Jag tänkte titta in en sväng till igår för att säga hej, men jag slocknade!

Vi tog en liten runda igår på eftermiddagen, mannen, jag och tolvåringen. En sväng på en åtta km.
Eftersom jag sprang med Freja blev jag tvungen till ett par pauser i början. Hon måste ju få göra sina behov liksom. Och sen var jag tvungen att klä av mig lite.
Hela dagen hade jag gått och frusit. Varit ute tre svängar och varje gång med dunjackan. Så självklart sprang jag iväg i långärmat. Och självklart ska himlen spricka upp och låta solen dra upp värmen tio grader på stört. Just när vi är ute och ränner.
Så jag fick klä av mig. Och efter mina tre små stopp hade mina löpkumpaner lämnat mig i sticket och fått till ett avstånd på säkert en kilometer. Hade inte en chans att komma ikapp.

Kom för övrigt knappt framåt alls!
Hade jättejobbigt att springa. Kändes dötungt och fruktansvärt segt. Som om jag aldrig sprungit en meter tidigare.
Bet ihop och tog en fot framför den andra. En meter i taget.
Freja å andra sidan hade bråttom. Två kilo mindre päls än förr och två flockmedlemmar att jaga ikapp!
Hon drog. Och jag flåsade.

Halvvägs kände jag hur solarplexus började krampa, eller magsäcken. Funderade på att kräkas. Men Freja hade inte tid att stanna. Så vi trampade vidare.
Efter nån kilometer såg jag mina killar på andra sidan en lång kurva. De var ännu minst en km bort. Men de skulle straxt ta sig uppför en väldigt brant och lång backe formad som ett S. Och jag tänkte att nu har tolvåringen rusat med i pappas tempo i typ fem km, så nu borde han sacka efter i backen så att jag hinner ikapp!

Sen försvann de ur mitt synfält medans jag trampade vidare. In i den långa kurvan och bit för bit mot S-backen.
Väl framme vid backen kände jag mig som en kärring. Kom ingenstans. Varje steg var i storlek med en myras och ingen son hade sackat efter sin pappa. Jag kämpade mig mot små delmål hela vägen uppför backen. 'Förbi stolpen.' 'Förbi trädet.' 'Förbi stenen.'
Jag var beredd att ge upp.
'Är jag så här värdelös?! Sån där tant som försöker låtsas vara löpare och gångar sig fram med små gungande löpstegsrörelser?! Nedrans skit så jobbigt det är!!'

Men så tänkte jag; vilket pass är mer träningsmässigt nyttigt, detta urjobbiga, sega och pannbensdunkande eller det där jag glatt rullar fram med lättnad och sjunger mig in i mål?
Det måste ju vara detta?!

Så jag peppade mig ända hem med att 'jädrar vilket bra träningspass jag gör nu!!'
Väl hemma möttes jag av mina kumpaner, mannen och tolvåringen. De tycktes inte ha gjort ett lika bra pass som jag ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...