Kände det redan igår kväll. Som ett stålrör inskjutet i nackkotorna. Nackspärr.

Proppade i mig värktabletter det första jag gjorde imorse, men smärtan är knappast borta....

Slet, det andra jag gjorde denna morgon, tag i min närmaste massörkontakt, Karin, för att tigga om hjälp. Och sätter nu allt på att hon kan ge min någon typ av behandling (massage, akupunktur eller vad hon nu hittar på) som får min kropp i bruk till DM på söndag! Hoppashoppashoppashoppas!!!

Förstår inte vad det är med mig och tävlingar. Jag lyckas alltid bli trasig inom två veckor till match!! Den enda gången jag inte var sönder på något sätt var nu sist till Stockholm open BJJ, och då vann jag ju min första match. 

Eller ja, förra judo-DM var jag faktiskt också hel och smärtfri. Och då knep jag ju guldet :)

Med andra ord, man ska vara i ordning... Suck...

Solen ger i övrigt dagen en härlig stämning och jag planerar att spenderar många timmar (läs;sönderhackade stunder av "mamma hit och mamma dit") i hammocken med min drös av olästa tidningar. 

För storstäda huset, det kommer jag i alla fall inte göra....

Träning, med mål till rörelse. Inget annat.

Att lära sig att det är roligt att röra sig. Det är det som är vinsten. Punkt.

Barn som tränar ska göra det för att det är kul. Det är då de vill fortsätta. 

En del är födda med en vilja till kamp. Till tävlan. Men bara en del. Och det är bra så.

De som vill tävla ska få göra det, då det höjer deras glädje till rörelsen. De andra ska slippa, för det sänker istället deras glädje!

Fokus ska ALLTID ligga på glädjen!

Det ska absolut aldrig finnas något likhetstecken mellan träning och tävling. Aldrig finnas någon slags oskriven regel att träningen enbart är till för att höja tävlingsresultaten!

Hur finner man glädjen? 

Att känna sig delaktig, känna sig betydelsefull, känna sig sedd. Inte bara känna sig duktig!

Att känna sig duktig ger en viss glädje, men en ännu större press. För då kommer kravet att alltid visa sig lika duktig, och  sen bättre och bättre. Och sen helst bäst....

Då blir det genast svårt att tackla svårigheter och nya träningsmoment. För vem kan vara bäst på allt som är helt nytt?!

Och sååå.....försvinner glädjen...

Visst ska man berömma sitt barns färdigheter. Men med måtta! Om vi höjer vårt barn till skyarna för guldmedaljen blir pressen för att vinna en till, vid en evenuell ny tävling, nästan ohanterbar!!

Att som förälder påpeka alla fel barnet gör på sin träning är aldrig någonsin okej! Aldrig!! Det är bättre att låta sitt barn förstå att man såg hur svårt någonting var, då visar man sin uppskattning för hur barnet försökte. För det är ju det som räknas. Viljan till att försöka! Viljan till rörelse...

Och det viktigaste av allt; visa att du såg ditt barns glädje!! Glädjen till rörelsen....

Livet...
Tänk den som ändå fick träffa sig själv på gamla dar. Som fick möjlighet att läsa ur facit, fick en chans att redigera sitt livs manus...

Vi ska leva här och nu. Njuta av dagen, stunden, minuten.
Och det är jag med på. Försöker krama ur det mesta ur livet.
Men viss framförhållning krävs ändå!
Jag måste planera för morgondagen. Nästa år och de som kommer därpå.
Eller?

Och (kan det vara en tidig fyrtioårskris eller en sen trettio) men vad ger mig vetskapen om att jag njuter på rätt sätt? Tänk om jag kämpar på och satsar all min energi och livslust på fel kort?
Hur vet jag att jag lever livet rätt?!

Själ och hjärta går ofta hand i hand. Men intellektet stoltserar oftast ensam.
Kan man få ut minsta lilla droppe ur livet när dessa tre inte vandrar sida vid sida...

Med värmen och den upptorkade marken följer de stora horderna av löpare. 

Min man drog fram springskorna för många veckor sen, jag är mer av en sommarlovslufsare. När det normala schemat på klubben övergår till ett kom-och-rulla-när-vi-har-tid-schema. Då blir jag tvungen att motionera mig själv på annat sätt.

Men på facebook får man ju följa alla vänners göranden och duktigheter. Vissa väljer att kalla det skryt, jag väljer att kalla det inspiration!

Delad glädje-dubbel glädje & delad sorg-halv sorg. Något att tänka på när det gäller fb...

Inspiration leder till viljan att utmana sig själv.

Så jag dammade fram mina egna lufsardojjor igår, efter nio månader längst in i skoskåpet var de smått sugna på ljus.

Sen funderade jag...

Göra en första provrunda på knappt fyra kilometer, med en motionstid på ca 25 min? Eller köra femman som kanske tar drygt en halvtimme då, som orutinerad löpare?

Men jag som tränar hårt i två och en halv timme två gånger i veckan måste väl orka med att röra på mig under en timme utomhus?!

Jag bestämde mig för att lunka fram milen!!

Och sagt och gjort. Med mycket motvind och spysmak i munnen passerade jag milen-strecket efter 1.02h

Med andra ord; att träna kampsport ger nog lite konditionsträning också =)

Jo, men vår lilla hajkingtripp idag gick väl bra.

Tanken var att träna lillemannen i att vandra inför sommarens turer...

Alla fick sin lilla matpåse och vattenflaska. Egen ryggsäck och bra skor på fötterna.

Gossmor, som alltid gör sitt bästa för att få allas intresse engagerat i sina påhitt, såg till att förse var gosse med en lista på träd, kryp och fåglar att lyckas finna under vandringens gång. Var punkt på listan med en specifierad poäng.

Jakten var i full gång innan vi ens hunnit in i skogen!

Lilleman traskade duktigt på de första två kilometerna. Sen hamnade han så långt efter att han fick tillstånd att sitta i vagnen till den första rastplatsen. Där klev han resolut ut och ställde sig i en rejäl dypöl och fick vatten upp till knäna. Sen fick han åka vagnen byxlös resten av vägen...

Denna vandring som jag traskat dag ut och dag in under flera års tid, under de år då vi en gång bodde på platsen, mättes upp av min käre make då för länge sen. Till en längd på drygt nio km.

Idag mätte min käre make rundan ännu en gång, men med den nya gps´n som finns i dagens alla mobiler. Och idag blev den inte längre än drygt sju km!!

Har jorden krympt undrar jag, och tycker bättre om den make som mätte första gången.

Känner mig mångfaldigt lurad!

Hur lång eller kort vägen än var vandrades den med näsorna i myllan i en aldrig sinande jakt på myror och vissnade eklöv.

Ja, för hur ser man annars om det är en ek?!

Ett flertal grodbesök hann vi med dessutom, eftersom våran tur tog närmare tre timmar...

Sitter med naturkompaniets stora magasin '365' och fullkomligen bäddar in mig i min längtan ut i skogen.
Förra året blev det ingen vandring alls tyvärr!! Mycket på grund av att hela sommaren regnade bort och årets stora happening, Legolandsresan, tömde oss både på planeringskraft och energi. Och plånboken.

Men i år. Då längtar vi alla efter tältliv och campingmat!
Och det som gör vår nästa strapats lite extra spännande är att denna gång behöver vi ju inte sätta något barn på ryggen!! Nu kan vi få med oss ännu mera mat. Och vatten

Vilken underbar dag!!
Så underbart skön att jag nu däckat i soffan