Burit hjärtat likt en överfull äggkorg det sista dygnet. Ömtåligt och på gränsen till kraschlandning mest hela tiden...

Att vara ledsen och sörja tillhör livet, och det må så vara att man klarar av just detta. Men att vara bräcklig inför en halvt dussin gossar och samtidigt försöka hålla masken så mycket som möjligt, har varit lite vanskligt...

Självklart vill jag lära min barn att även en stor och tuff (nåja;) mamma kan vara ledsen och tillåtas gråta ibland! Men jag känner det svårt för en liten tvååring att begripa, och vet hur de i den åldern lätt speglar känslor. Jag vill ju inte att han ska vara ledsen, när han inte ens vet varför..... Och framför allt, jag vill vara en fast och stabil trygghet!

Det är lite av en balansgång det där. Med att visa sig ledsen och känslosam, men samtidigt stabil och trygg.

Jag hade en tro. En inbillning att den värsta sorgen gicks igenom då min fyrfota vän faktiskt flyttade ifrån oss, och hem till mormor för snart ett år sedan. Men så var det inte. 

Det är en sak att sörja någon som inte längre finns nära i vardagen. Och en helt annan sak att sörja en älskads bortgång!

Men de flesta tårarna har runnit färdigt. Nu ställer jag undan äggkorgen, nu bär jag med ära hans minne...