Förvirrat stänger jag av larmet på mobilen. Får prova ett par gånger innan jag i mitt halvsovande tillstånd hittar lösningen, på grund av senaste uppdateringens förändringar.
Drömmen håller fast mig och jag är skitförbannad. Får lov att titta mig omkring ordentligt för att överyga mig själv att jag är i verkligheten nu.

Drömmen var en ilsken sort. Om barn som inte vårdades ordentligt, om föräldrar som inte brydde sig och om stökiga rum och sprit i största allmänhet.
Drömmar är obegripliga. Ändå tror jag på tolkningsmöjligheter.
Hjärnan använder sömnen för att begrunda känslor och tankar från dagens upplevelser.

Så varför drömmer jag så ilskna drömmar nu?

Känns lite som deja vu.
Samma matsal, samma rektor, samma bildspel. Bara andra föräldrar.
Tredje föräldramötet denna vecka. Tyvärr krockade det med tvåans, men det fick mannen gå på. Så det spelade ju ingen roll.

Jsg som gick på niornas möte fick diskussionen om gymnasieval och kommande möten om det.
Jippi! Ännu mera möten.

Med äldsta gossen var det så enkelt. Han visste ju precis vad han ville bli redan som fyraåring.
Med nuvarande niondeklassaren är det en helt annan sak. Han har starka sidor och favoriter i ämneskategorin, men vad han vill jobba inom finns det inte den blekaste aning.
Så lite samtal med studievägledaren är nog på sin plats.

Håller tummarna att jag får följa med.

Så har vi hejat fram det första gänget. De som tillhör vad vi i dagligt tal kallar låg- och mellanstadiet.

Under en timme satt vi i gräset på vår picknickfilt och mös medans ungar i en rörig ström rasslade förbi.
Några sprang som galna med svetten ymnigt flämtandes i tinningen, andra släpade fötterna i gruset och kämpade med att få tiden att skynda mer än dem själva. En del höll hårt om kompisen och andra drog ifrån. Ett och annat yngre syskon kunde tryggt hålla storebrors hand och några tog sats i några meter ivrigt påhejade av oss från kanten.
Alla rörde de sig utomhus under en hel timme och det är väl huvudsaken.

Min åttaåring är av den springande sorten. Slår rekord år efter år. Han bara är sån. Född åt det hållet.
En del har det i benen. Det syns.

Skoljogg.
En dag jag alltid packat fikakorgen och tagit med de små hemmavarande gossarna till ängen bakom skolan för att kunna heja när de äldre sprang.
Tack vare att jag dels har flera barn i olika klasser och dels varit judotränare under så många år gör att jag känner enormt mycket barn i skolan. Det finns väldigt många att heja på!
Det är jättekul.

Och tänk. Till och med i år kan jag få komma dit och heja. Är ju ledig.
Så nu är det dags att packa fikakorgen.

Minns en gång för länge sen.

Första föräldramötet för barnen i förskoleklass. Vår äldsta son hade precis börjat skolan. Allt var nytt.
Jag ville vara en supermorsa, engagerad till tusen, jag visste ju att jag hade många år inom skolvärlden framför mig.
Satt och lyssnade, frågade, deltog på alla sätt jag aktivt kunde på detta första möte med föräldrarna. Ville ju visa att jag var en förälder att räkna med.
Så går mötet. Och sakta inser jag att där finns en förälder till med många barn. En väldigt laidback mamma, tryggheten själv. Hon satt med erfarenheten från fem eller sex tidigare barn i skolstarten.
Jag minns hur jag tänkte att; 'tänk att hon är här med sitt sista barn till förskoleklass och jag med mitt första. Åh, vad skönt att jag har allt mitt framför mig! Tänk vad hemskt när det är förbi.'

Så satt jag idag på första mötet i förskoleklass. För mitt sista barn i skolstarten.
Så gick jag varvet runt.
Det gick precis så fort som jag var rädd för.

Jodå, men så att, jag äter glass. Bara så där. På en tisdag!

Tvätten är igenom. Hänger på tork och kommer förhoppningsvis på plats i rätt garderob innan kvällen. Men det är ju inte mitt jobb, det får killarna fixa själva. Jag sorterar i högvis och de hämtar.
Köket rent och styrkepasset avklarat. Bara badrummen kvar. Får se hur det blir med den saken. Finns en dag imorgon också.

Styrkepasset kändes helt ok.
Precis som i bänkpress har den vanliga pressen kommit till sitt stopp. Ingen platå vad jag förstår utan bara det att jag behöver träna några pass på samma vikt innan jag kan klara en ökning. Hoppas jag!
Pressen (med stång) ligger nu på 27,5kg och jag gör som i nästan alla övningar tre set på fem repetitioner. Fast nu när det tagit stopp, vilket jag märkte på förra passet, tänkte jag att jag kör fler set. Så det blev ett till idag, sen gick det inte mer.
Gör ett sådant pass till på lör och provar att öka sen. *håller tummarna*
27,5kg känns så ynkligt. Hur ofta ser man inte folk köra med en kettlebell i varje hand på typ 20kg styck?!
Åh! Jag vill förbi 30-strecket!

Knäböjen går fortfarande bra. Kommit upp i vikter som börjar kännas tunga.
Men där är jag ju så nojig rent teknikmässigt. Har ju börjat om flera gånger bara för att jag inte gör helt perfekta böjar.
Filmar mig titt som tätt och jämför med proffsen. Nu har jag suttit och glott på videos i mängder igen och är så rädd att jag gör nåt fel.
Men jag tror inte det nu.
Är rädd att jag går för grunt, men går jag djupare sätter jag mig på backen, och rädd att jag böjer mig fram, men jag kan inte vara rakare utan att falla bak och att bröstet så gott som ligger mot låren är ju för att jag går så djupt.
Stången ska ju gå i en rak rörelse ner och upp. Och det gör den. Ska jag vara nöjd då?

Borde ju göra ett pass med en PT en gång bara för att checka av mina tekniker.
Hmm. Tål att tänkas på.

Att vakna upp till en tom dag är ju för det mesta lurendrejeri. Det är aldrig tomt!
Jag tror att det är en helt ledig dag, men... Först måste jag fixa städning av två badrum/toaletter, få igenom två tvättmaskiner, göra rent i köket, ett styrkepass och sen har jag ju nästa föräldramöte ikväll. Men ja, förutom det så är jag ju ledig.
Allt handlar väl om hur man väljer att se på saken.