endastgossar

Alla inlägg den 24 juli 2020

Av Gossmor - Fredag 24 juli 09:58

Vi skrattar åt vår tokiga etapp upp från grottan, jämför olika rivmärken och skrapsår, kollar våra olika aktivitetsstatusar (hur många steg har vi gått egentligen och vem har redan fyllt sin rörelsering) och vilar ut inför den sista leden. Den som tar oss tillbaka till bilen.

Vi vandrar snart vidare.
Jag hör snackas om smärtor i knän och trötta ben, ser att lilleman är rejält matt. Men tänker att det som inte dödar, det härdar.
De kommer växa av att utmanas, se sin kraft vara mycket större än de tror. Få en större självkänsla. Det är bra. Det är bra att de har lite ont och är lite trötta. Vi pushar gränserna.

Vi vandrar längs den andra kustremsan nu. Det är öppnare och vi passerar hagar och lite kreatur på vår väg tillbaka mot bilen.
Eftersom vi inte riktigt vet var bilen står och inte heller vet var vi befinner oss har vi ingen aning om hur långt vi har kvar. Vi bara vandrar.
Plötsligt inser Lilleman att han glömde sin vandringsstav uppe vid glasskiosken. Vi har redan gått i en timme sen vi lämnade fyren, så att gå tillbaka finns inte på kartan. Inte på någon karta.
Ledsen tar han mig i handen och går med tårfyllda ögon jämte mig. Vi vandrar vidare med vår pinnsorg, Lilleman beskriver hur perfekt pinnen var i sin avskalade form och släthet. Hur den var alldeles lagom lång och hade en bra form för hans hand.
Hans lilla hand som nu vilar i min. Älskade gosse.
Jag vet att han är trött men hans sorg är på riktigt. Jag förstår honom. Det var en fin pinne.

Vi hittar kanske en ny, försöker jag. Men vet att det är ingen ide. Det är inte samma sak. Den pinnen han vandrade över Kullaberg med är borta.

Till slut tar tröttheten över och sorgen byts åter igen ut mot ilska. Nu ska han flytta in igen. Precis här. Han ska bygga ett hus exakt här, för han tänker inte gå ett steg till.
Ok. Men först räknar vi ledmarkeringar, säger jag. Räkna till tjugo röda markeringar, så ser vi om vi kommit fram till bilen då.
Det kan inte vara så långt kvar, tänker jag tyst för mig själv.
Gossen börjar räkna väldigt bestämt. Håller noga koll på varenda liten färgplupp. Han är snabbt uppe i fem stycken.
Rackarns. Det här går fort.

De som går längst fram är inte längre inom synhåll. Vi går i vår egen takt. Går och räknar markeringar.
Sexton. Sjutton, räknar gossen högt och tydligt. Lite så där bestämt, att kolla nu mamma, vi är redan på sjutton.

Plötsligt kommer en äldre bror tillbaka över backkrönet. Vi är framme, ropar han. Bilen står här borta.
I samma stund böjer sig Lilleman ner och plockar upp en ny pinne. Nöjd vandrar han den sista biten till bilen.

Slutet gott allting gott.
Denna tisdag vandrade vi 16km längs de stundom väldigt lutande lederna på Kullaberg. Det är en dag jag kommer minnas och hålla varmt om hjärtat en lång tid framöver.

ANNONS

Presentation


Mor till världens finaste söner. Sex stycken till antalet och mina största stoltheter i livet.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17 18
19
20
21
22 23 24 25
26
27 28
29
30
31
<<< Juli 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se