Fjärde och sista veckan av lågrepsyräning. Det som först kändes så lätt och snabbjobbat har nu tagit ut sin rätt. Känner mig trött och sliten i gymmet. Kraftlös.
Nästa vecka börjar jag en fyraveckors period med lågreps. Set om 15-18 rep.
Funderar till och med på att låta huvudövningarna ingå i samma plan. Annars körs de ju alltid i 3-5 reps.
Måste forska lite.

Men trött är jag. Väldigt trött.

Så här ser min träningsdagbok ut. Övningarna som innehåller en stång får tillgodoräkna sig 5kilo extra. För stången väger drygt det.
Jag har jobbat med träningsdagbok i flera år och det är kul att kunna gå tillbaka och se hur det såg ut för länge sen. Plus att man kan utvärdera och se hur det gick vid perioder som jag vet att jag varit sjuk på, bortrest på eller mått dåligt i på annat sätt.
Man lär sig känna sig själv.

Så. Nu har nog alla klassmöten avklarats. Och lagom till det börjar anmälningslapparna till utvecklingssamtalen ramla in. Det är en evighetsmaskin!

Eftersom jag inte ens hann bli klar med middagen innan mötet, tur man har duktiga söner, fick jag äta när jag kom hem. Och då hade redan judon börjat. Som jag anade. Missade idag igen.
Blev en vilodag istället. Sådana ska vara bra har jag hört. Fast det sägs ju sånt om allt...

Ibland tar man fram kostymen och låtsas vara supermorsa för en stund. Det händer inte så ofta, men när lusten faller på gäller det att agera.
Idag till exempel. Tråkig mellis var allt som fanns att tillgå i det stora blå huset. Så jag slängde ihop lite riddarbröd. (Läs; scones)
Smaskigare mellis får man leta efter!

Idag står det faktiskt bara ett föräldramöte på schemat. Igår var det fyra. Vi lyckades klämma oss igenom tre. Bra ändå kan jag tycka! Det är tur man är två!
Tyvärr bidrar kvällens möte med ännu ett missat judopass. Har inte hunnit med ett enda på två veckor nu. Eller det är inte helt sant, förra veckan drogs jag ju in på zumba istället...

Mina ben mår för övrigt bra idag, trots gårdagens urladdning. Hade lite ömma knän imorse, men det gick över. Imorse förresten! Det var ju snarare inatt, 3.00 Så det kan ju vara av den anledningen bara.
Känns bra att inte kroppen protesterade mer i alla fall.

För sex veckor sen började jag Asics Pace Academy Challenge. Loggade in den senaste tiden för ett femkilometerspass och fick ett upplägg på fem intervallpass anpassade för att förbättra mitt tempo.
Det har varit jättekul att följa de träningsuppläggen. Jag har lagt dem på söndagar och kört en lite längre runda i lugnt tempo på onsdagarna.
Målet har varit att ha roligt och att komma igång igen. Att få in mina rundor ett par gånger i veckan.
Ofta har intervallpassen kännts långsamma och jag har mestadels hamnat snabbare än planen. Kanske att jag förbättrat mig snabbt.
Igår åt jag så lite pasta till min i övrigt standadiserade lunch gjord på ägg och makrill. Planen var att köra det sista passet. Finalen. Löpning fem kilometer på en tid upplägget räknat ut. Ett tempo på 6.10

Det gick bra. Det gick skitbra!
Tog ut mig fullständigt. Satsade allt, som det testlopp det var. Med blodsmak i munnen och alldeles snurrig i huvudet föll jag över mållinjen med ett tempo på 5.19 per kilometer. En förbättring på sex minuter totalt!
Så otroligt nöjd! Känns som att jag börjar komma tillbaka till gamla löptider igen.

Fast. Jag skiter ju i tiden egentligen.

Fullmånen ger världen ett spöklikt sken. Skuggorna målas markant svarta. På något sätt är det vackert.
Natten är en märklig tid.

Tro det eller ej, men nu är banne mig rutorna rena i hela det stora blå huset! Känner mig svårt nöjd. Och svårt trött i ryggen. Spännande att se vad den säger imorgon.

Utanför sovrumsfönstret har gräsmattan blivit fläckig av flera gula höstlöv. Och barnen yr förbi på den nya linbanan. Vädret ligger och väger mellan höst och sommar just nu känns det som. Det har varit kallt morgon och kväll idag. Så där kyligt kallt att det biter i huden. Men samtidigt har det funnits en stunds värme under dagen som var alldeles otroligt varm. Så där att jag fick flytta mig till skuggan med min kaffekopp.
Det var även det sköna vädret jag fick med mig på promenaden till skolan. Hämtade lille E och fick en nypa frisk luft.
Det har varit på tok för lite skolpromenader på sistone. Men så har det ju regnat också.

Gårdagens middag bestående av pizza och tårta till efterrätt gjorde verkligen sitt för dagens pass i gymmet!
Helt underbart kändes det.
Böjen som varit lite nervig på sistone, sen jag kom igång med löpningen igen, gick otroligt stabilt och kontrollerat till. Kände mig stark och lugn!
Jag vet inte om det är mitt psyke som spelat mig ett spratt gällande just böjen i kombination med löpningen. Jag har haft en stark rädsla för att löpningen ska göra mina böj försvagade och kraftlösa. Att jag saboterar för mig själv bara för att jag lufsar omkring utomhus två gånger i veckan. Behöver det vara så?
Kan det inte ge mina ben en uthållighet? En kompletterande träning?

Hur som helst. Idag kändes det kanon och jag gjorde med lätthet den progression jag önskar. Vilket får mig att fundera över mina måltider.
Mina halvdana sallader till lunch kanske borde förbättras något. Jag är ju inte någon älskare av att fixa en lunch till mig själv i min ensamhet. Då skrapar jag bara ihop gårdagens salladsrester och slänger på ett ägg, typ. Kanske lite skinka också.
Så förbättringspotential finns.

Nu tänker jag käka upp de pizzabitar jag inte orkade igår.

När vi accepterar våra gränser kan vi passera dem.
- Albert Einstein


Japp. Så är det.
Jag måste känna till var jag börjar och slutar, vad jag klarar och orkar, både psykiskt och fysiskt innan jag kan förstå hur jag ska komma vidare. Och faktiskt lyckas.