Att en dag bara kan försvinna så där.

Gårdagen genomsyrades av storpojkens uppkörning. Förmiddagen ägnade jag mig åt att köra runt i byn med honom för att piska honom lite extra kring uppmärksamheten vid övergångsställen och korsningar.
Efter lunch tog han sig till större staden för sin uppvärmningskörning med körskolläraren och sen var det dags för uppkörning.

Både jag och far i huset var skitnervösa och otroligt nyfikna, så vi slog våra påsar ihop och for ner till trafikverket för att plocka upp vår älskade förstfödde.
Hade han klarat kortet? Fick han ösregn under hela uppkörningen? Var hans examinator superpetig och kuggade honom för något trivialt?
Jag var så nervös när vi körde in på parkeringen. Vi var i tid och han skulle inte vara klar förrän om tjugo minuter.
Men där stod han. Redan?
Var det ett dåligt omen? Fick han inte köra klart?

Men straxt såg vi ett leende på vår annars så seriösa gosse och mitt hjärta sprack i tusen bubblor av lycka.

Min son har körkort.
Och där bockar jag av ännu ett delmål. Han vet vad han ska göra de kommande tre åren och tiden därefter oroar jag mig inte för.
Känns som att han är stabil i livet nu. Nu klarar han sig.

(Fäller en tår av stolthet, över både mig och gossen.)
Mission accomplished.

Lungorna brinner och benen tigger om nåd. Pannbenet är det som piskar mig framåt.

Efter att ha assisterat på barngruppens judoträning beslöt jag mig för att ge kroppen ännu en veckas vila från just judo. Med tanke på hur mycket bättre ryggen mår, vill jag se om det kanske kunde bli... bra.
Jag kom på mig själv idag med att inte vara rädd när jag skulle hosta. Jag har varit så van vid att det gör enormt ont i ryggen när jag hostar och nyser att jag alltid blir rädd när det är dags.
Men idag hostade jag. Bara så där. Utan rädsla och utan smärta.

Istället jag mig ut och sprang. Valde ett intervallpass i stege. Fyra minuters snabbt tempo, tre, två, en minut snabb. Med halva tiden i lugnt tempo emellan.
Och det var jobbigt. Eller jag kämpade ordentligt. Lungor och ben ville stanna långt innan tiden var ute och jag fick verkligen jobba för att hålla fötterna trampande.
Men lika jobbigt som intervaller är tufft lika underbart är det för att det snabbt är över.
Och nu ligger jag här och ska mysläsa min bok med en skönt trött känsla i hela kroppen.

Ändå. Tänk. Ändå finns det en del av mig som skäms över att jag skolkade från judo.

Jag och mitt kaffe sitter på altan. En blöt.
Monsunregnet kom till sist och lämnade en mycket blöt värld efter sig.

Med regn i sikte styrde vi mot den kungliga svängen imorse för att göra ett återbesök i det blågula varuhuset. Ikea.
Storpojken har bytt golv i sitt rum och köpt ny bänkskiva för en gigantiskt arbetsbänk. De skivorna blev dessvärre fel och en tripp tillbaka för byte blev nödvändig.
Gråter sist som skrattar först tänkte jag och tvingade in skocken på lampavdelningen och fick till mig en ny badrumslampa. En tripp till Ikea görs aldrig i onödan.

Hör droppande från poolskyddet och inser att jag ska inställa mig på judomattan om en halvtimme. Då tränar barn mellan nio och tolv. Sen är det vuxna.
Funderar.

Efter att nu vilat från judo nöstan helt i tre veckors tid känns min rygg enormt mycket bättre och min onda armbåge också.
Bör jag vila någon vecka till?

Bör jag vila lite mer?
Risken är ju att jag blir skadefri.

Vilar fötterna på den stängda poolen och myser till fågelsången. Solen värmer mina axlar och jag funderar över det enorma regnovädret som skulle komma idag.
Mannen var noga med att dra in utemöblerna mot väggen under tak igår kväll med tron att det skulle komma ett hiskeligt skyfall.
Men nu sitter jag och njuter i solen och kan inte se annat än slöjmoln på himlen.

Jag vägde mig imorse och kunde se att jag kommit ner 900g till. Känner mig nöjd och tacksam. Nöjd för att jag nu lyckats droppa nästa fyra kilo totalt och bara har ett sista kvar till målvikten. Tacksam för att det varit så lätt. Inga konstigheter alls.

