Jag är så stolt över mina stora gossar. Äldsta går sista året på Natur och känner i år att tempot är mycket lugnare och allting mycket lättare. Till och med sista kursen i matte som han valt extra är plötsligt jätteenkel. Handlar mest om logik.
Tänk att han snart har klarat av sina tre gymnasieår på en av de tuffaste linjerna på den tuffaste skolan med de högsta meritpoängen. Och han kommer inte ens ha fyllt arton när han går ut!
Och min näst äldsta som just börjat Teknik och tydligen kör lika många mattekurser som Naturarna. Och han trivs riktigt bra och känner att allt flyter på som det ska. Har första riktiga matteprovet på fredag, men känner bara lugn inför det. Även han är ju ett år yngre än de andra.
Mina underbara gossar. Mina stoltheter.
De ger mig lugn. De behöver jag inte oroa mig för.

Med pulsen dunkandes i öronen går jag ut ur klassrummet. Ställer mig i korridoren utanför och drar några djupa andetag.
Tar en sväng förbi rektorns kontor. Hon sitter i möte.
Det är helt galet vad arg man kan bli över ett gäng små skitungar. Inne i klassrummet råder total anarki! Någon ålar omkring på golvet, en har gått ut i kapprummet för att sparka boll, någon leker med en leksak hemifrån medans en annan hänger uppochner på sin stol.
Det pratas tvärs över klassrummet och de som faktiskt gör vad de ska är ytterst lätträknade. Mitt inre håller på att brista fullständigt. Jag tar ännu en lov förbi rektorns kontor. Fortfarande möte...
Stackars fröken, som inte alls är någon fröken utan är tänkt som en resurs, har blivit inslängd i något helt oplanerat och kämpar med att göra vad hon kan. En eloge till henne!
Men detta är helt ohållbart!
När lektionen är slut får jag äntligen tag i rektorn. Efter ett känsloinstensivt samtal från båda håll, den ena lika frustrerad som den andre, går vi åt varsitt håll.

Jag åter in i klassrummet. Plockar med mig min son. Och går hem.