En dag på Skansen. Med två små gossar. 

Vandrar runt. Ser på djur och vackra miljöer.

Umgås med kusiner och åker karusell.

Äter glass och vilar benen. Njuter.

Möter drömmarnas stuga....

Barnen får uppleva sin första tågresa.

Åka båt. Åka bergbana. Se Stockholm.

Vandra i Gamla Stan och smaka äkta kokosboll.

Gå genom trånga gränder...

Man behöver inte uppleva allt som en hel familj.

Att dela upp sig ibland är riktigt mysigt.

Det var ett tag sedan vår privata lekplats fick sig något nytt och spännande tillskott. Och en gammal cancan-gunga att dela på för sex vilda gossar blev till slut orimligt! Så i år var det dags för ett uppsving...
Det fick till att ordnas med rejälare gungställning och något mer för de vilda galna i familjen.

Det var blåklinten i havrefälten som förde mig framåt. Kossornas dova råmanden som fick mig över backkrönet.

Det var den underbara känslan av liv som lyckades knuffa mig över milsnöret...

Med en milslång löprunda i bagaget och en inre vetskap om att min kropp kan prestera så mycket mer än jag någonsin anar, antog jag dagens jämförelsevis lilla runda på 5km i vibrerande värme med gott mod.

Sommar och semester betyder för många av oss tid för avslappning/vila och återhämtning/uppladdning inför den kalla och mörka tid som väntar... Individuellt är dock hur vi tolkar detta.

Själv börjar jag sakta ruttna efter ett par dagars minimal fysisk aktivitet. För mig krävs det urladdning av systemet för att riktigt kunna tillgodogöra mig en välförtjänt vila. För att kunna slappna av krävs det ju något att slappna av ifrån....

På klubben har jag lyckats få till ett par pass i veckan än så länge under semestertider. Vi blir aldrig särskilt många, men jag kommer alltid hem totalt urvattnad i alla fall. Så jag är nöjd =-)

Några kan ibland undra vad min man tycker om att jag håller så hårt på träningen, till och med under ledigheter. Men han ser till att jag kan komma iväg så gott det går, för jag blir så odräglig annars, anser han ;-)

Att känna en stark vilja och lust till träning, gör även att jag helst ser att fler av mina träningskamrater är lite verksamma. För att kunna träna bjj/judo behöver jag ju någon att träna med! Så då får man dra lite i dem ibland. 

Och att känna uppskattning för det, några varma peppande ord...... Förgyller

Vår eminente tränare Bruno Matias väntas återkomma från sin tid i hemlandet Brasilien om ett par månader, och jag vill ju inte ha degat ihop till dess! Då vill jag kunna dra igång ordentlig träning och fylla ryggsäcken till bredden med tekniker, och helst bli tvungen att sy en större "ryggsäck"!

Zonterapi

Lady Antabellum hjälper mig att hålla farten nere. Vädret är perfekt, molningt med sval bris. Fötterna trummar behagligt mot asfalten....

Jag har bestämt mig. Och likt en enfaldig ko är jag svår att stoppa då.

Den starka linjen vid fem kilometersdistansen ska spräckas idag! Inte är det väl något speciellt med det, tänker du. Mången är väl de som ränner flera mil i veckan.

Och jo visst, du har så rätt. Men dessa ben har aldrig gjort det förr, denna kropp har aldrig tidigare tagit mig, i hastighet över gångmarsch, förbi en distans av fem kilometer. Så för mig är det stort. Jag känner mig nervös över att inte klara det.

Men jag vill, jag kan, jag ska!

Tack vare den långsamma musiken lyckas jag tvinga ner min hastighet. Jag som annars hellre springer lite fortare. Men jag finner en lagom rytm. Och jag passerar min vanliga sväng ner mot målrakan och fixar svängen ut mot åkrarna och ökar distansen för varje steg. Det går utmärkt och jag känner att orken är allt annat än slut.

Njuter av syrendoft och låter blicken svepa över vajande åkergrodd. Livet är helt fantastiskt härligt!

Denna kropp har utstått så mycket!

En ungdomstid av allt annat än omsorg. Hatad och späkt har den varit.

Sex barn har den burit utan större gnäll, sex friska perfekta små barn har den fött fram och närt under många långa månader. Sex gånger har den ökat sitt omfång i massor, och sex gånger har den kommit i form igen.

Nu utstår den hårda träningspass av bjj/judo, som tar ut varje liten gnutta kraft inom mig, som pressar mig och min styrka över gränsen varje gång. Tar mig löpandes på rundor jag, för bara några år sedan, aldrig trodde jag skulle klara av.

Och idag, under målrakan, passerar jag sex kilometer och känner lyckan bubbla inombords. Jag klarade det! Och jag klarar nog ännu mer....

Jag kan säkert klara vad som helst!

Denna kropp är otrolig!

Vad är väl en betydelsefull tatuering mot bristningarna över min mage, som spår över alla de gudaskänkta söner jag burit?

Vad är väl mina brösts utseende värt, mot att de närt alla mina sex älskade gossar vid min barm?

Min kropp utstår alla mina påfrestningar, och skänker mig så många stunder av njutning och glädje. Vad mer kan en människa begära?!

Jag älskar min kropp!

Tänk ändå, om jag vetat hur fantastisk min kropp är, när jag var sexton....