Visst sa jag att jag fann en skatt till?

Underbar luft och svalka.
Fötterna trampar på med snabba korta steg över rötter som vindlar sig förädiskt fram med oberäknelig beslutsamhet. Det är en härlig känsla att rusa fram och låta tårna nätt och jämnt ta avstamp mot den barriga stigen. Bara hålla fokus på placeringen av fötterna mellan alla stenar och rötter.
Lyckorus!
Helt underbart!

Ser fram emot ännu en god natts sömn.

Med föttena högt upp mot altanpelaren vilar jag en stund i solen.
Luften är klar och höstligt blek. Och huset ekar ödsligt då alla barn är på sitt. Bara äldsta gossen som kurar i soffan denna absolut sista lovdag.

Hundratals skruvar och tredubbelt med spik har jag nu dragit ur träväggen i köket. Den är så fin att jag kan sitta och titta på den hur länge som helst.

Den var en oväntad överaskning som fick lotsa in oss på en plan B.
Tanken var ju bröstpanel och tapet, men det är ju bara att glömma nu!
Detta blev ju tusen gånger bättre!

Jag har så ofantligt svårt att begripa hur någon kan få för sig att sätta upp en träpanel ovanpå ett befintligt vackert gammalt träplank. Täcka över äkta trä med nåt nytt moderniserat trätjafs. Äh. Galet!

Nu kan väggarna andas igen och mitt kök kommer bli så som jag drömt om i hela mitt liv. Så som bilderna jag klippt ur och fantiserat till i alla år.
Jag fattar knappt att det är sant.
Vilken skatt.

Sovit som en klubbad.
Ovanligt nog.

Njuter av min morgonkaffe i mitt nya kök. Mitt kök med själ och liv.
Köksklockans möte med den framplöjda brädväggen var ju kärlek vid första ögonkastet.
Så vackert!

Jag är så kär i dessa brädor att jag har svårt att tänka tanken på att täcka dem med färg. Men vill inte bo i en fjällstuga eller bastu heller. Så någon behandling kommer de nog få. Milt och omtänksamt.

Golvet är ju planerat till furubrädor också. Som är tänkta att vitlaseras el liknande. För att ljusa upp dem utan att dölja livet i trät.
Eftersom jag inte vill få känslan av att golvet fortsätter upp på väggen måste jag skapa någon kontrast och skillnad mellan dem. Så att de inte flyter ihop.

Försökt få mannen förstå vikten av kontraster i flera år och inte för att han varit helt oförstående kring min bestämda uppfattning att allt just hänger på kontrasterna, men det var som att poletten ramlade ner igår kväll.

Om jag har en vacker kudde i underbar blå nyans och härligt material så blir den ju vackrare omgiven av kuddar i en annan färg och struktur. Skulle jag lägga tio likadana kuddar där försvinner ju det vackra i mängden.

Lite så känner jag nu med väggen.
Om hela köket lämnas i denna råa träyta kommer inte skönheten synas. Men om jag målar alla väggar vita utom ett hörn eller en vägg så kommer ju dess vackra själ fullkomligen lysa!

Gick i väggen. Och rakt igenom.

Städat och tömt köksväggarna hela dagen. Till slut var det tak- och fönsterlisternas tur.
Taklisten bestod av ett överdimensionerat rep. Lite irriterande stökigt att få bort. Men det kom ner.
Och sen kom fönsterlisterna.
När de var nere glipade något av trä bakom den yttersta träpanelen. Kunde det finnas gammalt plank bakom?!
När sånt kommer för mina ögon börjar det pirra i magen! Hjärtat slår dubbla slag och jag djupandas.
Det blev till att slita bort träpanelen ögonaböj. Måste få se vad som är bakom!

Titta!! Äkta träplank!!
Ohhh...
Nu gällde det. Hur långt sträckte sig nu denna skatt? Jag vågade inte tro nåt. Men hoppades att kanske ena väggen täcktes av dessa vackra brädor. Höll tummarna medans mannen rev vidare.

Han fortsatte runt hörnet. På andra sidan rummet och runt städskrubben.
Och salig av lycka!!
Jag har ett helt kök av äkta gamla brädväggar!!

Kan det bli vackrare?
Jag riktigt känner hur huset suckar av lättnad över att slippa det fula gipset!!

Och tro det eller ej.
Men min dröm om tegel finns här!
Nu ska jag bara ta fram den till ytan.

Åh!! Detta kök!!
Vilken dröm.

Scheman, akutpapper, ledighetsansökningar, veckobrev, klasslistor...

Pappershögen efter första skoldagen är alltid gigantisk. Det krävs djupandning och nerver av stål när det ska skrivas upp terminens nya schema och fyllas i allsköns blanketter. Högerhanden värker av ansträngning då den sista namnteckningen äntligen är skriven.

Nej. Inte riktigt.
För första gången minskade faktiskt antalet papper mot föregående år.
Tänker att från gymnasiet får man väl inte så mycket papper. Inte så mycket mötestider heller gissar jag.
Grabben är ju stor. Gymnasiet är på eget ansvar.

Fast nyfiken får jag väl va?
Fråga och vilja vara delaktig är väl tillåtet? Tror ett barn innerst inne mår bättre av en jobbigt frågvis förälder än en som inte bryr sig.

Lilla ettagluttaren hittade sin krok och bänk. Fick träffa sin nya fröken. Storebrors förra. Och storebror fick sin storebrors förra.
Återvinning. Miljövänligt och bra.

Så var det dags.

Frukost åter i ottan vid köksbordet. En extra skvätt grädde i kaffekoppen som plåster på såren.
Nu börjar så vardagen och allvaret igen. Tredje sonen går upp i högstadiet vilket de gör här i sjätte klass.

Spännande med en ny termin.

Ikväll har jag börjat plocka ner väggprydnader (Varför har man såna egentligen? De blir ju bara dammiga!), bytt plats på en bokhylla (Och blev riktigt nöjd med omplaceringen! Man flyttar möbler på tok för sällan!) och tömt en skänk (HerreminGud vad mycket prylar jag har!).
Så nu har jag kommit igenom hälften. Eller njae, en femtedel knappa...

Men det är kul att tömma kök!!
För det betyder ju början på ett nytt.