Att ha ett gäng barn i åldrar spridda på tio år är inte alltid lätt när det gäller att hitta på aktiviteter. Eller filmer.
Därför får vi ofta välja mellan att se filmer i omgångar, då små först och äldre sen, eller sprida ut oss i huset.

Vi har en källarvåning med flera utrymmen, vill inte kalla dem rum när de ligger under marken, så där har vi ordnat en filmhörna.
Även om det också blivit en legohörna, eftersom detta hus skulle drunkna i lego om vi inte kunde ställa några backar där nere, och en gymhörna, eftersom vi ännu inte fått klart det utrymmet där cykel, bänkpress och slagpåse ska vara.
Men i alla fall. Det finns en plats att krypa upp i en soffa framför en film på.
Och det är bra. När man är många som vill se på film i olika ålderskategorier.
Nu fyller ju äldsta gossen femton om några veckor.
(Jag tänker inte börja åma mig om hur vansinnigt det är att han redan hunnit bli så gammal och att jag hinner inte med och allt det där. Men ni fattar.)
Så nu vill han börja se filmer han aldrig fått sett, eftersom vi ibland kan vara lite hårda på det där med åldersgränser, som typ alien och såna 'klassiker'.

Så igår blev det en riktig psykfilm.
Och mamma drömde mardrömmar.

Det var riktigt roligt!
Kan varmt rekommendera en tur till Historiska museet i Stockholm.

Barnen fick prova på att vara arkeolog och gräva fram olika skatter.

Ute på innergården kunde vi vara med och baka vikingabröd som man själv fick äta upp med honungssmör och salt.
Vi kunde även prova på massa olika lekar och pilbågsskytte.

Vi hade också dragkamp.
Jag och mannen på ena sidan och alla gossar på andra.
Vi slet och drog som tokar. Kämpade så folket runt omkring började titta och peka. Till slut vann - barnen!
Till publikens stora glädje. Alla skrattade! Var lite kul ??
Men detta kommer vi få höra resten av livet.

Det fanns även en lek där det gällde att kasta omkull 'kungar' med Torshammare. Lite som kubb.

Och självklart fanns det möjlighet att klä ut sig!

De tre små grisarna hade vaknat och låg och grymtade i soffan.
I övrigt sov resten av flocken.

Mannen och jag satt och gnällde över det gräsliga sommarvädret. En svensk sommar har verkligen fått en ännu sämre betydelse. Suck!
Vad ska vi göra idag då, liksom? Kan ju inte ligga och lapa sol och svalka oss i plasket!

Jag slängde ut en trevare - museum...? Jag har velat åka till Historiska hur länge som helst! Inte varit där sen barnsben. Sen då min tokiga faster som femtonåring släpade runt mig på Stockholms alla museer.
Jag googlade upp museet och läste högt för mannen med stor inlevelse och gjorde allt för att få det låta superkul!!
'Möt Vikingarna!' 'Prova på lekar från vikingatiden!' 'Kasta Tors hammare!'
Och det gick!

En timme senare sitter vi nu här i bilen. Hela flocken. På väg mot Historiska museet.
Spännande ?

Jag tänkte titta in en sväng till igår för att säga hej, men jag slocknade!

Vi tog en liten runda igår på eftermiddagen, mannen, jag och tolvåringen. En sväng på en åtta km.
Eftersom jag sprang med Freja blev jag tvungen till ett par pauser i början. Hon måste ju få göra sina behov liksom. Och sen var jag tvungen att klä av mig lite.
Hela dagen hade jag gått och frusit. Varit ute tre svängar och varje gång med dunjackan. Så självklart sprang jag iväg i långärmat. Och självklart ska himlen spricka upp och låta solen dra upp värmen tio grader på stört. Just när vi är ute och ränner.
Så jag fick klä av mig. Och efter mina tre små stopp hade mina löpkumpaner lämnat mig i sticket och fått till ett avstånd på säkert en kilometer. Hade inte en chans att komma ikapp.

Kom för övrigt knappt framåt alls!
Hade jättejobbigt att springa. Kändes dötungt och fruktansvärt segt. Som om jag aldrig sprungit en meter tidigare.
Bet ihop och tog en fot framför den andra. En meter i taget.
Freja å andra sidan hade bråttom. Två kilo mindre päls än förr och två flockmedlemmar att jaga ikapp!
Hon drog. Och jag flåsade.

Halvvägs kände jag hur solarplexus började krampa, eller magsäcken. Funderade på att kräkas. Men Freja hade inte tid att stanna. Så vi trampade vidare.
Efter nån kilometer såg jag mina killar på andra sidan en lång kurva. De var ännu minst en km bort. Men de skulle straxt ta sig uppför en väldigt brant och lång backe formad som ett S. Och jag tänkte att nu har tolvåringen rusat med i pappas tempo i typ fem km, så nu borde han sacka efter i backen så att jag hinner ikapp!

