Gymnasievalet.
Så har jag suttit på mitt andra informationsmöte om detta, och fler kommer det att bli.
Denna mängd av inriktningar, program och behörighetsmöjligheter.
Det är enormt svårt.

Första steget är att komma underfund med vad pojken tycker om och vad han är bra på - rita och konstruera.
Sen tar vi det därifrån.

Det är knappt så jag tror det är sant!!
Men nu har jag så äntligen spräckt den mytomspunna vikten av 45kilo i bänkpress!

Började göra mina femmor på 45kilo och fick ihop mina fem set ganska problemfritt. Och eftersom jag vet hur rädd jag är för denna viktgräns tänkte jag att det är lika bäst jag gör ett set på ökad vikt direkt. Så jag bevisar för mig själv att det inte är några problem!
Så jag lade på ett kilo till och tröck upp den fem gånger till. Tjoff bara!
Knappt nån skillnad viktmässigt ju.
Där ser jag, vad var problemet liksom?

Underbart!! Nu går jag mot nya vikter.

Laddar med ännu en kopp kaffe innan det är dags att ta sig an bänkpressen. Känner för att jobba hårt idag.

Värmer mina iskalla händer runt kaffekoppen och kikar för första gången sen länge på Nyhetsmorgon. Cyklat med lillkillen till skolan och trots mössa och vantar är jag kall rakt igenom innan jag kommit hem igen.
Höstlöven pryder diken och luften är klar, det är riktig höst där ute.

Glädjen över att ha fått tjänsten jag sökte kryper sakta inpå. Förstår inte hur den tar sådan tid på sig. Känslor är obegripliga.
Kanske är det nervositeten i den långa väntan som gör att det blir svårt att ta in. Att ta in att jag faktiskt fick det.
Jag fick jobbet.

Tekoppen urdrucken och barnen i säng. Historieläxa förhörd, stavningsläxa checkad och svenskaskrivning påbörjad. Tror vi har koll på läget.

Vilket jag inte hade igår uppenbarligen. Koll, alltså. Kom på gossens läsläxa straxt före läggning, så det blev han som läste saga den kvällen.
Nu kan man tycka att barnen ska lära sig komma ihåg sina läxor själv, och det jobbar vi på, men åttaåringen ställer jag inte så höga krav på just inom den fronten ännu.
Däremot vill jag gärna att tioåringen fixar detta. Men alla är vi olika och han har lite mer av annat i sitt huvud. Hans historieläxa kom vi på idag. En stencil full av instuderingsfrågor att memorera tills imorgon!
Frågor fyllda med namn och årtal på händelser och död. Shit!, tänkte jag.
'Det där kan jag så gott som redan', sa sonen i telefon när jag sa att lek med kompis var inte möjligt när han glömt göra läxan. Jag var mer tveksam, om jag måste va ärlig.

Sonen kom i alla fall hem, satte sig på köksstolen och bad mig förhöra.
Sen svarade han klockrent rakt igenom hela stencilen! Varenda årtal och namn kom på rätt plats och jag blev mäkta imponerad.

Man ska inte tvivla.

Sallad med kålrot och brieost och ett glas plommonjuice. Känner mig nästan löjligt hälsosam efter morgonens promenad. Eller ja, ok, jag sprang nog mer än jag gick.
Men skönt var det och benen mådde ju prima sist, så jag kör som jag känner för.

Gårdagens knäböj satt perfekt och jag kommer öka vikten vid nästa pass. Jag har insett att med den ynkliga vikten jag jobbar på så behöver jag inte vara så rädd än. Ser andra jobba med så mycket tyngre. Vilket är lite skönt faktiskt, att jag liksom har tappat respekten för tyngden och gör den inte till nån stor sak. Jag bara lyfter.
Snart är jag uppe i min målvikt på 60kg, och inte heller den är ju nåt i jämförelse med andras 90kg.
Jag gasar vidare.

Trötta ben.
Två dagars jobb avslutade och nerverna börjar lägga sig. Tjänsterna tilldelade och jag kan äntligen andas ut, låta axlarna sjunka ner och låta hjärnan slappna av
En tjänst gick till mig!
Jag kommer nu få min första fasta tjänst på typ sexton år. Galet!

Grattis till mig. Tidens som hemmafru är förbi. På riktigt.

Brasan sprakar i kaminen medans höstvindar sätter trädkronorna i svaj utanför.
När det blåser kallt får man tända en brasa för att värma sig. För att gottgöra eller förbättra situationen.

Som att leva med en annan människa. När oenigheten sätter viljor i obalans får man försöka gjuta olja på vågorna.
Idag har diskussioner skapat svallvågor här hemma. Vi kan inte alltid se allting på samma sätt, viljor är olika och målbilder kanske likaså.
Dividerats har det gjorts. Vad krävs för att den ena ska känna att något är positivt och vad får den andra att tycka lika? Hur långt kan vi sträcka oss och var kan vi mötas? Finns det en gyllene medelväg?

När känslor är inblandade kan det ibland gå hett till. Kan behöva brytas och tas andningspauser. Det viktiga är att inte ge upp.
För alla vinner på kompromisser.