Tolvåringen är familjens lilla fashionista. Gillar kläder och följer helt sin egen färgglada stil.

I födelsedagspresent för några veckor sen ingick en shoppingdag i Täby Centrum, detta gigantiska modemecka. Den gåvan föll honom helt i smaken!

Så idag var det dags.
Det blev en mor & son-dag i min barndoms bakficka.
Täby Centrum som jag kunde så utan och innan, som jag bodde i dagligdags under mina tonår.
Nu känner jag mig så totalt bortkommen och vilsen större delen av besöket. Halva tiden går åt till att virra runt letandes efter en viss butik.

Men shoppa gjorde vi. Eller gossen.
När väl rätt butiker funnits hittades även rätt plagg.
Gossmor fungerade som bärhjälp och betalare. Gossen blev nöjd.

Hem kom vi med många kassar. Och trötta ben.

Att fylla år.
Det slutade jag med emotionellt för mer än tio år sen. Med andra ord sen dess är jag ständigt och evigt tjugofem plus.

Att jag inte vill fylla år har egentligen inget med nån åldersnoja att göra för min egen del, men kanske lite för att jag kännt att samhället dömer snabbt utifrån ens ålder.

Själv har jag mycket goda vänner jag håller väldigt kära i åldrar både runt tjugofem och runt femtio. Åldern har absolut inget med människan inuti att göra. Det är endast en siffra som visar hur lång livserfarenhet man har. Och egentligen borde man vara stolt för varje extra år man bär på!

Igår fyllde så jag år. Trettiosju.
Och trots att jag inte vill firas så vill ju resten av familjen det.
Tillsammans bakade vi min tårta vald för dagen, triple chocolate cheesecake. Och, för att ni inte ska tro att mitt liv är så där löjligt perfekt, med ett smärre ilskeutbrott från min egen sida då jag lyckades klanta till det lite, så var det ändå riktigt mysigt.

Fika med både kära mor och med ett par mycket älskvärda vänner som ville droppa in förhöjde dagen avsevärt!
Till och med några presenter fick jag slita upp.
Bland annat en skitsnygg högtalare från Marshall och en chokladask från trettonåringen, vilken även var fylld med grattisar från hans vänner. Och det gav ju gåvan ännu mer värme.

Som födelsedagsbarn får man även äran att helt bestämma dagens middag.
Vitlökstoast med rom & kräftor.
Revbensspjäll med klyftpotatis.
Mums!

Sen avslutades kvällen med film. 'Tomorrowland', mycket bra!

Så. Jag vill ju inte fylla år.
Men igår var en riktigt mysig dag.

Svårväckt även denna morgon.

Med en mage som inte riktigt var så frukosttillmötesgående har jag nu ändå fått i mig lite yoghurt.

Fredag på almanackan och lite mindre på schemat än igår.
Lite matinköp inför morgondagen. Då är det jag som bestämmer menyn.
Som man får när man fyller år.

Farit runt som ett yrväder hela morgonen och sitter nu med en välförtjänt kaffe med skummjölk efter en lätt lunch på äggröra.

Utanför fönstret skiner solen från en blekt blå himmel och jag önskar jag kunde ta en riktigt lång promenad. Men det finns det inte tid för.
Plus att liten är sjuk.

Eller ja, han stod just och shakade loss till introt av Ankeborg i soffan, men han var sjuk för några timmar sen. Och inatt. Särskilt inatt, så där så jag inte fick någon rättfärdig sömn alls och fick slitas upp ur sängen som en zombie imorse.

Men med en kaffe som zombie-vaccin blev även jag människa till slut.

Trycker ner några bars i storpojkens väska innan han drar ut genom dörren. I ett försök att se till att han åtminstone äter något innan han svimmar av hunger.
Frukost vill han ju inte veta av.

Själv måste jag få i mig nåt illa kvickt efter uppstigningen, annars blir jag alldeles kallsvettig och kräks.
Det kan va så olika.

Min man kom hem med en liten överraskning igår.
Min enorma whiteboard som jag fått upp kunde ju behöva lite tillsnyggning och det fixade han!
Han tog ett gammalt ruttet fönster som skulle kastas och fixade till måtten så det passade tavlan.
Perfekt!
Han vet precis hur jag vill ha det!

Efter snart tjugo år ihop så kan man nog säga att han känner mig.

Med träningsvärken slitandes i hela bakpartiet ålar jag ner i sängen. Där ligger redan femåringen. Hur lyckades han smita dit osedd?

Myser in mig hos honom och önskar att han aldrig ska växa upp.

En varm skön dusch och sen krypa ner i soffan. Så gott som omöjligt att hålla sig vaken.

Efter vårt lilla uppdrag hos polisen igår blev det 'lyxmiddag' på tjusiga Burger King. Eftersom vi har några mil till polisstationen och klockan passerat fem orkade jag inte stressa hem och slänga ihop någon middag.

Väl hemma väntade annat arbete.
Två pall med pellets. 16 kilos säckar i hundratal som alla skulle bäras in genom garage och förråd till för dem utsatt plats.

Bara att köra igång. Vi tog löpande band-principen igen och kopplade in de tre stora grabbarna.
Pappa skötte platspackandet och vi andra bar säck. Undan gick det och inte utan skratt.

Men efter det jobbet kändes det i ryggen. Och mina duktiga gossar blev rejält trötta mot slutet.

Efter det somnade jag lätt i soffan.

Rattar bilen till rätt parkeringsruta och vallar in flocken genom dörrarna. På polishuset.
'Häktet' läser gossen på skylten och blir lite nervös. Vi ska bara ta kort, lugnar jag honom.

Vi ropas upp före vår tid.
Jag tar upp frågan kring att jag endast bokat tid för fem, fast vi är åtta stycken som ska ha pass. Men det är ingen fara.

Papper. Alltid ska det vara massa papper. Kunde säkert fyllt i hemifrån, men det hade jag missat.
Fast vi krafsar ner allt ganska fort. Det är ju bara sex barn...

Sen är det bara att börja.

Som vanligt när vi ska ta oss för något så kör vi på löpande band-principen. Det brukar gå i en rasande takt.
Det funkar nu med.

Mannen först.
Han som inte begriper vad vi gör där överhuvudtaget. Detta är mitt påhitt nämligen. Men han tycks finna sig i situationen rätt bra.

Foto. Fingeravtryck och signatur.
Nästa. Som blivit på tok för lång ser jag. Snart 1 dm längre än sin mor! Fy!
Nästa. Det rullar på bra det här. Och fina pass ser det ut att bli.
Nästa. Också han har vuxit massa. Vilket gläder pojken.
Nästa. Snart klara.

Dennis står bredvid mig och tittar nyfiket på vad som sker. Så tittar han upp mot mig.
'Mamma, har du skägg?'
'Nej, det hoppas jag inte!' utbrister jag flinande.
'Jo, i näsan!'
'Oj, hoppas det inte syns på passet då!' skrattar jag. Polisen skrattar ikapp.
Suck. Ibland kunde han väl prata lite mindre...

Två små gossar till fotas och sen är det bara namma kvar.
Vi var ute inom fyrtio minuter.
Ute och 2800kr fattigare.

Men det kan vara bra att ha ett pass.