Direktlänk till inlägg 7 december 2015
Det är skönt att känna att man lever. Sägs det.
Ibland skulle jag dock vilja slippa känna. Alls.
Sista månaden tog jag en sväng ner till botten. Med undantag för några korta andningspauser uppe vid ytan tror jag bestämt att jag geggade ner mig ordentligt där nere på djupet ett bra tag. Så där smärtsamt att alla andra fysiska smärtor tacksamt togs emot. Eller skapades.
Sånt är livet. Man får ta det onda med det goda. Eller måste.
Det är bara det...
Man kan tycka att den som lärt sig kämpa sen tidig ålder, som vet hur man mår när man mår dåligt, som lärt sig att det faktiskt finns ett slut på mörkret. Bara man biter ihop, härdar ut och andas ett andetag i taget. Att de ska tåla mer liksom. Att den som kan, och på något sjukt sätt är van vid, motgångar också kan tackla dem bättre.
Fast. Jag vet inte. Någonstans får det vara nog liksom.
En vacker dag orkar man inte resa sig längre...
Men nu. Nu tror jag att jag står upp. Vacklar kanske lite, men står.
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 | 17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|