Ibland får man ett infall, en känsla eller bara lust för något.
Det hände mig imorse. Och jag valde att agera på det.
Det gör jag nästan jämt, tror nämligen på sådana infall. De brukar leda till bra saker.

För mig handlade det om klubben. Vår kampsportsförening.
Köket är ombyggt av goda medlemmar som fått sina infall att hjälpa till, men sen har det stannat och samlats mer och mer skit där inne. Blivit fruktansvärt stökigt och ingen gör nåt åt det.
Tycker det är styrelsens uppgift att agera på sånt, men den är utbytt och kraftigt förnyad och gör inte många knop alls vad det verkar.

Men igår när jag var där fick jag nog!
Skamligt hur alla bara ställer in tomma kartonger och slänger in äckligt skitiga dräkter i högar på golvet!
Så jag tog och samlade ihop alla kartonger och körde dem till återvinningen. Sen såg jag mängder med sopor jag velat köra till tippen i flera år men inte riktigt fått. Suckade och for hem.

Sen imorse. I regnet på altanen. I funderingarna kring dagens vara eller icke vara, fick jag mitt infall - storstäda klubbköket!
Sagt och gjort.
Två timmar och två vändor till tippen tog det, men nu är det banne mig snygg ordning och reda där inne!

Inte får jag väl nån cred för det, men lite njutfullt i egna själen är det i alla fall.

Sitter och lyssnar till regnets droppande från altantaket. Har en filt om benen och undrar vad som hände med dagens bättre väder. Förväntade mig noll regn idag och mer sol.

På gräsmattan vandrar en orädd duva helt obekymrad över min närvaro och med större fokus på eventuella smaskigheter i gräset. Försökte be henne flyga, men det lyssnade hon inte på. A ja, hon gör ingen skada.

Ännu en ledig dag väntar helt utan plan. Och med detta tråkiga väder vet jag inte vad vi ska hitta på.
Museum kanske? Dinosaurier?
Hmm... Måste kolla lite.

Efter regn kommer sol.
Men straxt efter kommer ännu mer regn.
Idag har skurarna efterlöpt varandra med en gnutta solstänk däremellan.
Svensk sommar i sitt esse!

Tog en sväng ner till grottan. Mitt underjordiska krypin. Mitt alldeles egna svala gym på källarplan.
På schemat stod marklyft, stångpress, stångcurl och så lite avslutande 'good mornings'.
Det gick bra med marklyften, fick till en femma idag på tungvikten 77,5kg, vilket betyder att jag kliver upp på 80 jämna nästa vecka! Sen körde jag fyra tior på 50kg.
Nu börjar vikten kännas i händerna! Jag får verkligen kämpa för att inte tappa greppet i de sista repsen. Funderar på hur jag bäst strategiskt ska hantera det. Tänker börja med att testa kalk och hoppas på det bästa.

Vet att nästan alla kör med vänt grepp på en hand och gissar att det är det steget som kommer sen. Men har fått för mig att det ändå inte är hundra procentigt rätt. Lite åt fuskhållet. Att det bästa är att klara med vanligt grepp.
Så det är ju målet.

Måste alltså jobba på greppet!

Att bygga muskler är roligt. Att se hur styrkan ökar och musklerna växer är ännu roligare. Men det ger faktiskt ett mindre bekymmer! Ett må hända löjligt problem, men ändock något som skapar hinder i min vardag.
Kläder.

Jag är bredaxlad. Har faktiskt alltid varit och är väl född sådan. Det har alltid varit en fördel för mig i klädväg då kläderna hängt bra där de ska.
Men nu är jag ännu mer bredaxlad och det har passerat höftlinjen för länge sen. Det gör att jag ser konstig ut om jag inte tänker på klädseln.

Jag har forskat lite i detta och försökt ta lärdom av Trinny & Susanna. Där har jag förstått att jag ska försöka jämna ut bredden på höft och axel och dessutom markera midjan. Det vill säga inga kläder som bara hänger rakt ner. Och absolut inga korta ärmar, det måste antingen vara hellånga ärmar eller linnen!
Jag har testat dessa teser på varierande sätt och det stämmer verkligen! Därför går jag konstant i linne.

Men jag tycker det blir så tråkigt. Samma sak om och om igen liksom. Försöker lära mig använda klänning mer nu sommarvis, men känner mig ofta för uppklädd i det. Gillar mer shorts.

