Sitter med filten om benen och solen i ansiktet, nedsjunken i den sedvanliga brassestolen och ser tolvåringen värma upp med sina lagkamrater. Matchstart om tio minuter.

Det är riktigt skönt. Rofyllt med fågelkvitter i bakgrunden och inte särskilt många föräldrar längs kantlinjen. Blir en härlig förmiddag.

Fotbollsspelaren vaknade pigg och glad och tycktes se fram emot denna speldag. Kunde inte se några tecken på nervositet alls. Glatt pladdrade han på som vanligt. Skönt.

Nu ska jag hälla upp en kaffe, ta en banan och njuta av spelet.

Liten krånglar för att få på sig fotbollsstrumporna. De är långa och han får trixa en stund innan de är på plats. De sitter nästan som ett par strumbyxor på hans korta ben. Han är inte så stor men får snällt ha den allmänna modellen på lagkläder som föreningen köpt in. Med shorts på blir det ändå som långbyxor, så han behöver inte frysa.

Solen skiner och det är ett fasligt kvittrande på fåglarna här ute. Sitter på altanen med magen mätt på havregrynsgröt och kaffekoppen i handen. Det är en skön morgon.
De sista två nätterna har jag haft svårt att sova, men ändå vaknat pigg före klockan. Det är nåt med den där månen. Säga vad man vill.

Måste straxt gå och ordna mig en termos att ta med till matchen. Jag måste ju ha nåt att pyssla med. Och en frukt.
Imorgon spelar tolvåringen sin första match för säsongen. Han andra över huvudtaget. Han får ångest av åskådare har jag insett. Men i dessa tider får det ju inte vara några, tänkte jag, och försökte lirka lite med honom. Till slut valde han att vara med och spela.

Kanske att jag knuffade honom in i det beslutet, men om han inte kommer över denna obekväma känsla som tolvåring, när ska han då göra det? Så imorgon måste det bli jätteroligt. Fast jag får inte hylla och fira för mycket. Egentligen inget alls.
Att vara med på match är ju inget speciellt. Inget märkvärdigt, inget att känna ångest för.
Det ska vara som vilket spel som helst.

Hoppas det nu inte kommer någon publik eller föräldrar. Och att de som kommer är tysta.

Försöker bita mig i läppen och hålla tungan rätt i mun samtidigt som jag med desperat fokus försöker hålla koll på att höften hålls rak. Svanken ska vara neutral, naveln sugas in, höften rak och knät pressas utåt. Och så ska jag lyckas balansera på ett ben och hålla emot gummibandet med den lyfta foten.
Det är skitsvårt för mig. Att stå på vänster och lyfta höger är otroligt mycket lättare än tvärtom. Höger knä vill bara falla inåt.

Nästa övning gäller att hålla svanken nedpressad och dippa tårna i golvet. Ska göra tio repetitioner. Klarar fyra med kontroll.
Och jag vill göra med perfektion. Som sjukgymnasten beskrivit.
Så små rörelser som får mina muskler att totalt haverera. Fullständigt vibrera av anspänning.

Jag har idag varit på återbesök hos sjukgymnasten och fått några nya övningar. Övningar som verkligen plockar fram mina sämsta sidor. Visar hur totalt värdelös jag kan vara.
Det är jobbigt att se och förstå. Roligare att träna på det jag är bra på.

Men om man börjar på botten kan det ju bara gå åt ett håll. Uppåt. Och jag ska försöka tänka att dessa övningar som jag är så värdelös på, ska bli mina favoriter. Mina show off-övningar. Jag ska vilja bli proffs på dem.

En roligare sak är att jag fick tillstånd att börja springa igen. Men på mjukt underlag.
Så imorgon ska jag ha en härlig lördag.

Solen sänker sig bakom skogsbrynet. Luften doftar fuktigt av kylig vårkväll. Lite jord. Lite asfalt.
Våra steg är raska. Och tystnaden avslappnad. Det är skönt att få sällskap på kvällspromenaden, trots att vi vandrar i tysthet. Ibland är det njutbart att bara vara i varandras närvaro.

Vi har levt tillsammans i tjugofyra år. Det är lång tid. Fast kort i evigheten.
Vi träffades när jag gick andra året i gymnasiet och han låg i lumpen. Och våra liv flätades samman på det mest naturliga sätt.

