Solen sänker sig bakom skogsbrynet. Luften doftar fuktigt av kylig vårkväll. Lite jord. Lite asfalt.
Våra steg är raska. Och tystnaden avslappnad. Det är skönt att få sällskap på kvällspromenaden, trots att vi vandrar i tysthet. Ibland är det njutbart att bara vara i varandras närvaro.

Vi har levt tillsammans i tjugofyra år. Det är lång tid. Fast kort i evigheten.
Vi träffades när jag gick andra året i gymnasiet och han låg i lumpen. Och våra liv flätades samman på det mest naturliga sätt.

Våra steg är synkade och vi rundar kröken där vägen tar sig över ån. Passerar ett vackert hus och hamnar i samtal över drömmen om ett litet hus. I Italien.
Vi har alltid haft drömmar. Fantasier om framtiden. Mål för livet.
Kanske det hjälper oss framåt. Genom stunder av tristess och grå vardag. Sånt som kan nöta hål på vilket förhållande som helst.

Ett hus i Italien. Tänk att få sitta med sin kärlek på en terass i solnedgången. Äta gott bröd och dela en flaska vin.
Bli gammal i Italien.
Med sin bästa vän.

Det är en dröm.