Min artikel som publicerades för judoblogg.se för snart ett år sedan:

Varför är jag tränare?

Jag är inte den mest kunniga tränaren på mattan och har inte alla tekniker klara för mig med kombinationer, kontringar och försvar.
Jag har inte levt med judo sedan barnsben och är långt ifrån uppvuxen inom kampsportsvärlden.
Men jag bidrar med något annat som väger nästan lika tungt...

Klubben startades för ca.sju år sen och jag var där, den allra första träningen. Äldste sonen fick för sig att vilja prova, då goda vännen var insatt i detta nystartande projekt och tänkte vara med.
Så där stod jag och lyssnade till Mattias, klubbens ordförande, första samtal till oss föräldrar, i en pytteliten kall lokal på loftet över en verkstadsanläggning. Och vidare stod jag där vid varje träning och kände adrenalinet pumpa i mina muskler då sonen och hans träningskamrater kampade på mattan. Då det startades en tjejgrupp i MMA var jag inte sen att haka på. Detta med kamp var verkligen min grej!

Klubben växte, fler söner hakade på, vi fick flytta till större lokaler och jag tog klivet in på judomattan och sen även in i BJJ'n.
Träningsgrupperna ökade ständigt i antal barn och gav tränarna fullt upp.
Vi hade tre judotränare, de bästa man kan önska, tre stora, starka och äkta kampsportskillar. Barnen älskade dem och de gav superroliga pass!
Fast behovet av fler tränare började kännas
och snart landade frågan hos mig. Skulle jag kunna tänka mig att kliva över till tränarsidan?

Tankarna började snurra.
Jag är ju inte den med jättestor judoerfarenhet eller stor teknikvana. Men som enda tjejen i en stor familj på åtta personer kände jag vikten av att visa att det inte bara är stora starka äkta kampsportskillar som tränar judo. Utan att det faktiskt finns små tjejer på mattan också!
Då tog jag beslutet att jag kan också bli tränare.

Klivet in på mattans tränarsida var jättespännande!
Plötsligt kom jag in på träningens baksida, med planering och pass-struktur. Jag kunde se detaljer i tekniker och på vilket sätt de lättast lärdes ut. Och att barn kan och orkar mycket mer än vi vuxna tror!
Däremot kunde jag också snabbt märka skillnader i föräldrars och barns förhållningssätt gentemot oss tränare, mot de stora grabbarna på tränarsidan och mot lilla mig. För det var olika.
I början visade det sig tex att en del barn hade ganska svårt att ta till sig mina instruktioner, eller att över huvudtaget sig mig i ögonen, så där fick jag riktigt visa vad jag krävde för bemötande. Men desto roligare då jag efterhand kunde känna hur respekten för mig ökade och hur vi till slut blev riktigt goda vänner - jag och alla barnen.
Grupperna jag har varit tränare för har varierat en del, från barnen i sexårsåldern upp till de som nu är fjorton, så jag kan nu säga att jag känner dem alla. Vilket är jätteroligt!
Jag kallar dem för mina judokids.

Så min roll är mer än att bara lära ut judo, det är även att visa att tjejer kan vara små och ändå starka. Att tjejer både kan träna judo och vara tränare. Och framför allt att tjejer också har rätt att kräva respekt och uppmärksamhet.
Detta inte enbart för att stärka tjejerna som kommer till klubben, utan även för att stötta killarna och deras världsbild.
Därför valde jag att bli tränare.

Inatt har jag drömt judo. Jag har drömt om hur jag ska planera kommande barnpass nästa vecka.
Till och med min sömn har jag vikt åt föreningen, åt klubben.

Vid åtskilliga tillfällen kan jag bli bestört och irriterad på människors egoistiska uppfattning om samhället. Hur vi ska serveras möjligheter och allsköns ting som helst då också ska vara väldigt billigt. Hur samhället ska göra våra liv lättlevda utan minsta bekostnad på vår egen tid.