Våra steg är synkade och vi rundar kröken där vägen tar sig över ån. Passerar ett vackert hus och hamnar i samtal över drömmen om ett litet hus. I Italien.
Vi har alltid haft drömmar. Fantasier om framtiden. Mål för livet.
Kanske det hjälper oss framåt. Genom stunder av tristess och grå vardag. Sånt som kan nöta hål på vilket förhållande som helst.

Ett hus i Italien. Tänk att få sitta med sin kärlek på en terass i solnedgången. Äta gott bröd och dela en flaska vin.
Bli gammal i Italien.
Med sin bästa vän.

Det är en dröm.

Lydigt ligger jag på golvet och gör mina bakåtböjningar. Helt enligt sjukgymnastens beskrivning. Det känns lite ömt. Men samtidigt väldigt skönt. Jag går väldigt lågt. Känner in ryggen och är noga med att kunna slappna av ordentligt i toppläget. Efterhand kommer jag lite högre.

Redan igår var det stor skillnad på ryggsmärtan. Nästan så att jag spontant skulle säga att den är bra. I vanliga fall hade jag gått ner och gymmat som vanligt. Sprungit i normal intensitet.
Fast ryggen är ju inte bra. Jag kan inte ta av mig strumporna utan att det gör ont och jag måste krumbukta härsan och tvärsan för att hitta läget som gör rörelsen minst obekväm.

Nu har jag bett om hjälp och kämpar för att hålla mig till reglerna. Fast hon sa ju inte att jag inte fick...
Jodå. Några direktiv fick jag. Förutom de rörelser jag skulle göra flera gånger om dagen var ordern att inte göra några framåtböjningar alls. Ibland måste man ju, men som regel inte.
Sen skulle jag hålla mig till mjukt underlag.

Jag har låtit bli att springa något. Men raska promenader har jag tagit både igår och idag. På elljusspåret och in på skogsstigarna. Och jag älskar ju att vistas där, så det är ju mysigt. Fast jag gillar ju när det går fortare än gångtakt. (Idag råkade jag nog småjogga vissa partier där man bara inte kan låta bli) (Men, schhy, säg inget)
Jag kan ju alltid lura mig själv genom att byta om till träningskläder och låtsas att jag tränar. Ett par tights kan göra underverk för känslan.

Imorgon är det torsdag.
Undrar hur ryggen mår då. Måndag var lite bättre än söndag. Tisdag var lite bättre än måndag. Onsdag var lite bättre än tisdag.
Så om vi fortsätter så här blir det väl kalas till slut.

Kalas. Det låter trevligt.

På en klippa klädd med vitmossa sätter jag mig försiktigt ner. Med gråtmusik i lurarna och tårar på kinderna sjunker jag ned i ett hav av känslor.

Efter att brutit ihop över min rygg fullständigt under gårdagen. Då jag var knappt rörlig och smärtan högg mig i bitar. Så har jag idag känt att det värsta är över och jag är nästan på det som för mig kallas det normala planet.

Jag hade den oändliga turen att få en tid till sjukgymnast redan nu på morgonen. En annans avbokning blev min lycka.

Att ha gått med en rygg i obalans under tio år utan att be om hjälp var för sjukgymnasten oförståeligt. ?Hur har du kunnat marklyfta alls med den här ryggen??
?För att jag vill.?

Hon tröck och testade mig ståendes i lite olika vinklar, men musklerna var så spända, och jag så rädd, att de bara vibrerade av anspänning.

Varför ber jag aldrig om hjälp?
Jag litar inte på folk. Inte på läkare, inte på professorer, inte på nån. Jag är alltid beredd på att behöva strida för att bevisa nåt.
Och jag har lärt mig leva med min rygg. Sex graviditeter gör att man vänjer sig. Så småningom lär man sig parera.

Förutom när de värsta dipparna kommer. Och det gör dem ju. Med jämna mellanrum håller inte ryggen ihop längre. Brakar.

Det jag fick förståelse för idag var att då min rygg kollapsar, som jag säger, då har jag fått ett diskbråck. Som nu.
Men sjukgymnasten en plan. Vi måste börja om. Min rygg måste stärkas upp bättre inifrån och jag har fått några övningar jag ska göra rätt ofta och sen ska jag tillbaka på fredag. Då ska vi gå igenom en mer ordentlig träningsplan.

