Gömmer mig bakom min bok. Låter den då och då sjunka ner några få centimeter för att låta ögonen snubbla över kanten. Vill så gärna titta. Vill se. Vara med. Hålla koll. Vakta. Iakta och peka. ?Den då? Glöm inte den grenen!? Fast jag vet att de knappt kommit halvvägs.

Granen är kapad på varenda gren förutom en lite buskig topp. Står som en kal, spinkig flaggstång intill altanen. Dess spinkighet förstärker effekten av kommande tomhet ytterligare. Vad mycket luft vi fick! Kommer bli lätt att andas.

I andra änden av trödgården står de kvarvarande grenarna på asken som ett litet fyrverkeri mot himlen. Passa på och glittra ert sista nu, för straxt ryker ni!
Grösmattan är fylld av ris och grenar och jag hör tunga dunsar falla till marken. Nu kommer de tjocka bitarna. Det blir jag som får äran att rensa upp allt sen.

Tur att jag har huset fullt att grabbar i alla de storlekar. Finns en gren för alla.

Så var vi då här. Sista veckan på semestern. Vecka nummer åtta. Det är helt fantastiskt att ha fått vara ledig i åtta hela veckor, men det är lika fantastiskt vad fort de gått. För en gammal van hemmafru är åtta veckor ingenting och jag hade gladeligen kunnat vara ledig tre år till. Haha!
Skojar inte.

Detta är även dagen då mitt älskade, hatade, vanskötta, missprydande, vackra träd ska få sin extreme makeover. Lite ompyssling och radikal beskärning. Jag är lite nervös faktiskt.
I eftermiddag önskar jag att vädret är med mig och bjuder mig på den vackraste solen, helt osilad och obruten av gigantiskt trädkrona.
Det här kommer lätta mitt hjärta enormt. Maken begriper sig inte på mitt känslosamma utspel gällande detta träd alls. Säkert skulle han gärna ta den lätta vägen och bara hugga ned skiten. Om det inte var för den söta trädkojan han byggt i den samma.

Jag ser fram emot att se asken, det är ju en hängask utsprungligen, kläs ned och få visa sitt sanna jag. Sitt vackra, hängande, tjusiga jag. Om än säkerligen något klen just efter beskärning.

Likt en pryd primadonna kommer hon stå där avklädd, näst intill naken, med uppnosig min kommer hon kräva sin respekt och tacksamt sträcka på sig över lättnaden att slippa den tunga krona som dolt henne under så många år. Hennes tufsigt tunna hårman av glest grenverk kommer vaja svagt i vinden. Trotsigt försäkrar hon mig; vänta bara.
Vänta bara.