Direktlänk till inlägg 7 juli 2020
Där var den lilla forsen, som i mitt barns häpna ögon var ett vattenfall. Där var det nedfallna trädet som gossen alltid gick balansgång på, där var jakttornet han klättrade upp i för att kunna vinka till mig där jag stod två meter bort på skogsvägen.
Alla små platser som bär minnen om min första tid som förälder fanns där. Tjugo år senare.
Det har regnat en hel del de sista dagarna. Skurarna har avlöpt en efter en, den ena rasande värre än den andra. Däremellan har vi haft ett stilla sommarregn med ytterst få soltimmar. Det är som att sommaren tog ledigt. Den gav järnet under ett par veckor för att sen bara. Ta slut.
Men igår fick jag nog på innesittande barn och tråkiga dagar, så jag bestämde mig för att gripa ett halmstrå och göra en chansning. När en gosse skulle köras till kompisar en mil bort tog jag tillfället i akt och stoppade in gosse nummer fyra och sex i bilen och tog oss till mina gamla hemtrakter straxt intill där gosse nummer fem skulle avlämnas.
Trotsade vetskapen om att det faktiskt regnat av och till hela dagen, tog med en regnjacka till samtliga och tänkte att skogen är ju full av granar. Vi får väl ställa oss under dem om det blir för vräkande.
Vi gick förbi huset jag och min man köpte då vi var tjugotvå och nitton år gamla. En liten sommarstuga. Vi gick sen den slinga i skogen jag promenerade varje dag med barnen i vagn. Längs de gräsbevuxna avverkningsvägarna långt inne i skogen. Förbi alla små platser som jag och mina förstfödde skapade minnen på tillsammans.
Det var känslor överallt längs vår vandring igår. Varje sväng och varje plats fick det att bubbla svagt inom mig.
De två gossar jag gick med föddes inte här. Så jag vandrade bland egna minnen. Men jag visade och berättade. Delade deras äldsta bröders barndom med dem.
När vi kom ner för den sista backen och hade varit ute på vår vandring i över en timme, då kom det första lätta regnet.
Vi tackade för oss och körde hem till nutiden igen.
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 | 8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
|||
20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
|||
27 | 28 | 29 |
30 |
31 |
|||||
|