Så varför dessa tårar? Varför alla känslor?
Jag ber aldrig om hjälp. Så när jag gör det. Och blir sedd. Någon som förstår och vill ordna till.
Det känns. Bra.

Kanske törs jag känna tillit denna gång.

Min rygg tog mitt förnuft till fånga under gårdagen. Fick mig att lägga bort träning och se till vad den, min rygg, önskade. Den önskade, nej den krävde, rörelse i form av promenerande. Vandrande.

Så jag fick arbeta med min kvinnliga list för att få med mig mannen lite längre ut på skogsstigarna. Och vi vandrade och vandrade. Längs slingrande stigar, över nedfallna träd och blöta träsk, genom snår och över knotiga rötter.
I två timmar var vi ute och jag kände hur ryggen bara njöt. När vi kom hem hade jag knappast ont alls. Var mjuk och rörlig.

Tyvärr kunde jag vartefter timmarna gick förstå att effekten inte riktigt kvarstod. Så när väninnorna var villiga att ta en kvällspromenad blev jag lycklig. Vi samlade ihop 100 minuters vandrande till och återigen var ryggen tacksam.

När jag vaknade denna morgon låg jag stilla och kände efter. Hur mår ryggen idag? Hur blev effekten av allt promenerande igår?
Ryggen vad mjuk och smärtfri där jag låg och testade att vrida mig runt på madrassen.
Att kliva upp gick också utan några större påfrestningar men sen kände jag att nej, helt tipptopp är den inte.

Morgonens yogastund på mattan gjorde klart att så där supermjuk och rörlig utan känningar är den inte.
Men ändock. Tusen gånger bättre än igår.

Får se vilken rörelse den önskar sig idag?
Jag vässar känselspröten och lyssnar.

Ryggen har fortfarande tillfångatagit mitt förnuft. Och jag känner mig nöjd med att inte ha ett fast datum att vara tvungen att prestera halvmaran på. Jag kan ju ta det när jag vill.
Jag kan i lugn och ro ta en veckas alternativ rörelse och sen kliva på träningen igen. (Vad har hänt med mig?)

Ihopkurad sitter jag i brassestolen. Mössan neddragen i pannan och filten virad runt midjan. Solen gör sitt bästa för att värma min högra kind. Men det är också allt.
Termosen är redan öppnad och först koppen upphälld. Idag huserar jag alldeles ensam här vid kantlinjen.

Det är match. Fotbollen rullar inte lika lätt som på konstgräset och tioåringarna får kämpa lite mer än de är vana vid nu på säsongens första match på gräsplan.

Kring planen är den obligatoriska tjatterklubben. Föräldrar som tjattrar med varandra och som hejar på barnens målförsök. En del mer kunniga inom sporten än andra.
Själv är jag totalt okunnig.

Visst ser jag att vissa passningar är väl utförda. Att en del barn är duktigare än andra, har ett större driv och mod.
Men det stör mig när föräldrar sitter och analyserar spelet och spelarnas (läs; barnens) färdigheter. Spelstil.

På gräsplan ränner fotbollsglada tioåringar. Några testar att dribbla runt med bollen hej vilt så fort de får den. Vissa gånger lyckas det riktigt bra, andra ramlar de bara. De är inte duktiga på det, de gör det bara väldigt mycket.
Några siktar alltid skott på mål. Varifrån på plan de än befinner sig och så fort de får tag i bollen. Rätt vad det är går den in i mål, men mertalet gånger inte. De är inte specialiserade på att göra mål, de bara testar väldigt mycket.

De är inga spelare med välutvecklade färdigheter och speciella spelstilar. De är inte särskilt duktiga på att göra mål, dribbla eller passa.

På planen springer ett gäng glada tioåringar som gillar att spela fotboll. De testar att göra mål. Prövar att dribbla undan bollen och försöker göra snygga passningar.
De tränar. Tränar. Tränar. Tränar.
Och så småningom lär de sig. Blir bättre.

Men nu måste de bara få leka fotboll och få möjlighet att testa sig fram.
Ha kul.

De ska bara ha kul.