Födelsedagar.
Jag firade min sista födelsedag när jag blev tjugo. Då hade mannen och jag tagit vårt pick och pack, flyttat tio mil för att skaffa oss en egen plats på kartan och köpt vår lilla stuga i skogen.
Jag blev tjugo och den lilla närstående släkt jag har och några vänner kom. Jag fick en kartongko som jag fick mjölka på filmjölk, var inne i en ko-period. Inte hade jag en susning om hur mycket ko jag själv skulle bli några år senare.
Där och då slutade jag fylla år.

När jag blev trettio hade jag fått mitt femte barn, han var sju månader och helammade fortfarande och att ha något minsta typ av firande slog jag vasst ifrån. Maken flög familjen till Paris och jag firade mina trettio år uppe i Eiffeltornet.
Kunde i och för sig inte bli bättre.

Så skulle jag fylla fyrtio.
Mannen hade ett jättetrevligt firande med öppet hus på sin fyrtioårsdag och jag funderade på om det ändå kanske vore mysigt med något sånt även för egen del. Jag var mest rädd för att bli våldgästad, fyllde ju år på en vardag, då ville jag absolut inte ha massa folk som stormade in.
Sen fanns ju förstås tanken. Vem vill fira mig? Den lilla del av släkten jag har kontakt med är inte stor och vännerna som jag umgås med på regelbunden basis är inte heller särskilt många. Sen finns det många jag tycker mycket om, men de träffar jag ju aldrig.
Nej. Vi struntar i det här. Vill inte.

Till slut beslöt jag mig för att bestämma ett datum då jag bjöd på tårta. För att åtminstone gardera mig mot rutinbrytare.
Mannen snodde uppgiften och sa att han fixar inbjudan och allt. Glöm det, sa han.
Vi bokade in helgen efter min dag och jag försökte att inte oroa mig.
Äh. Kan vi inte bara dra iväg?

När sen helgen före min födelsedag närmade sig visade det sig att maken bokat resturangbesök. Det är bara för oss sa han, så vi får en mysig kväll själva.
Ok? Jo, men det blir skönt.
Sen kom den dagen. Och vartefter timmarna gick kände jag vibrationerna i luften. Det är något på gång.
Håren på mina armar reser sig när jag minns känslan.
Jag anade att det kanske inte skulle bli bara vi på den där resturangen. Men vilka kunde tänkas komma? Vi hade ju öppet hus nästa helg. Kanske mor- och farföräldrar. Svåger med familj?
Nerverna började fladdra. Men jag var ändå ganska lugn. Det blir ju bara mysigt.

När det bara var någon timme kvar tar maken mina händer. Jag vill att du ska känna dig fin, säger han. Du ska nog sminka dig lite.
Vad? Jag sminkar mig så gott som aldrig.
Där åker stresströskeln i backen och jag blir riktigt nervös. Vad nu?

När jag gjort mig iordning, lagom fin för ett resturangbesök, vill ju inte se ut dom nån galadrottning, går vi alla ut och sätter oss i bilen.
Ok, säger maken och räcker mig en halsduk. Du måste sätta på den här för ögonen och sen ska du få lyssna på radio.
Gulp. Holy shit. Vad händer?

Jag följer varje sväng vi gör med bilen och vet exakt vart vi åker. Till judolokalen. Det säger jag högt, skriker förmodligen eftersom jag har peltorlurar med radion på. Lyssnar på någon ointressant hocheymatch. Då gör mannen lite extra rundor och till slut får jag kliva ur bilen.
Skakig. Nervös. Smått panikslagen.

Jag leds in genom dörren. Uppför en trappa.
Ah, tänker jag och sträcker ut höger arm och greppar vant tag i stålräcket som leder upp längs den svängda trappan. Jag visste ju var vi var.
Till sist säger mannen åt mig att det kommer en höjning och jag slår då i med foten i en höjning som jag noterar är tom under. En scen. Vi är på zumban. Jag vet var vi är.
Mannen ställer mig med ansiktet mot väggen och tar av mig hörselkåpor och ögonbindel. Det är alldeles tyst och mitt hjärta slår i trehundranittio. Jag är livrödd.
Jag vågar inte vända mig om. Förstår att det står människor där. Men törs inte.
Till slut tar maken tag i mig och vrider mig runt.

Ett enormt grattis hörs i kör från den stora människoskara som står framför mig. Jag tror jag ska svimma och får luta ansiktet mot maken en liten stund.
Det är så många kända ansikten på plats att jag bara gapar. Så många. Närmare sjuttio stycken får jag veta i efterhand. Bara vänner. Och min syster med familj som tagit sig ner fyrtio mil bara för detta.
Så många människor som jag tycker så mycket om. Ett kramkalas utan dess like. Jag kan gå från famn till famn och det känns som att det aldrig tar slut.

Det var gamla jobbarkompisar, träningskamrater och vänner jag bara träffar alldeles på tok för sällan.
Så många som fick mig att gråta över deras närvaro. Som fick mig så lycklig.
Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad så älskad och så rörd.

Och den underbara lilla skara som fixat allt detta. Jag hade ingen susning. Så många timmar de lagt ner.
De hade ordnat en liten insamling för att gästerna skulle slippa köpa presenter och hade häpnats över att det aldrig slutade rulla in slantar.
När jag efter maten togs upp på scen för att motta ett förstorat foto på det alltid så vackra Manarola i Italien, Cinque Terre, och en check för att hjälpa mig återkomma dit var summan uppe i över tiotusen kronor. Jag föll ihop på golvet och bara grät. Det är inte klokt. Helt vansinnigt.
Har ni gjort det här för mig?

Det var stort att fylla fyrtio.
Men det var större att få omges av så många älskade vänner.
Jag är än idag så ofantligt tacksam. Den där dagen kommer jag bära med mig för resten av mitt liv.
Tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...