endastgossar

Alla inlägg den 23 juli 2020

Av Gossmor - Torsdag 23 juli 19:31

Youtube.
Skulle önska att det inte fanns. Men mina barn är som alla andras och har hittat samma knäppisar som alla andra. Sett det alla andra sett. Som Jocke och Jonna.
De har med sin serie Spökjakt bland annat varit ute på Kullaberg och letat efter bevis på spöken.
Så när vi, tre meter från bilen, hör glada utrop bland tonårsgänget som ser skylten som visar mot Kullamannens grav, på helt fel sida och åt helt fel håll, ger vi bara efter direkt. Klart vi ska dit. De måste ju få se vad det nu är.

Vi vänder om och knatar i pilens riktning. De trötta barnbenen är plötsligt inte så trötta längre.
Det är inte särskilt långt. Uppför en liten backe så ligger den där. En stor sten. På den har någon skrivit Kullamannens grav med mörk spritpenna. Men det ser inte mycket ut för världen.
Besvikelsen står skriven i samtliga barns ansikten. De trodde det var mer. Att det var nåt större.
En lärdom så bra som någon. Den bild som målas upp i de digitala plattformarna stämmer sällan med verkligheten.
Vi tar några kort och backar tillbaka till där vi var för en stund sen. På väg åt ett annat håll, på andra sidan.

Sen följer några timmars vandring längs den blå leden. Vi passerar någon utkiksplats med hänförande utsikt över hav och klippformationer. Det är hisnande brant och otroligt vackert.
Lilleman vandrar med sin nyfunna stav, en snabbt älskad promenadkompis som passar utmärkt att trycka genom alla möjliga håligheter vi passerar. Den sitter bra i handen och har perfekt längd. Han är nöjd.

Väl uppe vid fyren är det en trött skara som ramlar ihop på en liten gräsplätt för att samla sig och fylla på med diverse vätska och energi.
Vi ser på utsikten och känner på blåsten. Vilar.

Snabbt hägrar ändå grottan längst ner vid bergets fot och alla har plötsligt fått ny energi och är riktigt nyfikna och vill ner och titta. Så vi tar en sväng dit ner tänkte vi och packade ihop oss.
Det är en otymplig strapats att ta sig över de enorma klippblock och stenar som utgör kustkanten.
Vi följer de ditmålade pilarna som visar riktningen mot Silvergrottan. Havet visar oss sin enorma styrka och vågorna slår med kraft mot klipporna, bildar skumberg som med vindens hjälp yr omkring oss. Det är vackert. Så vackert.

Grottan visar sig vara en väldigt trång liten historia. En in-och-vända-variant. Men vi blir ändå kvar där utanför en bra stund. Njuter av att se havets mäktighet. Ungdomarna fotar och fotas och jag pickar återigen mig själv på axeln, njut nu. Njut.

När vi bestämmer oss för att gå tillbaka upp tycker sig min lilla tolvåriga vilding att han hittat en annan väg upp. Rakt upp från grottan. Vi ser att det nog går en stig där. Om än svårtolkad. Men vi klättrar uppåt.
Det är brant. Riktigt brant och stigen är verkligen minimal. Vildingen går först. Försvinner snabbt i de snårigheter som döljer det som skulle kunna vara en stig.
Vi andra kommer efter. På olika avstånd.
Jag hör vildingen tjoa med jämna mellanrum när jag ropande undrar vart han tog vägen. Gick du verkligen här? frågar jag när stigen viker in i ett snårigt buskage. Jadå, ropar han tillbaka. Gå in mellan grenarna bara.
Okej. Jag kryper in och tar mig mellan de grova grenar och taggiga snår som bildar en koja över det som skulle kunna vara en stig.
Jag fortsätter framåt. Jag ser ju att det finns en stig. Eller funnits. Men den är ju rätt svårframkomlig.