För ungefär sex veckor sen bestämde jag mig för att gå ner några kilo för att jämna ut vikten mellan mig och min sparringpartner i judo. Eftersom vi tränar kata, för en framtida svartbältes gradering, behöver vi klara många olika typ av kasttekniker och lyft av varandra. Då blir det komplicerat och jobbigt när vi väger omkring fem kilo olika.
Jag som haft mest fokus på att bli stark och kunna maxa i bänkpress har inte lagt någon större tanke på hur mycket jag väger. Och vartefter jag kunnat öka vikterna i gymmet har jag också ökat på vågen.
Men när jag kände hur tung jag blev för vännen att lyfta... Nej. Det ville jag jämna ut.

Så mitt första steg var att plocka bort alla kvällsmackor. För dem var dagens höjdpunkt. Bröd är mitt knark. Jag är beroende och skulle kunna leva på bröd.
Men bröd ger enorma mängder kalorier plus att min mage mår ofantligt mycket bättre utan bröd. Det vet jag sen innan.
Från att varje dag ha knivar och bubblor i magen till att packa den med bomull. Bara genom att sluta äta bröd.
Men sen har jag syskon med glutenintolerans. Så det kanske finns nåt spår att det.

Att plocka bort allt godis, snacks, glass och sånt var lätt gjort. För det är sånt jag äter otroligt sällan. Tycker bara om glass. Och bröd.

För att kunna kontrollera balansen mellan in och ut av kalorier använder jag appen lifesum. Det gör det enkelt att se om jag måste ta en extra löprunda eller bara ta bort pastan till middagen. Det är jättesmidigt.

Så jag har inte lidit eller kämpat massor. Men sen handlar det ju bara om några kilo.
Sen ska jag lyckas hitta balansen för att stanna där också.
Men det kan nog samma app hjälpa till med.

(Inget betalt samarbete)

Solen i ansiktet. Sträcker mig med händerna mot himlen, snälla ge oss värme. Böjer ned överkroppen med benen raka och könner stretchen dra i hela baksidan. Från låren, genom rumpan och längs hela ryggraden. Det känns bra.

Varje morgon börjar jag med någon typ av stretching. Yoga. Just nu gör jag alltid solhälsning A, trasdockan, duvan och avslutar med barnet. Och den här årstiden, när jag kan stå på altanen, i bästa fall med solen i ansiktet, är helt underbar.
Bättre start på dagen kan jag inte få.

Jag gör en kopp kaffe. Tar min bok, Tamara McKinley, och solglasögon (kan ju i alla fall låtsas att det är sol) ut på altan. Placerar min lilla stol på en bra plats (om det finns någon som det eventuellt kan komma lite sol på) och väntar på att kaffe blir klart.

Sen tar det mig fyra vändor in igen innan jag äntligen får sätta mig på min (nu faktiskt, i alla fall för ögonblicket, soliga) plats på altan.
De tre små kockarna i köket fixar amerikanska pannkakor, vilket standardiserat innebär minst tre ronders trivialt tjafs, vilka jag måste kliva in och döma. Femtonåringen ringer upp, från resan pp väg mot Ikea, minst två gånger för att ge mig diverse mätuppdrag gällande hans rum med inventarier.

Solen försvann kvickt.
Men nu sitter jag åtminstone här. Huset blev tyst, så där läskigt tyst som det bara kan bli efter en stund av tvister och livligheter.
Små kockarna är färdigätna och jag tänker inte gå in och se hur köket ser ut nu. För nu sitter jag här.

En liten stund bara.

Morgongröten står på svalning. Hallonen ser så läckra ut i sin frostiga blekhet.
Det är lördag morgon och dagarna flyter ihop alldeles så här på sommarlovet. Lördag hela veckan.

Jag sippar på mitt kaffe och funderar över dagen. Vad ska vi hitta på?
Själv vill jag få in ett löppass, men det kan jag ta ikväll. Annars då? Går det någon bra biofilm? Ska man jaga iväg barnen någonstans? Vart?
Eller får jag ligga med en bok hela dan?
Åh. Om bara solen kunde titta fram.

Doften. Den underbara doften.
På spisen fräser champinjoner och babyspenat i vitlök och smör. Mina smaklökar trånar.

Barnen ska få pizza. Hemmagjord med skinka, paprika och ost. Föräldrarna gör en sallad med fräst svamp istället.
Familjen samlad i det stora grå huset igen. Middag runt det stora svarta ekbordet. Samtal och skratt. Kärleksfulla gliringar. Mätta magar och tomma tallrikar.
Precis som jag vill ha det.

En gång i tiden satt jag vid ett annat köksbord. Mycket mindre än det här. Mitt emot mig satt mamma. Köksklockans tickande gav tystnaden ett alibi. Mamma och jag. I ett litet kök någon helt annanstans.
Hon gav mig tystnaden. Det vilsamma i tvåsamhet.
Nu kan jag ge henne mångfalden. Glädjen i sällskapet av fler.

Tiderna förändras.