För två år sedan var löpningen mitt stora fokus. Jag hade haft siktet inställt på Lidingöloppet hela året och sprang lätt 17km på raken minst en gång i veckan.
Jag var i mitt livs form. Löpmässigt.
Dagen före tävlingen blev jag kraftigt förkyld och min astma därmed försämrad i samma omfattning. Att gå upp på övervåningen tog musten ur mig och jag levde med inhalatorn i handen. Det blev inget lopp.
Det blev en stor besvikelse.

Året därpå var judon mitt stora fokus. Tränade alla pass och extra däremellan. Jag siktade på gradering.
När hösten kom tog jag brunt bälte.
Löpningen hade jag naturligtvis bredvid hela tiden, men det blev aldrig några sjuttonkilometers rundor.
Däremot fick jag fler löparkompisar och vi gjorde ett stafettlopp tillsammans. Det var också jättekul.

I år har mitt stora fokus legat på styrka. Med inriktning på styrkelyft, det vill säga marklyft, knäböj och bänkpress. Jag har absolut inte några tävlingsambitioner på den fronten utan vill mer se om jag klarar av att nå mina egna mål - den egna vikten i samtliga moment.
Som en effekt av detta fokus har jag de senaste månaderna plockat bort så gott som allt annat. Det har blivit väldigt lite judo och väldig, väldigt få löptillfällen. Om några alls faktiskt.

Det har ju nu börjat göra sig till känna genom min astma som inte riktigt är överens med mina bortprioriterade konditionspass. Den har blivit sämre, mycket sämre.

Så jag funderade. Tänkte att något måste göras. En rask promenad borde inte slita så mycket på benen.
Sagt och gjort, jag klädde mig för en svettig sväng till fots och begav mig av med spotify i öronen. Laddad med inhalator, som jag aldrig behövde förr.
Målet var rörelse i 45-60 minuter.

Det tog inte många meter innan egot började gräma sig över pinsamheten att vara ute och promenera! Trots att jag tog långa snabba kliv som riktigt kändes bak i rumpa och lår.
Jag som brukar vara den som springer är nu bara ute och spatserar!
Jag höll bestämt hakan högt och trotsade mitt egna ego med tanken att jag vet varför jag gör det här och det finns en poäng med varför jag inte springer.

Det tog en kilometer. Sen sprang jag.
Men jag tog pauser. Många långa pauser av raskt promenerande.
Det kändes att det var helt olika muskler som jobbade vid löpning och gång. Så kanske var det bra att varva?
Hur som helst kom lyckoruset efter halva sträckan och jag njöt som jag inte gjort på länge. Det var en helt underbar sväng ute i friska luften!

Fick ihop rörelse i 48 minuter. Så målet blev ju nått.
Nu får vi se vad benen säger imorgon. När det är dags för knäböj igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...