En bit ur mitt liv

Alla inlägg den 31 maj 2020

Av Kattis - 31 maj 2020 17:52

Syrenens doft och blöta handdukar omger mig. Poolleksaker ligger utströdda över altanen och tystnaden känns som ett tryck i öronen. Det har plaskat, skrattat och varit högljudd lek här ute hela dagen. Nu har lugnet lagt sig som en trött filt över oss allihop.

Potatisgratängen står i ugnen och oxfilen ligger och vilar i väntan på stekning.
Det blir god middag idag.
En god dag rakt igenom.

Mors dag.

Av Kattis - 31 maj 2020 08:48

Sonen körde oss. Det är skönt när det finns fler körkort i familjen.
Mannen bestämde sig, efter en morgon av velande, för att göra mig sällskap.
Jag förstod i mitt förnuft att det betydde två saker, det skulle gå för fort i början och det skulle inte bli så långt som jag önskade. Men det skulle bli ett mysigt, gemensamt äventyr.

Med en liten flaska vatten och en energibar lämnades vi på parkeringen vid ett turistmål längs sörmlandsleden. Och därifrån var det bara att ta sig hemåt.
Jag älskar den känslan. Att droppas av någonstans för att därifrån springa hem.

Leden gick direkt uppåt. Berg, tvära svängar, decimeterhöga rotsystem och en vacker utsikt.
Tack vare höjdmetrarna blev aldrig hastigheten för hög och det var sällan det ens gick att låta stegen flyta på.
Det var otroligt snirkligt och stenigt.

Vi turades om att vara den som låg i täten och drog. Maken gjorde det mer i början och jag lät mig ligga i hans fotspår och släppa kollen på markeringar och passager. Följde bara efter.
Det gick mycket uppför. Mycket nerför. Många skrevor att ta sig förbi och många stenrös att ta sig ner för.
Jag förväntade mig i början att min omtänksamme man skulle stanna upp, vända sig om och räcka mig handen vid de svåraste utförklättringarna. Men det gjorde han inte. Han hade fullt sjå med att hålla ordning på sina egna trötta ben.
Min första reaktion var besvikelse, en hundradels sekund av irritation. Varför ser han inte till så att jag kommer ner ordentligt?
Sen slog det mig.
Han vet att jag klarar det själv. Han har sån respekt för min kapacitet att han inser att jag inte behöver hjälp nerför stenarna. Han vet hur stark och tålig jag är.

Och för det älskar jag honom villkorslöst.

Vi kom inte så långt jag har planerat. Men så visste jag heller inte riktigt hur otroligt svår terräng denna del var. Och mannen springer inte hälften så mycket som jag, speciellt inte på skogsstigar, även om hans kondition skulle klara ett maraton vilken dag som helst. Fast inte i skogen.
Vi kom ändå väldigt långt. 17km. Vi sprang, klättrade, segade oss fram under två och en halv timme.

Och tillsammans fick vi ett gemensamt äventyr.

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards