Små sockerbagare.
Små händer har trillat dessa kakor. Och efter en rask skön promenad är det alltid gott med fika.

Trötta gossar ramlade in genom dörren efter hemkomsten igår kväll.
Gossarnas moder var minst lika trött.

Tävlingsdagens morgon började med invägning och matchstart för trettonåringen.
Trettonåringen som lade ner sina tävlingsambitioner för många år sedan efter att ha fått mött så många yngre då han är en sådan lättviktare.
Fast så går det ju aldrig till på en riktig tävling. Och verkligen inte på en så stor tävling som gårdagens.

Gossen vägde in i gruppen -42, under 42 kg med andra ord. Och fick fem stycken jämnåriga och jämnviktade motståndare.
Nervös.
Mamma slog honom lite på armarna för att göra honom lite taggad. Funkade. Han blev arg.
'Rör mig inte!'
Hehehe....

Första matchen gick på förlust. Men på ett snyggt sätt. Och då var han igång. Sen kom totalt tre vinster och ytterligare en förlust.
Trettonåringen jobbade skitbra och var mycket nöjd. Han hade kul och vill göra om det.
Bra! Då var det lyckat och gossmor lycklig.

Slutresultatet, som vi i och för sig ska strunta helt i, blev en fjärdeplats. Och det var jämnt så in i norden! Andra, tredje och fjärdeplaceringen avgjordes på vikt. De hade samma antal vinster, poäng och inbördes segrar dem emellan. Så trettonåringen vägde något mer än tvåan och trean och hamnade då på fjärde plats.
Det var ju lite extra spännande!

Därpå drog genast sjuåringens tävling igång.
Han fick tre motståndare och känna av sina första förluster. Vilket är otroligt nyttigt! Man måste kunna förlora för att bli en bra vinnare.

En tävlingsdag innebär alltid många timmars väntan. Så även igår.
Medans trettonåringen vägde in klockan åtta så skulle tolvåringen väga in först klockan tolv. Med matchstart halv två.
Sen förseningar på det.

Men med många andra klubbkompisar på plats fanns det alltid någon att coacha och heja på under tiden.
Till sist var det ändå dags.

Tolvåringen är en rutinerad tävlare med minst tio deltaganden på just denna tävling under årens lopp.
Igår gick han för pallplats. Han kände att det var dags nu.

Förlust. Vinst. Vinst. Vinst. Förlust.
Sen står man där och vet inte riktigt.
Blev det pall eller inte?
När är det prisutdelning?
Väntan.
Väntan.
Väntan.

Så. De ropar upp hans grupp och tredjeplats för xxxxx. Nehej. Inte han. Någon annan. Då är det nog kört. Blev väl en fyra.
Andraplatsen går till... tolvåringen!!
Woooohooooo!!! Silver!!!
Mamma skriker och gossen skuttar upp på pallen. Yes!!

Det var han tur. Äntligen.

En fighter ger aldrig upp.
För den som aldrig ger upp kommer vinsten till slut!