Klibbig av svett inklämd mellan två sötnosar, sov jag som en kratta inatt. Vred och vände mig. Det kröp i benen, gjorde ont i nacken och var alldeles förvirrat i huvudet. Drömmarna snurrade runt med verkligheten.

När det väl var morgon var det en lättnad att få vakna.

Var det den utmattande tröttheten som drev oro genom kroppen? Var det det faktum att jobbet börjar imorgon? Kombination? Det är väl alltid en kombination. Av allt.

Kliver upp till ännu en regnig dag. Marken borde vara mättad vid det här laget. Min plan att gödsla gräsmattan får stöd av allt regnande. Det är bra. Det underlättar även avslutet på sommarlovet. Kan lika bra jobba, det regnar ändå hela tiden.

Det sista arbetsåret gick med en sån rasande fart att jag går i pension om en kvart. Bytte till nytt jobb för ett år sen. Helt ny bransch, även om den känns hemmavan. Skolan. Höstterminen klev jag in på högstadiets särskola. Otroligt spännande, lärorikt, krävande och mysigt. Ett litet arbetslag med få elever som drev sin egen lilla vardag i sitt eget lilla hörn av skolan. Vårterminen fick jag ny plats. Elevassistent i en femteklass. Och där blir jag kvar.

Så jag ska börja sexan! Svinkul! Jag lär mig massor!

Att börja om när man är runt fyrtio är häftigt. Det är nervöst, lärorikt, krävande, spännande, utmanande och härligt. Men att umgås med barn och tonåringar är bekvämt. Det har jag gjort dagligen i nitton års tid. Och alla barn är olika, så olika att de är lika.

Bemötandet. Respekten. Individen. Inlärningen. Intresset. Nyfikenheten. Förmågan. Självförtroendet. Självsäkerheten. Tryggheten. Viljan.

Allt finns hos alla. I varierande grad. Olika. Men ändå lika.

Sällan har kaffet smakat så gott!

Det svider om mina armar. De är ännu klibbiga från aloe veran jag smort in dem med. Rikligt. Ren aloe vera på flaska. Från Kanarieöarna.

Det ser ut som om jag har brottats med en vildkatt. Eller en, mer som tio. Armarna är totalt sönderrivna från alla taggiga grenar och allt ris vi lyckats göra oss av med idag. Och ändå är släpet fullt. Igen.

Två vändor fick vi göra till tippen för att bli av med det sista från igår. Men sen fick maken tuppjuck och drog igång häcksaxen och började frisera framsidans häck vid parkeringen. ?Lika bra när vi ändå håller på.? Jahapp. Det var bara att hjälpa till och klippa ur felinflyttade almar och rönnar och kratta bort skiten. Fylla släpet igen helt enkelt. Men fint blir det.

När vi väl var klara. Efter fyra timmars trädgårdsarbete. Och helt slut. Svettiga och förskräckliga. Då kändes mitt planerade intervallpass lite besvärligt. Men en lugn femma med trettonåringen kunde ju vara skönt. Piggade upp honom också. Och maken kunde ju behöva en sväng, det gick han med på. Mysigt. En familjerunda som avslutning på den här arbetssamma dagen.

Sen gick det som det gick. Som det alltid går när maken är inblandad. I rekordfart.

Men tusan så skönt. Jisses så nöjd jag är! Tack vare honom tvingades jag hålla en fart långt högre än min comfortzone. Är alltid så rädd att inte orka varvet runt. För bekväm. Och feg. Men nu vågade jag trampa på och kom in i ett underbart flyt som jag höll hela vägen hem. Underbart! Känner mig så stark.

En bättre lördag helt enkelt.

Gungorna hänger slaka och alldeles stilla. Det var länge sen någon gungade i dem. Maken tjatar om att ta bort dem. Men det är en så robust gungställning med dyrköpta gungor i att jag vägrar! De kan stå till vi får barnbarn!

På himlen seglar mörka moln runt den bleka solen. Runt över och förbi. Hon syns ibland. Men inte mycket. Det vore väl dumt att ändra detta konstanta regnande som vi haft hela veckan. Minst en regnskur om dagen är bra för... backen.