Rätt vad det är tar den slut. Mot en betongvägg. Ovanför är en plattform med staket. Jag har kommit upp till fyren. Det är betongplattan runt Kullens fyr som gör stopp för min väg. Här tog stigen slut. Eller. Vi kan nog konstatera att detta inte var någon stig.
Sakta med säkert samlar vi ihop oss där uppe. Tonåringarna ramlar upp över staketet. De ser lite trötta ut. Vi peppar dem med glass.
Kaffe och glass vid fyren på Kullaberg, tillsammans med alla dem som betyder mest för mig i hela världen.
Pickar mig på axeln. Jag vet. Njut nu.

ANNONS
Av Gossmor - Torsdag 23 juli 08:29

Tisdag fortsätter.

Jag är en sån där person som glömmer saker väldigt lätt och kan kanske uppfattas tankspridd. Men jag lever i nuet. Är väldigt bra på att verkligen ta in det som pågår just nu. Koncentrerar mig på det jag gör.
Och i bilen på väg till Nimis sitter jag och suger i mig känslorna, fotomemorerar vyerna och knackar mig själv på axeln. ?Du är här nu. Det är nu det sker. Njut. Njut. Njut.?
Och jag njuter. Hela dagen. Mitt hjärta dansar sig fram bland stenigt branta leder, själen sjunger sig upp längs de kala bastanta bokstammarna. Det är så vackert. Jag är så lycklig.

Jag går sist. Då kan jag se hela min älskade flock traska där framför mig. Se de söta ungdomsparen gå hand i hand, se min högaktiva tolvåring fladdra runt och babbla med allt och alla, sprida sin glödje med sin busighet till alla som råkar komma nära.
Jag går där bak och bara ser på dem. Ser hur de faktiskt valde att få följa med på denna vandring. Valde att få umgås.

Vi vandrar först ner till Nimis. Hänförs av detta häftiga bygge som skapar nyfikenhet hos varenda en. Från yngsta till äldsta. Att få tränga sig fram och igenom detta drivvedsverk är jättespännande. Och vackert.
Alla fotar. Det tar jag som ett gott betyg. De känner värdet i denna utflykt.
Men jag vet att vi ska upp igen.

Det är som brantast längst ner. Men jag hävdar envist att det är lättare att gå upp, bara jobbigare.
Att gå ner är svårt, lätt för att halka, glida neråt. Benen måste ta emot hela kroppens tyngd för varje steg, tills musklerna darrar av ansträngningen.
Att gå upp är lätt. Tyngden ligger framåt och halkrisken blir därför minimal. Men det är jobbigare konditionsmässigt.
När vi kommit halvvägs upp är de flesta jättetrötta och minstingen arg. Tänker bygga hus här. Han flyttar in. Vill inte, kan inte, gå längre.
Men tänk vad vi fått se, försöker jag. Om man vill se och uppleva häftiga saker måste man vara beredd på att kämpa lite.
Nej. Han håller inte med. Nimis har plötsligt minimerats till en obetydligt brädhög. Inte värt, säger han.

Jag vet ju att det snart planar ut sig och när vi väl kommit upp och fått gå lite nerför kommer kraften tillbaka. Vet också att detta var ju bara början. Bara en instickare. Själva vandringen har inte börjat än.

Vi dricker massor och några äter ett par mackor när vi återvänder till bilen. Själv är jag redan lunchhungrig och slukar en ost och skinksmörgås. Jag som håller mig ifrån bröd i vanliga fall, njuter av det desto mer på resor som den här. En macka är så lätt att göra både lunch och mellis av.
Sen styr vi om våra bilar för att ställa dem högre upp på Kullaberg, för att få en lagom vandringssträcka runt fyren.
Vi hittar perfekta platser och lyckas till och med göra ett toastopp innan vi beger oss ut längs leden igen.

Vi vandrar vidare.

ANNONS

Presentation


Mor till världens finaste söner. Sex stycken till antalet och mina största stoltheter i livet.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17 18
19
20
21
22 23 24 25
26
27 28
29
30
31
<<< Juli 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se