Klättrar upp på berget med min bok i handen. Det är helt fantastiskt vackert.
Att det sen är ända stället med täckning försämrar inte läget nämnvärt. Det är ok.

Folket börjar vakna på båtarna och viskande röster ekas mellan klippväggarna. Studsar.
Att segelbåtar är de vackra skapelserna på sjön går inte att stå emot. De ligger här nere, tätt, tätt, och chamrar sig nonchalant in i vykortsfoton. Sträcker sig lite extra. Sveper med mastarna genom den klara morgonluften och låter vimplarna vaja lite lagom kaxigt.

Vackra. De vet om det.

Blickar ut över fjärden. Viken. Kalla det vad du vill.
Sitter på berget ovanför vår båt. Intill oss ligger mängder av segelbåtar. Det börjar bli trångt. Men det gör inget. De utgör en vacker fasad åt en ännu vackrare sommarkväll.
Jag njuter.

För några timmar sen kom beskedet. Antagen. Storpojken blev antagen, kom in på högskolan. Universitetet. Till höst börjar studierna. Livet som student. Utbildning inom marinbiologi.
Mammas hjärta fylls av stolthet.

Det är något visst med att se sina barn stega framåt i livet. Man liksom bockar av. Grundskola - check, gymnasieutbildning - check, högskoleutbildning - check, körkort - check, arbete - check.
Storpojken har snart bockat av fyra av fem.

Det är en skön känsla.

Sakta puttrar vi in i viken. Vi är inte först. Inte blir vi sist heller.
Regnet som fallit så sakteliga över oss på vägen ut har upphört och himlen bytts mot ljusa moln över en klarblå fond.
Framför allt är det varmt.

Vi lägger till bredvid en segelbåt vid berget. På andra sidan ligger fler båtar vid bryggorna.
Nere på spisen kokar riset och köttfärssåsen (burk från findus) värms i ugnen.
Så fort vi kommit på plats dukar jag fram för lunch. Alla är hungriga som vargar.
Sjön suger.

När jag nu sitter med min kaffekopp och tidning tittar solen fram och vinden har stannat i talltopparna.
Det är varmt.
Det är sommar.

Lillpojken hittade en ny kompis direkt. Lille Orbert nyckelpigan. Tre år gammal.
Han stannde en syn. Var söt. Och flög sen sin kos.
Sommar. Som det ska vara.

Tätt intill ligger han. Söt som få med ljusa ögonlock och hallonröd mun. Perfekt liten näsa och kind alldeles sammetslen. Han sover. Min lilla liten.
Snart nio år.

Som vanligt vaknar jag först i hela huset. Kliver upp i min stilla morgonvärld och njuter av tystnaden.
Öppnar altandörren och kliver ut i den svala sommarluften. Ska det bli sol idag? Kommer vi få någon värme? Blir det något mer sommarväder?

Idag får jag lov att väcka grabbarna tidigt. Vi ska ju ut med båten och vill inte komma ivög för sent. Vi har planerat för lunch och middag idag.
När man är på sjön händer det något med magsäcken. Den suger. Är hungrig konstant.
Men inget smakar heller så bra som det som äts till sjöss. Så det är tacksamt.

Nu hörs det ljud inifrån det stora grå huset. Det börjar vaknas nu.
Dags att plocka ihop.

Jag stryker från listan allt eftersom sakerna läggs i korgen.
Korv, korvbröd, köttbullar, kulpotatis i folieform. Ja ni fattar. Enkel mat för enkla förhållanden.
Nu har vi varit hemma några dagar, tvättat igenom en drös maskiner smutstvätt, fixat diverse, ätit rejäl mat. Så nu drar vi igen. Med båten.

Vi blev med båt för typ tre år sen och trots att vi försöker komma ut med den så mycket som möjligt blir det inte mer än en handfull turer per säsong.
Förra sommaren jobbade jag ännu på flygplatsen med jättekrångliga arbetstider. Bland annat varannan helg. Vilket komplicerade båtlivet en hel del.
I höstas började jobba inom skolan med ett underbart schema som ger mig fritt jul- och sommarlov. Så det borde bli fler trippar med båten i år. Vi har hunnit med en.

Sommaren är inte slut än. Det är långt kvar. Långt. Kvar. Det är det.

?Bara gört? skrev jag i maginalen och började mjuka upp min stela kropp.

Jag älskar träning, det har nog inte undgått någon, men vissa delar gillar jag bra mycket mindre. Som knäböj.
Det är en sån grej som jag många och väldigt långa perioder hoppar över. Men som min pt barskt sa åt mig att jag måste lägga till.
Så jag har jobbat på det det sista halvåret. Att lägga till benträning.
Jag vill ju hellre löpa och tänker att det kan väl räcka. Fast det gör det ju inte. Det förstår jag ju. Och för att stärka min kropp till att klara av många kommande års löpträning bör jag ju prioritera ett och annat styrkepass även för underkroppen.
Därmed inte sagt att det behöver vara så nedrans tungt och innebära något fokus på progression och styrkeökningar. Eller?
Det kan ju bara vara att genomföra det.

Så jag skrev upp min planerade träning i sin enklaste form. Frontböj och marklyft.
Sen skrev jag dit ?bara gört? i marginalen och gjorde just det.
Genomförde.

Koltrasten sjunger mig god morgon där jag står i hunden och känner stretchen genom ryggen. Morgonyoga på altanen är ändå bästa uppvaknandet.
Solen viskar lovande bak molnen och jag vågar hoppas på en fin dag.

Hela huset sover och jag njuter av att kunna börja dagen i ett sådant lugn. Känner nästan lite stress över att halva sommarlovet passerat och jag ska tillbaka till vardagssnurret igen om en månad.
Jag trivs verkligen så här.

Gårdagens fullbokade aktivitet byts idag mot total ledighet.
Tänk om jag fick en dag med soligt altanhäng.
Vilken lycka.

Fjärilarna hänger gigantiska och spöklika i det mörka taket inne i tunneln intill Haga. Bellmans strof ristad på väggen.

Vi rullar sakta hemåt. Köbildning.
Besökt muminmormor och promenerat längs memorylane hela vägen till centrum.
Sett stora lekplatsen jag lekte på som barn. Den var större då. Och det inte för att jag var mindre, utan för att det var fler klättertorn med fler våningar. Blått.
Vi lekte kull och flög mellan tornen och hoppade från höga höjder. Klättrade och flängde.
Förmodligen för farligt för dagens barn. De tycks ömtåligare än min generation.

Mitt i lekparken rann också ett vattendrag, det började med en djup brunn högst upp i parken och rann sen stegvis ner och ut i en rejäl pool. Grund plaskdamm. Där lekte vi varma sommardagar. Badade och stänkte omkring.
Nu. Fylld med sand.
För farligt för dagens generation.

Men jag överlevde. Utan brutna ben. Och kul hade jag. Utan mobil. Med kompisar.
IRL.