Jag lägger ner timme efter timme för att bidra till att människor i vårt område ska kunna finna vår förening och klubbverksamhet givande.
Jag sitter och klurar på lekar, övningar, teknikträningar och passupplägg för att försöka kunna genomföra en så bra och så rolig träning för våra barn som möjligt.
Jag spenderar timmar på att genomföra mina egna pass och på att hjälpa övriga tränare hålla sina, vi vill ju alltid vara flera tränare på mattan samtidigt.
Utöver detta med passen så går det tid till tränar/styrelsemöten och helger för utbildningar.
Sen har vi alla tävlingar vi medverkar på då barnen ska coachas och läger vi försöker hålla och komma iväg på.
Och alla dessa timmar ger jag till min förening helt utan ersättning. Självklart!

För mig är detta inget konstigt.
Det är mitt sätt att bidra till ett bättre samhälle, en bättre värld om man så vill.
Det som är konstigt är medborgares krav, helt utan egen vilja till engagemang.



Jag och några vänner satt till exempel en dag och drömde om ett hinderbanelopp för barn i skogsmiljö. Varför fanns inget sånt?

Då skapade vi ett.
Men det är en annan historia.

Kalaset avdukat och bortstädat.
Nästan tom på faten så när som på den sista kantbiten ingen vågar sno åt sig. Det är för mig ett tacksamt betyg.
Smörgåstårtor är gott. Och mina är goda!

En med räkor & lax och en med leverpastej & philadelphiaost.
Mums!

Köket fick sig en genomgång av kalassällskapet också. Kändes som att planerna fick godkänt.

Som en ide kan jag visa ett litet bildcollage för att kunna framana känslan av hur det kommer bli.

Latar mig nu på judomattorna på altanen medans mannen tänder grillen.
Middag på schemat och en lugn kväll i soffan.

En skön dag helt enkelt.

Inlindad i filt med benen vilandes på stolen framför. Frukostmackorna med tomat och ruccola uppätna och morgonkaffet i handen.

Jag sitter med mitt nya kök framför mig. Mitt kök som jag drömt om i mer än tio år. Sen dagen då vi flyttade in i detta grå hus.
Som jag ritat upp och ritat om. Gjort klippbok med samlade tidningsurklipp och inspirationsbilder i. Som jag fantiserat och bara...

...längtat efter så galet och fantastiskt mycket.

Nu är köket beställt.
Jag har en pappmapp i knät med inköpslista, köphjälp och planner-utskrift. Den sistnämna innehåller 3Dbilder på MITT kök som jag fantiserat ihop. Jag ögnar igenom dem andaktsfullt.

Känslan är kollosal lycka mixad med skräckblandad förtjusning.
Tänk om det inte blir så som jag drömt? Vilket det aldrig blir försäkrar mannen som kan detta med köksbygge. Men lugnar mig med att det blir bra och kunden blir jättenöjd ändå. Det blir bara aningens på annat sätt, kanske bättre.
Mina drömmar och fantasier har i tio år höjt mitt kök till en utopi. En utopi går väl knappast att förverkliga?

Mannen är jättenöjd!
Han drar med händer sitt hår bak över hjässan medans han lutar sig bak mot ryggstödet på köksstolen och utbrister 'Det här kommer bli så jävla bra!! Det kommer bli kanon!!'

Mannen fick spendera åtskilliga timmar på ett tvärtomt Ikea under gårdagen. Först tänktes han ta om hand enligt vanlig maner av personalen vid köksavdelningen. Men så började han visa sina planer på vår köpmansdisk han tänker komponera ihop med ett gäng lådor i olika storlekar. Först möttes han med väldig skepsis.
'Jag har ett helt snickeri', förklarade han. 'Ok, då fortsätter vi', nickade personalen förstående. Men tog honom åt sidan för att kunna ge honom lite mer ingående hjälp.

Kök är nu alltså beställt. Kakel likaså. Golv är bestämt och finns att hämta när så önskas. Väggens bröstpanel i pärlspont kan vi också bocka av och taket är inget problem.
Det enda som inte är helt hundra är då tapeten. Vi har så gott som valt ut, men känner mig ändå lite osäker.
Måste fundera lite till.

