Himlen är lika grå som jag känner mig. Lika mulen och ostadig...

Att älska sitt barn är förenat med kamp. En kamp mot egoismen inombords, mot viljan att ständigt göra det som känns lättast i hjärtat...

Att vårda och ha omsorg om ett barn kräver mod och kraft att stötta barnet till att finna en styrka för att så småningom klara av att stå stadigt på egna ben. Att hitta en inre balans att fixa livet på egen hand. 

Att vara förälder innebär att hjälpa barnet att klara sig utan mamma och pappa...

Det är ingenting som sker vid midnatt den dagen barnet fyller arton år. Det är något som vi arbetar med från den stunden vi klipper navelsträngen. Något som vi jobbar på dagligen.

Från "titt-ut-leken" till flytten hemifrån.

Lär oss att vi finns där för varandra, även då vi inte syns. Lär oss att vi klarar oss själva, men kan vara tillsammans så ofta vi kan. Och lär oss att trivas med det.... 

Men lär vi oss föräldrar det någonsin? Kan vi trivas med att släppa taget om våra barn, och att känna att de faktiskt inte behöver oss? Jag undrar....

Efter att ha lämnat en ledsen fyraåring på dagis, med vetskapen om att det går över så fort jag gått, att han kommer ha en rolig stund med lekkamrater i perfekt ålder, känns det ändå jätteledsamt!

Jag skulle vilja göra det som känns bäst i mitt mammahjärta, och bara säga: "Äh, vi går hem istället. Jag vill inte heller lämna dig."

Men det skulle ju göra nästa separation ännu mer smärtsam för pojken. Skulle skapa en ännu större ångest över avskeden. Och om ett par år börjar han i skolan, och då är det skönt om vi kommit över det här!

För det här är ju ett steg i utvecklingen till att klara sig själv. Att kunna ta adjö av mamma, veta att vi ses om några timmar, och känna att han klarar av det.

Min egen ångest tillhör endast föräldrarollen, och den måste jag bara hantera...

 

Tarja

18 september 2012 22:56

Känner igen mig i det du skriver. MEn man vet att det blir inte bättre om man tar med barnet hem men hela ens kropp skriker att man ska göra det. Längtar inte till den dagen då det blir dags för våran lille kille att börja på dagis... :)

http://lillamammabitchen.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...