Liten krånglar för att få på sig fotbollsstrumporna. De är långa och han får trixa en stund innan de är på plats. De sitter nästan som ett par strumbyxor på hans korta ben. Han är inte så stor men får snällt ha den allmänna modellen på lagkläder som föreningen köpt in. Med shorts på blir det ändå som långbyxor, så han behöver inte frysa.

Solen skiner och det är ett fasligt kvittrande på fåglarna här ute. Sitter på altanen med magen mätt på havregrynsgröt och kaffekoppen i handen. Det är en skön morgon.
De sista två nätterna har jag haft svårt att sova, men ändå vaknat pigg före klockan. Det är nåt med den där månen. Säga vad man vill.

Måste straxt gå och ordna mig en termos att ta med till matchen. Jag måste ju ha nåt att pyssla med. Och en frukt.
Imorgon spelar tolvåringen sin första match för säsongen. Han andra över huvudtaget. Han får ångest av åskådare har jag insett. Men i dessa tider får det ju inte vara några, tänkte jag, och försökte lirka lite med honom. Till slut valde han att vara med och spela.

Kanske att jag knuffade honom in i det beslutet, men om han inte kommer över denna obekväma känsla som tolvåring, när ska han då göra det? Så imorgon måste det bli jätteroligt. Fast jag får inte hylla och fira för mycket. Egentligen inget alls.
Att vara med på match är ju inget speciellt. Inget märkvärdigt, inget att känna ångest för.
Det ska vara som vilket spel som helst.

Hoppas det nu inte kommer någon publik eller föräldrar. Och att de som kommer är tysta.