Sen försvann de ur mitt synfält medans jag trampade vidare. In i den långa kurvan och bit för bit mot S-backen.
Väl framme vid backen kände jag mig som en kärring. Kom ingenstans. Varje steg var i storlek med en myras och ingen son hade sackat efter sin pappa. Jag kämpade mig mot små delmål hela vägen uppför backen. 'Förbi stolpen.' 'Förbi trädet.' 'Förbi stenen.'
Jag var beredd att ge upp.
'Är jag så här värdelös?! Sån där tant som försöker låtsas vara löpare och gångar sig fram med små gungande löpstegsrörelser?! Nedrans skit så jobbigt det är!!'

Men så tänkte jag; vilket pass är mer träningsmässigt nyttigt, detta urjobbiga, sega och pannbensdunkande eller det där jag glatt rullar fram med lättnad och sjunger mig in i mål?
Det måste ju vara detta?!

Så jag peppade mig ända hem med att 'jädrar vilket bra träningspass jag gör nu!!'
Väl hemma möttes jag av mina kumpaner, mannen och tolvåringen. De tycktes inte ha gjort ett lika bra pass som jag ?

När jag planerade att utöka min familj med en fyrbent sötnos sökte jag runt bland alla möjliga raser.
Jag utgick från att välja en som inte bar på massa vakt eller jakt, som inte var på tok för liten eller på tok för stor.
Eftersom jag var mitt i min problemhundsutbildning ville jag ha en hund som jag verkligen kunde jobba med, som var alert och uthållig och som jag kunde ta med på löpturerna.

Så ramlade jag över en kennel hos en stor familj med sju barn. Vilket kändes perfekt! De visste ju precis hur mitt liv kunde te sig utan massa fördomar mot oss som valt ett stort flockliv. Kanon!

Sen när lilla tösen flyttade hem noterade jag en hel del rädsla att jobba med. Promenaderna var fulla av läskiga soptunnor och skräckinjagande stavgångare.
Det fyllde vårt första år av träning. Ännu kan en reflexväst kännas lite olustig. Men i övrigt är rädslan i stort sett borta.

När vi lade in en högre växel och började med agility och mer lydnad märkte jag hur hon tröttnade efter en kvart och la sig ner och visade total ovilja på att fortsätta. Supertrist!

Men så nu. Med kapad päls.
Nu är hon som en valp igen. Glad och alert och pigg på att träna!
Igår morse stod vi ute och körde lydnad i nästan en timme.
Hur kul som helst!
Jag har fått en ny hund.

Sitter med tre filtar på altanen med min kaffekopp och fryser.
Vad är detta för värdelös sommar?
Jag älskar att äta frukost ute. Höra fågelkvitter och känna morgonsolen vakna.
Nu finns varken det ena eller det andra. Bara blåstens rasslande i trädkronorna.

Halva semestern har gått. Halva sommarlovet likaså. Och ingen sommar syns ännu.
Inga getingar heller. Om man vill vara positiv. Och det jobbar jag på.

Idag är en ledig dag.
Men alltid fylls den väl av nåt.

Läste just en krönika från Aftonbladet gällande bonusbarn och så kallade styvfamiljer.
Om hur det till och med skrivits böcker gällande bonusmammans rätt till att inte älska sina bonusbarn och rätt att kunna känna att de är i vägen och besvärliga.

Jag blir så upprörd att jag skakar!!

Först och främst blir jag arg på hur liknande känslor och beteenden från en bonusförälder kan försökas legitimeras. Precis som krönikan ilsket skriver om.
Barnen fanns först!! Barnen har inte bett om att hamna i den livssituationen!! Barnen har rätt till ett kärleksfullt, tryggt och harmoniskt hem hos alla sina familjer och barnens välmående kommer först!!

Sen blir jag riktigt förbannad!
Nästan mer och riktigt jävligt förbannad. Arg som tusan blir jag på det faktum att ingenting tas upp om det bittra faktum att den faktiska föräldern har en hel sjuhelvetes jävla roll att spela i detta!!
En förälder som är tvingad att uppleva sin familj bli splittrad, som blir tvungen att leva ett liv som deltidförälder, oavsett om det är varannan vecka eller helg, är för fanken skyldig att se till att barnen utan minsta förbehåll sätts främst!!
Man kan inte låta dem leva ett liv tillsammans med någon som inte hyser äkta varma känslor för dem!!
Tänk att behöva komma till sin älskade förälder och behöva känna obehagskänslor inför sitt umgänge med denna?! Att behöva känna sig oönskad och inte välkommen innerst inne?!

Det är föräldrarnas ansvar att detta aldrig sker!!
Om det löses med att slänga ut fanskapet som inte älskar dina barn eller endast träffa denne när du är deltidsbarnfri är skit samma. Men barnen ska kunna slappna av och känna sig efterlängtade och älskade i alla sina hem!!

Och därmed punkt!

Kortfattat.
Mycket mysig dag.
Älskar känslan av familj som knyts samman ??