Så jag har en jakt på gång. Variationer på lagom snygga linnen. Söker med ljus och lykta.

Svetten ordagrant skvalar om mig när jag äntligen ramlar fram till farstutrappan.
Segnar ner och hämtar andan.

Det var otroligt skönt att få springa av sig veckans alla arbetspass och tömma varenda lager på energi som fanns kvar. Det finns alltid mer än man tror.

Det må bara söndag, men för mig är det fredag, för nu väntar äntligen två dagars ledighet och en betydligt lugnare vecka än den som just passerat. Väldigt välbehövligt!

Maken tog med sig barnen ut på sjön denna vackra dag och jag fick återigen komma hem till ett tomt hus. Men det gör inget. Njuter av att veta att de har de bra och att få varva ner en stund för mig själv.

Nu väntar ju en vecka med mycket tid för umgänge och eventuella utflykter.

Att jobba helg är ju ingen höjdare i det att man missar roligt umgänge med familjen. Men å andra sidan känns det bättre att vara på jobbet när jag vet att barnen har sin pappa hos sig.

Idag tog de dessutom en rolig utflykt till Nynäshamn för att titta på mängder av snabba båtar inför starten av ett häftigt poker-race.
De hade roligt. Då blir jobbdagen ännu lättare!

I träningsväg är det vilodag. Men jag körde igenom några aktiveringsövningar med gummiband för rumpan. För att stärka mitt knäböj. Det lär kännas imorgon.
Det lär också kännas att gå upp halv fyra för sjätte morgonen denna vecka.
Sen ska jag sooooova.

Ligger raklång och vilar min trötta rygg. Vet inte om det är jobbet eller träning som är orsaken. Kanske kombon.

Denna veckan står sex arbetsdagar på schemat och det är ju ett konstant gående, stående och knäböjande passet genom. Så det är klart det tar på ryggen.

Träning är desto viktigare bara därför.
Idag var det bänkdag. Utan framsteg i det men en ökning i hantelrodd. Och man ska ju se till helheten.
Men när det inte känns som nån utveckling alls i en övning är det lätt att tappa lusten.
Som mina chins och pullups. Kämpat i ett halvår och det är först nu jag börjar känna att ens tekniken börjar infinna sig! Att rörelsen kommer från ryggen och att bålen hålls stabil.
Men jag klarar fortfarande bara tre stycken! Tre stycken!! Så himla futtigt!
Sen jobbar jag med gummiband.

Men. Jag ska se till helheten. Och det går ju framåt.

Ställer mig på vågen och inser att jag blivit närmare tre kilo tyngre!
Förvånat inser jag att min reaktion inte blir vad den en gång skulle blivit. Snarare infinner sig någon sorts känsla av triumf. Min satsning på styrka börjar nu verkligen ge sig till känna. Både till den fysiska formen och uppenbarligen på vågen.

Kan ju vara en anledning till den kraftigt försämrade löpningen!

Förra fredagen sprang vi stadsloppet. En runda på nätta nio kilometer. Och det lät sig inte lätt göras!
Mina kamrater löpte på stinna av endorfiner och glädjerus. Alltmedan jag kämpande tog mig fram kilometer för kilometer.

Jag hade ju dessutom inte den lättaste outfiten. Batgirl. Med mask över hela ansiktet och två slängkappor på det.
Svetten rann både längs näsben och ryggrad. Vilken värme!
Och vilken känsla! Att springa gatan fram och plötsligt höra publikens jubel när de fick syn på oss. Superhjältarna, bland alla andra normala hjältar som rusade fram på sina egna världsrekord.

Alla dessa glada människor som tog emot vårt galna upptåg med öppna armar och alla barn, vars ögon sken upp som guld i vatten när deras idoler plötsligt kom och gav dem high five!
Underbart! Ett minne för livet.

Och hur kul hade vi själva inte innan då! Hur mycket skrattade vi inte åt vår uppenbarelse där vi stod tillsammans i våra Batman och Flash-kostymer!! Galet! Så tårarna rann!

Och då spelar ju hastigheten i löpsteget, eller tiden för målgång, mindre roll. Vi hade 'the time of our life' och vi gav publiken lite glädje på köpet!