ju samma träd. Varför står då halva upp?
Vill kapa det så att hela trädet hänger. Hängpilar är vackra. Men jag vet inte vad detta är för träd. Någon sa ask.
Mannen är snickare, kan mängder av träd, men här går han bet. Fast han gissar på pil.

Behöver konsultation av kunnig person.
Var hittar man det?
Kunnig, pålitlig person sökes.

Av Gossmor - Tisdag 30 juli 22:30

Popcornskålarna står på rad på köksbänken. Intill stoltserar en klunga dricksglas. Med sugrör. Festligheten når sin kulmen där.
De två små grisarna har övernattningsfest. Kompisen sover över.

Tänk ändå. Vad lätt att skapa guldskimmer i barnaögon. Låt en kompis sova över och bjud på lite popcorn och bubbelvatten. Tadaa.
Lyckligare barn kunde inte skådas.

Fast det är klart.
Hade det inte varit flertalet tillfällen av nekande dessförinnan så hade det inte blivit hälften så kul nu.

Värt att tänkas på.

Presentation


Mor till världens finaste söner. Sex stycken till antalet och mina största stoltheter i livet.

Gossarna

 

2014  

 

   

2014

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Följ mig via blogkeen

endastgossar

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Väl värda ett besök

Roliga sidor

Några egna ord

Statistik

Annonseringsplatser

Bloggar av mammor och gravida

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se