Spindeln placerades alltså på hyllan på kontoret i väntan på att mannen skulle ta med den till jobbet och kompisen dagen därpå.
Jag höll mig långt därifrån och var allt annat än nöjd! Muttrade surt och var allmänt tjurig.
Sen glömde naturligtvis mannen bort att ta med sig den nästa morgon och jag började bli orolig att den kunde ha rymt! Tänk om den inte stod där längre?! Jag blev tvungen att öppna dörren, kliva in på kontoret och titta så att plastlådan verkligen stod på hyllan och inte hade ramlat ner och öppnats!
Men den stod kvar. Spindellådan stod blickstilla kvar i bokhyllan.

Så gick dagarna. För naturligtvis glömde mannen bort det upprepade gånger! Och jag kollade titt som tätt att den inte ramlade ner.
Efter några dagar började jag undra om den kunde ha smitit från sin plats på hyllan?! Tänk om lådan var tom?! Nu blev jag riktigt nervös och blev ju såklart tvungen att säkerställa att den var i lådan och inte någon annanstans!
Men hur? Den stod ganska högt upp.
Jag fick ta en stol och försöka luta mig framåt, men ändå på så stort avstånd som möjligt. Och jo. Hu! Det var något svart och ludet i lådan. Skönt! Då vet jag var den är i alla fall, tänkte jag och gick ut och stängde dörren noga.
Dagarna gick och fler med dem. Dörren hölls konstant stängd, men jag var ju tvungen att kolla att den verkligen var kvar i lådan med jämna mellanrum!
Och sakta men säkert vande jag mig. Till slut behövde inte dörren ens vara stängd längre.
När det så nästan gått två veckor började jag tycka synd om henne, för det var en hon, så mycket hade jag fått klart för mig. Hon som bara satt i en plastlåda i bokhyllan på kontoret. Och att mannen inte alls planerade lämna tillbaka henne hade jag ju också begripit vid det här laget.
Så till syvende och sist sa jag åt mannen att så här kunde hon ju inte ha det! Du får ju för tusan fixa henne en ordentlig bostad!
Mannen fixade snabbt ett terrarium med en tjusig orkide i och spännande bakgrund på och spindeln flyttade helt sonika ut till köket.

Nu har vi nog haft henne i ungefär fem år och hon har ömsat skinn två gånger och jag har kommit så långt att jag tycker att hon är riktigt söt!
Det är mysigt med ett litet djungelinslag i hemmet.

Men nog är det lustigt. Hur anpassningsbara vi människor är och hur snabbt vi kan vänja oss vid saker och ting.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...