Vår savann på tomten börjar trots allt se lite mer grön ut nu. Tack vare just regnet. Vattenförbudet gör ju att allt dött. Men det som vore snyggt är ju en gräsmattan, sån där med äkta gräs i. Vår savann består mest av ogräs. Gräs med en krumelur för mycket. Borde vertikalskära, dressa eller lägga på ny jord och så nytt.

Men. Lugn nu. Stopp. Halt.

Nu har du slitit med att riva bort skräp och överbeväxtlighet veckan lång. Se till att få bort allt. Rensat. Städat. Sen kan du fundera på fortsättningen. Kan ju se om din lust håller i sig innan du drar på för stora växlar. Annars sitter du där med händerna fulla i varje hörn av tomten när du plötsligt inser att varken tid, ork eller lust finns kvar längre. Och då blir det jobbigt!

Jaja. En sak i taget.

Maken slumrar i hammocken medans jag sitter och njutsuger åt mig inspiration från min bästa blädderbok när det kommer till trädgård.

Vi har slitit med rishögarna från arboristernas kapning av asken och all min tomtrensning. Vi hann få iväg tre överlastade släp till tippen innan de stängde och vi blev tvungna att ta tag i middagen. Vi har säkert två rejäla lass kvar. Minst. Den som spar han har. Det finns ju en morgondag. Tack och lov.

Min trädgårdsinspiration flödar fullkomligen över. Helt plötsligt. Vet inte vad det kom ifrån? Det fanns en tid, i ett annat liv, då jag levde timtal, dagligen i mina buskar och trädgårdshörn. Det var en tid för ungefär tjugo år sen. Innan något enda av barnen fanns. Det var också då jag satt med näsan i samma bok som jag bläddrar i nu.

Häromdagen. När jag slet som värst med min sekatör och såg, rev och kämpade i timmar kring gräsmattan. Då kom den krypandes tillbaka. Lusten. Viljan. Glädjen i att tampas med växtligheten. Och kanske insåg jag då, undermedvetet, att jag faktiskt har tid. Jag kan stå här ute och fiffla utan att tre småbarn sliter i mig, skriker eller behöver byta blöja mitt när jag är som skitigast. Jag kan bråka med mina tomthörn i lugn och ro.

Kanske det som gav mig lusten tillbaka. Var sak har sin tid.

Nu har jag gått bärsärkagång genom hela tomten. Nästan. En viss baksida når jag typ aldrig. Jag har röjt, slitit, klippt, sågat, släpat, puttat, vält, tillintetgjort och framhävt.

Jag som inte har någon trädgård i bemärkelsen rabatter, planteringar och växter. Enligt mig själv. Har nu efter rejäl samvaro med den lilla jordplätt som fallit i min lott, funnit en hel del levande ting. Ting jag faktiskt tycker mycket om! Jag har funnit rhododendron, klätterrosor, klematis och pioner, jag har också vinbärsbuskar och björnbär. Mitt äppelträd och syrenhäcken är jag ju mer närgånget bekant med.

Tyvärr är det som att allt mitt levande går på sparlåga. De lever. Men bortglömda har de stått i sina hörn, en del i över tio år, och liksom knappt fått upp hakan ur jorden. De är kortväxta och klena. Men nu när jag plötsligt väckt mitt intresse kanske jag förmår mig ge dem lite kärlek så de frodas friskare till nästa år.

Den bästa skatten fann jag på baksidan. Mitt i det överväxta virrvarret av mitt bortglömda trädgårdshörn ståtar en ek! Jag hittade en ek! Den var jag genast tvungen att klippa fram. Med sågen i ena handen och sekatören i den andra gick jag lös fullständigt. Något fruktansvärt taggigt fick ge vika och ett och annat halvvuxet lönnträd. Eller alm. Sak samma. Eken kom fram och min lycka är fullständig. Tyvärr lever jag inte om trehundra år när den står som vackrast.

Men man skulle kanske borra in en hemlig skatt för framtiden där någonstans.

Med håret ihoprafsat bak i nacken begrundar jag det faktum att det regnar för fjärde dagen idag. Minst. Förutom små stunder att sol och värme har regnet ihärdigt hållit oss sällskap.