Måste ha nåt att fantisera vidare på.

Pizzaresterna väntar på omhändertagande. Men de får vänta.

Mätt och belåten.
Barnen bygger lego på övervåningen och jag jäser på köksstolen. Vilodag.
Det var skönt med vilodag.
Därmed inte sagt att jag varit ledig!
Ordrar har packats och varor beställts. Morgondagens smörgåstårtor ihopsmackade och huset avstädat.
Men ur träningssynpunkt. Vilodag.

Medans jag och gossarna smaskar pizza befinner sig mannen på ikea och beställer kök.
Han fick hjälp med att sammanställa en order för skåp med mera. Och eftersom jag drömt om en köpmansdisk, ni vet en sådan där med mängder av lådor i olika storlekar, sen jag var liten och vi hade en gammal underbart röd i sommarstugan vid havet, vill min man försöka få ihop en av Ikea-skåpen.
Vilket förstås blev special special och gav personalen en väldig huvudbry. Fast de tyckte nog det var lite kul också, med lite utmaning. Och knäppt att det skulle beställas skåp som ska sågas sönder...

Men min älskade man gör vad han kan för att ge mig min dröm.
På Ikeavis.

Faktum är ju att det inte bara var jag som graderade igår.
Trettonåringen gjorde goda resultat och bevisade sig kompetent nog att bära halvblått.
Tolvåringen är egentligen också där, men låg tyvärr i sjuksängen förra veckan då den stående delen av graderingen utfördes. Men om nån vecka så. Nu fick han godkänt för newaza-biten.
De är så duktiga!
Snart har de kommit ikapp mig.

Min plan med att börja träna kampsport var ju att mängden söner minsann inte skulle kunna tro att de med lätthet skulle kunna vifta bort mig. Jag ville känna mig stark nog att stå stadig den dagen det blåser tonåringsvindar här hemma.

Fast nu blir det nog flera av gossarna som ställer upp till kamp där. Säkert kommer minst en av dem ta svart bälte i sinom tid.
Men jag är redo. Kan nog ge dem en fight.

Det daggvåta gräset är inte nyklippt. Det är kallt och gammalt gräsklipp fastnar över mina tår.
Freja går långsamt och betar metodiskt av alla nattens dofter. Själv drar jag mig mot morgonens första strålar och njuter av att känna dagens värme.

Jag njuter hela vägen inifrån och ut. Känner mig så där lycklig och uppfylld av en stärkt självkänsla som omger en när man klarat av att prestera och förverkligat mål man jobbat mot under en längre tid. Känner mig ofantligt nöjd med mig själv. Känner mig duktig.

Det bruna bältet har nu fått sin beskärda del av smekningar och inlindningar. Jag har gått förbi och inte kunnat låta bli att peta på det med jämna mellanrum hela gårdagskvällen och morgonen. Som för att försäkra mig om att det finns där och att det verkligen är brunt.

Att ta brunt är att bevisa att man kan allt i judo. Alla fasthållningar, svep och kasttekniker. Alla vändningar och lås.
Och fast jag inte vill påstå att jag bemästrar alla tekniker till fulländning eller har tvärsäker koll på varenda namn och ordbetydelse, så har jag ändå en övergripande förståelse.

Och jag har hela livet kvar att lära.

Så har jag jobbat hårt denna kväll med.
Kört igenom och visat upp alla fasthållningar, en sjuhelsikes massa vändningar, armlås i det evinnerliga, ett tjog halslås och som grädde på moset en drös passeringar och vändningar i guard!
Och allt kändes riktigt bra.
Det var en uppgift jag missade på, juji-gatame var visst bara en speciell typ av armlås, inte raka armlås överlag, men det gjorde i slutänden bara att jag bevisade mig kunna mer.
Så tryggt och säkert känner jag ändå att jag kom igenom allt jag visade. Och godkänd blev jag ju.

Så fjantigt stolt och saligt lycklig kunde jag nu motta mitt bruna bälte i judo!