En minut kvar. Kroppen skriker stopp. Tigger. Vill inte ta ett steg till. Benen känns som betong.
En minut kvar.

Morgonen började i sol och stilla vind vid kanten av fotbollsplanen. Idrottsplatsens enda konstgräsplan utnyttjas till fullo nu när inget lag får ha någon inomhusträning. Det är barn i alla storlekar som får samsas om denna yta. Men det ser inte ut att vara några problem. De är inte så stora. Det är däremot fotbollsplanen.

På dagens agenda står också en tripp till soptippen. Släpet lastade vi redan förra helgen. Skönt att dela upp arbetet. Man har ju ändå inget annat för sig.
Alla hem kommer bli välstädade och finsorterade i denna kris.
Välstädade hem och nedvarvade familjer. Kan ju bli bra det här.

Själv måste jag ändå säga att jag inte märker av epedemin så mycket. För ett par veckor sen var det galet många sjukskrivna i personalen och halva elevantalet var borta.
Men denna veckan var det så gott som vanligt.
Och i övrigt är det bara sånt där som att träningar flyttas utomhus och att Göteborgsvarvet blev inställt. Men det är inget som ger mig några större känslor egentligen.
Tycker livet snurrar på som vanligt.
Sen väljer jag förstås att inte lyssna överdrivet på alla nyheter och allt coronasnack.

Fotbollsträning - check. Soptipp - check.
Nu. Nu är det min tur.
Snörar (förlåt drar) på mig skorna och knäpper på mig löpryggsäcken. Det var länge sen jag bar den, men tänker att jag vill vänja mig igen. För lite vatten kan ju vara trevligt att ha med sig när vädret blir varmare.
Stoppar med mig en gel för att testa även den.

De första stegen, kilometrarna, känns alldeles otroligt lätta. Kroppen minns löpningen i fredags. De långa intervallerna i stormande motvind. Det går bra mycket lättare nu. Stegen flyger fram.
Jag rullar på kilometer för kilometer. Har en träningsplanering som säger 80min löpning på 6min/km-tempo, men vill förstås ligga under det.
Trampar på och tänker att det känns bra. Klockan säger också att det går bra.

När jag sprungit i 70minuter känner jag hur kroppen vill ge upp. Jag har passerat skog, åker och åtskilliga gårdar på min tur längs de kuperade landsvägarna runt grannbyn. Jag börjar nu närma mig hemområdet och har bara sista biten kvar.
Men orken tryter och det känns som att springa i lera. Jag styr med huvudet. Framåt. Framåt. Framåt.

En minut kvar. Passerar fotbollsplanen utanför skolan. Känner igen dem flesta. Peppar mig själv. Kom igen. Visa dem.
Kroppen tigger om att få stanna. En minut.
Utanför Ica stoppar jag äntligen klockan. 80minuters löpning - check.

Ramlar flåsande och svimfärdig ihop på en bänk. Spottar slem och beter mig. Vad ska folk tro. Skiter jag i.
Jag sprang 80minuter på 5.42-tempo Jag blev trött.

Nu ska jag äta pommes och sova gott inatt