Idag åt jag min gröt vid köksbordet. Det har jag inte gjort på hela sommaren. Inte heller har jag sett några nyheter eller läst några tidningar. Och efter att ha satt på nyhetsprogrammet och sett tre inslag, skjutningar i USA, migrantgripningar i USA och hantering av dyra bostadsrätter i Skåne, stänger jag av och känner att jag verkligen inte har saknat nåt. Vi matas med för mycket orelevanta nyheter, för mycket nyheter över lag. Tänk för hundra år sen, två hundra, vi får mer samhällsinformation på en dag än de fick under en livstid. Vad ger det oss? Stress. Press. Förvirring.
Nej. Jag hoppar över det där.

Sitter i hammocken. Gungar stilla och lyssnar till regnets spelande mot poolskyddet. Det är rogivande och väldigt mysigt. Jag har ännu en ledig dag framför mig och jag är lite osäker på hur den ska spenderas.
Igår tog jag hand om mina pelargoner som haft sommarlov på altanen. De ser ovanligt pigga och glada ut. Hur ska jag lyckas hålla dem så även i höst i ett vardagsrumsfönster? Gav dem lite kärlek och en fin plats på fönsterbrädan. Med några nya kompisar kanske de trivs. Och lite vatten med jämna mellanrum. Jag är dåligt på sånt.

Äppelträdet ska jag klippa klart. Måste ta med mig en pall för att nå de högsta grenarna bara. Och min astilbe måste också frigöras från lite dött material. Skulle kunna titta till min syrenhäck, mina rosor och rhododendron också. Jag har visst en hel del levande på min tomt för att inte äga några växter. Vore ju kul om de kunna frodas också. Då kunde de ju bli vackra.

Så. Där blev min dag planerad.

Men. Det regnar ju.

Småfrysandes inombords sitter jag och tar igen mig. Solen skiner och barnen badar, jag känner mig varm på huden men frusen inuti. Så där som det kan bli när man tagit ut sig.

Milen var jobbig idag. Eller om det var vi som sprang den fort. Plötsligt hade vi högsommarvärme och luften stod still. Det var svettigt. Tungt. Tröttsamt.
Vid mördarbacken vädjade jag om gångfart. ?Vi tar den springandes? kontrade vännen och peppade, pushade mig uppför till vi ramlade över kanten. Lyckan över vinsten över backen med stor K blev kortvarig för sen tog krafterna slut.

Sida vid sida släpade vi oss framåt. ?Bara två kilometer kvar?. Nerför backen, över vägen. Sista kilometern var det jag som drog. Det mentala bogserbandet var fastsatt och i tystnad kämpade vi oss framåt. Ända till mål.

Det är något visst med att kämpa tillsammans. Att se varandras trötthet och känna den egna utmattningen speglas, men ändå, dragna av varandras kamp, lyckas fullfölja.

Och känslan nu. Efteråt. Svagheten. Frossan. Träningsvärken. Tröttheten.
Helt underbar!

Onsdag. Mittwoch. Lillördag. Fyra semesterdagar kvar.

Sitter i morgonsol på altanen. Känner hur den riktigt värmer mina kinder. ?Så, du vågade dig fram nu? Släpp molnen och briljera det bästa du kan! Det är för din skull träden offrats. Du kan i alla fall låtsas känna dig hedrad.?

Sippar på min kaffe. Extra stor idag. Måste ju fira mittwoch. Mjukisklädd och mjukgjord av morgonens rutinmässiga yogaflöde. Utan det skulle jag släpa runt på betongblock hela dagen.

Var på trädgårdshandeln igår. Letade kruka åt min nyinflyttade gröngöling. En grön rolig sak som krävde att få följa med oss från Ikea. Jag var således på trädgårdshandeln. Vandrade runt bland deras vindlande gångar och sög i mig av deras vackra miljö. Det är inte alltid vöxterna som kommer åt mig. Mer sammanhanget. Grusgången, den snirkliga stålmöbeln, fågelbadet i betong, de hängande växterna från pergolataket, de små stenstatyerna.

Det är så, så vackert. Jag vill ha så hemma. Men det är där det skär sig. Jag kan ofta se vad skulle vilja skapa för känsla, men sen när jag vill forma det i min hemmiljö. Det blir bara pannkaka. Lite ?vill, men kan inte?. Tråkigt.
I år gjorde jag den stora insatsen i att köpa hem vöxter och plantera åtminstone ett par krukor till altanen. Blev väl fint. Men inget särskilt.

Det är den där känslan. Hur kopierar man en känsla?