Jag såg en plats på ett fotografi. Vackert så det tog andan ur halsen!
Dit vill jag! Den platsen vill jag besöka, vara på, andas i!
Jag hade inte den blekaste om var det låg eller hur man tog sig dit, men att jobba på en flygplats har sina fördelar. Ofta finns det beresta människor där, kollegor som hört och lärt mycket om världen.
Så även nu. Visade bilden för jobbarkompisen. Hon visste direkt var det låg och hur man tog sig dit!
Så nu. Resa bokad.
Jag och maken ska på kärlekssemester.
Italien var det visst.

Italien, Cinque Terre

Ugnsstekta kycklingklubbor utgjorde en smaskig middag. Kryddigt och knaperstekt skinn är bland det godaste som finns.
Så fort måltiden var avdukad och köksbordet rentorkat övertogs det av husets storpojke. Den som fyllde sjutton nyss.
Med stor lycka som sken genom hela hans varelse plockade han fram sitt nyinköpta Lego. En gigantisk förpackning på någonting runt femtusen bitar som snabbt täckte hela bordsskivan. Det största Lego vi haft i detta hus.
Det är en häftig kreation byggt, inte som vanliga Legoset brukar vara utformade utan mer som det byggs i världarna på Legoland. Ytterst detaljerat och iderikt. En hel stad, från gammalmodig till modern. Temat kommer från Legos egna Ninjago. Som en Chinatown. By brick.

Tiden är av absolut ingen betydelse!
Ändå jublar jag inombords när jag lyckas genomföra femman i ett tempo som är bättre än jag lade upp som plan. Varför har jag ens en plan när jag inte bryr mig om tiden?!
Jag springer för att jag känner att astman behöver det, för att kroppen och själen njuter av det och för att jag vill.
Och det jag njuter allra mest av är känslan av att det inte är något märkvärdigt med att ge mig ut och springa en sväng. Det är något jag kan göra med lätthet.
Och just den känslan gör att jag känner mig stark.

Ja. Vad tog det? Två dagar, sen började larmet om löss rusa runt.
Jag skickade en önskan till samtliga klasser i grundskolan om att de skulle kolla efter löss redan innan skolstart. Tänkte vi kunde förebygga. Men det gick ju så där.
Nu blir det till att luskamma dagligen för att se att vi inte råkar på några. Blä!

Det är ganska bra med sådana där klassgrupper på facebook, väldigt smidigt när man vill diskutera saker och ting, fråga om läxor eller bara larma om löss. Lättillgängligt och det blir inga konstiga mailtrådar som förvirrar.

Så nu gick luslarmet. Då börjar vi morgonen med kamning.

De nybakade gifflarna min söta elvaåring knådade ihop till middagen igår smakade så otroligt gott att familjen smaskade i sig dem i ett nafs. Mycket bra bakat!
Det är så han får göra dem igen.

Med hårfärg i håret väntar jag in tiden. Snällt ställde maken upp att kladda in hela min kalufs, trots halsont och allmän sjuklig. Mycket snällt!
Middagen är i övrigt undandukad, skolbarn iordning inför morgondagen och sysslor genomförda. Vardagskvällen har anlänt. Och med den lugnet. De stora barnen har gått in till sig och i soffan sitter den 'lilla' familjen framför tv'n.
Ute lyser solen upp grannhuset på sin väg ned bakom horisonten. Som en sista suck innan farväl. Jag sätter på tevatten och slår mig ned hos dem i soffan. Fick min tidning idag. Damernas Värld.
Min stund av glamour.

De kommer nersläntrandes en efter en. Den nyblivne gymnasisten allra först. Till och med före mig. Det gör något med nerverna att vara ny.
Lilleman, som inte kunde sova förrän han fick mitt linne att ligga och snusa på, kommer upp sist. Fortfarande med linnet under armen. Som sagt det gör något med en att vara ny. Spelar ingen roll om man är ny i gymnasiet eller i första klass. Det är pirrigt.
Det blir spännande att höra hur de kommer att ha haft det idag. Första riktiga skoldagen.

Se så fina gossens gifflar blev! Vilket urgott tilltugg till dagens middag.